|
|
 |
 |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |
| En
proggares psalmer |
|||||||
Han har citerats i riksdagen och spelats i Svenska Akademien. Hans sånger sjungs på musiklektionerna i skolan och klinkas ur Vispop-samlingarna. Men modet att gå nya vägar verkar vara intakt. I början av september åkte han till Italien för att skriva framtidens psalmer. Det var där vi mötte Mikael Wiehe för ett samtal om sångförfattande, kyrka och politik.
– Att konferensen var förlagd hit var en stor anledning till att följa med, säger Mikael uppriktigt och blickar ut över bergen. Men också nyfikenheten, dels på att träffa några av namnen på deltagarlistan, dels att se vad jag själv kunde bidra med eftersom jag vet att flera av mina sånger redan använts i kyrkliga sammanhang. – Jag har mina begravningshits, säger han med ett leende och räknar upp några av de sånger ur hans produktion som har använts mest i kyrkan: …ska nya röster sjunga, Mitt hjärtas fågel, Fågel Fenix, Det finns en värld. Ska man se en röd tråd i dessa sånger så är det sånger som handlar om människans förhållande till livet och döden – de existentiella sångerna snarare än de politiska – menar han. Att detta skulle kunna ses som ett svaghetstecken, något som tydliggör en uddlös kyrka, rädd för att uttrycka konkret konsekvens av tro om den kan härledas till en viss politisk färg, vill han inte riktigt hålla med om. Att som präst bygga en gudstjänst kring hans sånger i sig är att markera någonting, tror han, och uttrycker både förståelse för att det kanske inte är så lätt att vara revolutionär präst i Sverige, och respekt för det som görs i form av social mission: läs- och skrivundervisning eller hjälp att starta kollektiva verkstäder. Och i andra länder där man tvingas ta ställning finns det ju också präster som tydligt visar att socialism går att para med kristendom. En och annan blir revolutionär, säger han och nämner den katolske prästen och människorättskämpen Camillo Torres. Om han pressas lite kan han hålla med om att det visst hade kunnat skrivas någon psalm som mer liknar en politisk pamflett och nog hade det varit häftigt med fler radikaler även bland den svenska kyrkans män och kvinnor. – Visst kan man undra: Var är prästerna i debatten efter domarna i Göteborg, eller när det gäller invandringen och inkomstfördelning? – Men jag har inget förhållande till, eller åsikt om, organisationen Svenska kyrkan utan bara till vissa präster: KG Hammar, Ingemar Simonsson, Mikael Ringlander och några till. Och de tillhör inte de konservativa och reaktionära utan de radikala som jag har mycket gemensamt med, därför att en önskan att förändra världen till förmån för flertalet binder oss ihop. De människorna finns i kyrkan och utanför kyrkan. Men att folk tror på Gud är för mig varken ett argument för eller emot dem. Vad folk äter, vad folk har på sig, vad folk tror på eller vem de knullar med, tycker jag hör till det privata. Jag behöver inte ta ställning till kyrkan som helhet och det är inte viktigt för mig. Att läsa den biografi över Mikael Wiehes liv – årtal för årtal – som ligger ute på hans hemsida är annars en odyssé över ställningstaganden. Ett liv till synes sammanvävt av epokgörande politiska händelser: Allt från födelsen 1945 – samma år som Europa befriades från nazismen – via Vietnamkriget och kårhusockupationen -68, kampen mot de USA-stödda diktatorerna i Latinamerika på 70- och 80-talet till kravallerna i Göteborg vid EU:s toppmöte häromåret. Men också alla de litterära och musikaliska uppenbarelserna: Allt från första gången han hörde Simon & Garfunkels El condor pasa till när han lärde sig ”fingerpicking” på gitarren. Han är ett barn av sin tid och hans berättelse formar bilden av världsmedborgaren Wiehe snarare än danskättlingen och malmöbon Mikael. Och ur alla dessa intryck som gått genom kroppen har 260 sånger och 32 skivor – med den kommande dubbelskivan Kärlek & politik inräknad – kommit till. Oavsett om man delar hans politiska slutsatser och värderingar eller inte, måste man rimligtvis respektera att han konsekvent har stöttat den ”lilla människan” inte minst genom att hans konserter varit insamlingsprojekt som beräknas ha inbringat cirka tre till fyra miljoner kronor till ändamål som till exempel den organiserade kampen mot apartheid och nynazism. Men produktivitet går inte alltid att styra över, inte ens med denna imponerande meritlista. Det mesta av veckan i Farfa gick innan Mikael kunde presentera något nyskrivet för gruppen. – I början hade jag lite svårt att förhålla mig till att jag inte producerade någonting eftersom alla andra tycktes göra det, men sedan tyckte jag att det var viktigare för mig att sitta ner och prata med folk, försöka lyssna, eftersom det här är en annan typ av människor och miljö