|
|
 |
 |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |
Gud – nej, psalmer – javisst |
|||||||||
Nej, Mikael Wiehe tror inte på Gud. Men han bidrar gärna med visor som ska kunna sjungas i kyrkan. Kan det gå för sig? Det menar i alla fall Svenska kyrkans psalmbokskommitté som just nu sållar bland ett par hundra bidrag till ett nytt psalmbokstillägg som ska bli klart 2006.
Först ville jag skriva sånger om samhället. Sedan ville jag skriva om mig själv. Nu har jag en ambition att skriva om allt – och en del används i kyrkliga sammanhang, säger Mikael Wiehe som lämnat in 17 förslag till nya psalmer. Fast du är ateist? Innan Mikael Wiehe besvarar frågan berättar han om kyrkans framväxt. Om hur den burits upp av olika sorters människor – makthavare, Kristi efterföljare och mystiker. Om hur det gamla spänningsfältet råder än i dag mellan kyrkan som institution och kyrkan som befriare, de utstattas vän. – Liksom i den sekulära världen kan man välja sida. Maktens eller de maktlösas. Och jag känner ett starkt släktskap med de präster som ställer sig på de maktlösas sida. Ungefär så svarar Mikael Wiehe. Och vad beträffar hans medverkan i olika kyrkor genom åren handlar det mycket om att samarbeta med präster ”som omsätter sin kristna tro i handling, i solidaritet med 'dessa mina minsta'”, förklarar han. Hur känns det? – Jag har inget problem med att andra tror att det finns en Gud. Det är inte ens viktigt för mig. Det viktiga är att jag uppför mig på ett sätt mot mina medmänniskor som min morfar kunnat godkänna... Morfar var djupt troende och har starkt påverkat Mikael Wiehe med sina krav på att man ska vara ”en ordentlig människa”, en som hjälper till där det behövs och inte trampar på dem som är mindre. – I de sammanhang som jag kan se, tycker jag vi står på samma sida – socialismen och kristendomen. Även om vi inte når ända fram eftersträvar vi himmelriket på jorden – en konfliktfri värld och det klasslösa samhället. Men visst förstår han frågan: Hur kan en människa som säger sig inte tro på Gud medverka i sammanhang som är viktiga för dem som gör det? För att kyrkan vänder sig till alla, svarar han själv – från de starkt troende till dem som inte alls tror på Guds existens. – Och min uppgift är ju knappast att skriva för de trosvissa. Jag är tillfrågad för att det ska finnas sånger för alla. Har du gått ur Svenska kyrkan? – Nej. Även om jag inte tror på Gud, tror jag starkt på människans behov av andliga dimensioner. Vi lever inte allenast av bröd. Vad har du själv för andliga behov? Det blir så tyst i hotellrummet att väckarklockan hörs. Uppfattade Mikael Wiehe frågan? Jo, han ser ut att fundera. Sedan upprepar han som för sig själv: Har jag några andliga behov själv – tänk, tänk, tänk ... – Det andliga för mig är det ickemateriella, säger han till slut. Där kan jag uppfyllas av en stark glädje, av skratt, av musik – Mattuespassionen lika väl som fiollåtar från Dalarna. Det är nog det han menar med andlighet, konstaterar han, att vi inte bara tror på kroppen, materian, utan också på något bortom det reellt existerande. Vad man vill kalla denna dimension överlåter han åt den privata sfären. Kan denna även infinna sig när man skriver låtar? Ja, konstnärligt arbete är i sig ett slags introspektion, menar Mikael Wiehe. Det är som att falla ner i sitt inre som en sten i en brunn och se var den hamnar, se vad man kan upptäcka där inne? – Det måste bottna i mig själv för att bli en sång. Jag måste känna något, inte bara tycka. Och för att veta vad jag känner måste jag … Ja, just det, släppa en sten i mitt inre. Och då kan resultatet bli ”... finns alltid du” som Mikael Wiehe skrev klart efter ett psalmskrivarseminarium i höstas: Jag hör en röst i trastens sång i lärkans drill och åskans gång I stormens dån och alla vågors brus finns alltid du, finns alltid du |
|||||||||
Agneta Lagercrantz, Svenska Dagbladet den 14/12 2003 |
|||||||||