än jag är van vid. Och jag tycker det har förts enormt intressanta samtal. Wiehe tar en självklar och stor plats i dessa samtal, men visar också prov på gott lyssnande och är mån om att hjälpa gruppen att frigöra känslorna när samtalen blir för teoretiska. Han är också något av ”lägerspelevinken” som hittar på kärleksfulla nidnamn på reseledarna och går omkring och trallar i korridorerna. En till synes ”glad skit” helt enkelt som så småningom inte kunde avhålla sig från att göra någonting själv. Det blev ett samarbete med trubaduren Tomas Boström, som mot slutet av veckan skrev en text med titeln Den förlorade, ett slags parafras till den bibliska berättelsen om ”den förlorade sonen”, som istället beskrev en man som bedragit sin kvinna och skamsen återvänder, vädjande om att få tas tillbaka. Och Wiehes Zorba- och Leonard Cohen-doftande melodi fick hela gruppen i suggestiv gungning. – Den här texten Tomas gjorde är så bra därför att den inte känner tvånget att leva upp till den bibliska historien utan omsätter den till något strängt personligt – som då blir allmänmänskligt – vilket är mycket bättre än att skriva något som är bundet till den bibliska traditionen. Enligt mitt sätt att se det. Mikaels förhållande till psalmsång verkar lite kluvet. Han säger att han tycker om att sjunga psalmer han känner igen, som Härlig är jorden och Den blomstertid nu kommer, de få gånger han besöker kyrkan – men inser att de som har ett mer frekvent förhållande till kyrkan har ett behov av nya psalmer och uttryck för tiden vi lever i. Det har funnits en viss spänning här i samtalen mellan dem som vill hävda traditionalismen, vår uppgift att föra ut de kristna berättelsernas budskap och dem som mer hävdar ett öppet nyskapande utifrån det mänskliga sökandet. Du har i viss mån talat emot traditionalismen, men samtidigt visat ömhet eller förståelse för detta behov av traditionsbärande. Varför? Är det inte ett ålderstecken för en gammal revoltör? – Utveckling är en kombination av erfarenhet och mod. När man är ung har man ofta väldigt mycket mod och ganska lite erfarenhet. Det där kan man komma ganska långt med. När man blir äldre däremot så är det väldigt många människor som har skaffat sig en hel del erfarenheter och inte har så mycket mod kvar. – Men kan man hålla båda de där sidorna levande, dra nytta av det som man har varit med om, men inte använda det som en legitimering av att saker bör vara som de är utan som ett avstamp för förändring, då tror jag att man håller sig levande. Och detsamma gäller kanske kyrkan. En institution som har funnits i typ tvåtusen år. Det är klart att den är sprängfylld av erfarenhet och det är klart att denna erfarenhet lätt tynger ner en institution – likaväl som en människa – så att den blir en koloss, orubblig, oföränderlig och reaktionär i förhållande till den tid den existerar i. Men också en koloss som den katolska kyrkan förändras ju och innehåller människor som Ernesto Cardinal i Nicaragua med flera. Men vad i traditionalismen är det du har förståelse för, förutom att det är skönt att sjunga psalmer som du känner igen? – Jag måste acceptera att en institution som har funnits i tvåtusen år inte kan klippa av sina rötter till det som har varit. Då är det inte längre den organisationen, då tar man i så fall avstånd från organisationen och bildar en ny. Man protesterar och blir protestant, eller man går med i en frikyrklig församling. Jag tror att både en människa och en organisation kan ha stor nytta av sina erfarenheter om man inte tyngs av så mycket erfarenheter att det inte finns plats för mod att gå vidare. Samtidigt sa du i samtalen idag att kyrkan alltid måste vara i protest… – Jag påpekade detta därför att den kristna kyrkan i grunden är en protest. Att vara kristen för tvåtusen år sedan var ju inte direkt samhällsbevarande utan snarare samhällsomstörtande. Och den religion som predikades bar också en oerhörd sprängkraft i det dåtida samhället. Det finns nåt vitare Nåt ljust Nåt som är klarare Efter det mörka kommer nåt annat Ett annat liv än det, vi har (Ur sången Det finns nåt vitare, text: Mikael Wiehe) Du hade med dig en text till psalmboken som du prövade på gruppen. Vad för slags utopi är det du sjunger om i Det finns nåt vitare? – Det finns nåt vitare är mitt sätt att utgå från Malmöpolitikern Erik Svennings utopi om en bättre värld, för dem som levde i hans tid och värld. Jag har inte skrivit melodin utan fick den att skriva text till. Den skulle användas till en film som heter Far till staden som handlar om denne Erik Svenning, som var socialdemokrat från fattigförhållanden, blev pamp av den gamla sorten, inflytelserik. Han rev det gamla Malmö, som man rev städer på 60-talet, för att man trodde att man skulle bygga något som var sundare och bättre och så lät han då bygga Rosengård. Men när tiden vände och det han hade gjort började ifrågasättas, och han inte längre var en auktoritet, och ingen längre ringde och sökte honom för att vare sig komma sig upp eller få goda råd. Då tog han, som han alltid gjorde på söndagarna, på sig sin fina kostym, sin vita nylonskjorta och sin partinål och så bar han ner tvätten till tvättstugan där hans fru brukade mangla tvätt på söndagarna och sedan gick han ner och dränkte sig i kanalen. – Allt går att göra sånger på och historien spelar ingen roll eftersom sången är ett eget universum som måste ha sin egen sanning, sin egen logik. Och den behöver inte vara sann, men den måste vara sann inom dig. Hur blev den sann inom dig? – Det kan jag inte förklara. Den låg där och väntade och rätt som det var en dag, gick jag in och skrev den. Sången säger ingenting om honom, den försöker bara gestalta tron på nåt annat och bättre, som ju socialismen har gemensamt med kristendomen. Alltså kan jag skriva den här sången. Skulle det inte störa dig, förutsatt att sången tas in i psalmboken, om den tolkas som en intäkt för att Mikael Wiehe tror på det kristna hoppet om livet efter döden, himmelriket? – Jag kan inte gardera mig för vad folk ska tro eller tycka om mig. Jag kan bara göra det som jag tycker är viktigt så bra jag kan, och skapandeprocessen är så oförutsägbar. Det finns nåt oreglerbart i den och somliga sånger som inte känns så viktiga kommer och andra som man gärna vill skriva blir inte färdiga. Att sedan ta in vad folk tycker, tror och uppfattar är en dimension bortom det jag håller på med. Det är klart att jag vill kommunicera och säga någonting på ett tydligt sätt, men också på ett sätt som inte låser. Det är ju inte politiska artiklar eller analyser av kärlekens väsen jag skriver, utan stämningar, känslor och förhoppningar och där får man gärna lägga in sina olika tolkningar. Vad tänker du när du går omkring här bland dessa så starkt övertygade och dedikerade nunnor och munkar? – Jag tänker att om det skänker dem mening och ett bättre liv, om det stärker dem i anden, så: kanon! – Men idag när vi var på museet i Benediktinermunkarnas kloster så reagerade jag. Jag tycker att religion när den institutionaliseras är vidskepelse. När man hävdar att änglarna kommer ner och gör saker och så vidare. Jag tycker egentligen bara att det är tramsigt och det säger jag inte för att vara taskig, men för mig är det bara så uppenbart att människan har hur mycket djup och behov som helst. Att människan kan se olika syner, höra röster och uppleva saker. Ja, visst, inga problem. Att människan kan ha ett behov av andlighet och att människan ”icke lever allenast av bröd”. Nej, visst det gör inte jag heller. Men att vilja institutionalisera detta och säga: Gud tycker si och så, för mig är det bara obegripligt. Hur kan du då respektera dem? – Självklart respekterar jag det, men det är ett mänskligt val: Så här vill jag leva mitt liv. Jag vill bli geolog eller teolog. Jag vill bli hårdrockare eller korvkioskägare, det är ett val man gör. Och oavsett vad man väljer, om man visar respekt mot andra och det val man har gjort, om man säljer goda korvar som ingen blir sjuk av, till ett lagom pris och när folk säger: ”Mer senap” svarar: ”Jajamensan!” då är man värd respekt för det man gör. Om de här nunnorna väljer att leva ett liv i celibat, lydnad och fattigdom och det gör det möjligt för dem att bli glada och visa kärlek till sina medmänniskor så är det bara värt respekt! Varför ska de äta stora middagar som jag tycker är gott? Varför ska de knulla som jag tycker är kul? Det behöver de väl inte göra, människor är olika. – Jag har inget behov av att ha något slags synpunkt på människor som nunnorna här som uppenbarligen lever i stor harmoni med sig själva och sin omgivning. Den dag de har sextio underbetalda lantarbetare till sitt förfogande för att plöja upp jorden utanför och själva sitter och vräker i sig, då kan jag ha synpunkter eller den dag jag träffar en elak, förbittrad nunna som uppenbarligen har valt fel – men de finns ju inom alla områden. – Sen kan man ha synpunkter på att katolska kyrkan är en maktfaktor och inte utnyttjar den makten till flertalets bästa, att man förbjuder aborter och har en väldigt oklar inställning till homosexualitet till exempel, det har jag synpunkter på. Vad tycker du om sammansättningen av människor på den här resan? – Det har jag ingen åsikt om, men vad jag definitivt kan sakna, och det kan låta väldigt politiskt korrekt att säga, men det är ändå förbluffande att man kan samla trettio människor utan att någon har invandrarbakgrund. Det är ett tecken på hur oerhört svårt det är att komma in i de här strukturerna. Det är inte bra. |
|||||||
Tommie Sewón, Trots Allt, nummer 8/2003 |
|||||||
