Mikael Wiehe var frontman i Hoola Bandoola Band tillsammans med Björn Afzelius och var också en av proggrörelsens viktigaste ansikten utåt. Med Hoola Bandoola Band nådde Mikael Wiehe stora framgångar över hela Sverige och bandets popularitet sträckte sig även långt utanför proggrörelsens ramar. Hoola Bandoola Band släppte sitt första album vid namn Garanterat Individuell 1971 och hann släppa ytterligare tre plattor innan gruppen splittrades i maj 1976.
   Efter Hoolas splittring bildade Mikael Wiehe Kabaréorkestern som släppte två album och sedan har han släppt sammanlagt 19 album på egen hand, med hjälp av olika musiker, och flera samlingsalbum. Den senaste plattan kom 2004 och heter Kärlek och politik och under hösten 2005 ska han släppa ytterligare ett album som han har döpt till Främmande land. Idag är han en av de mest aktiva artisterna från proggrörelsen. Han spelar live hundra gånger om året och deltar i den politiska debatten på olika sätt. Men utformningen av hans musik har tagit olika inriktningar genom åren.
   – Jag tror att den musik jag gör idag på sätt och vis är mer lik Hoolas musik än den musik jag gjorde på åttiotalet, säger Wiehe. Med Hoola gick vi in i studion och spelade in, man hade fyra kanaler och så lirade man in bakgrunden på två, man la gitarrsolona på den tredje, för att det inte skulle dränka allt det andra, och så la man sången på den fjärde kanalen. Jag tycker att det var rätt direkt inspelat och det gör jag ganska mycket nu också medan jag under åttiotalet sysslade mycket med syntar och trummaskiner och så småningom också med data. Men nu tycker jag att jag har gått tillbaka till det enkla på något sätt.
   Under åren har ändå en del förändrat sig, han kan inte göra likadan musik idag som han gjorde med Hoola Bandoola Band. Då gjorde han låtar som Vem kan man lita på, Keops pyramid och Herkules men hans nya låtar är inte utformade på samma sätt, även om det finns samma magiska nerv i musiken han gör idag. Hans musikskapande har mognat.
   – När man är tjugofem så har man en väldig energi, det är mycket utåtriktat, det är mycket power. När man blir snart sextio så är man lite mer eftertänksam och lite mildare, och det kanske också märks ibland i musiken. Men jag hoppas att det finns energi kvar i min musik idag också. Men jag kan höra på gamla Hoola-inspelningar att där finns mycket energi, ungdomlig energi. Det är kul!

Musikaliskt lättinfluerad
Mikael Wiehe har aldrig varit rädd för att experimentera med musik från främmande kulturer i sitt musikskapande. Han mottar ständigt nya influenser från olika musikkulturer och har lätt att hitta inspiration till ny musik.
   – Man hör saker, man ser saker, man pratar med folk. Och det där sätter ju hela tiden igång saker i huvudet på en. Och musikaliskt är jag lättinfluerad. Så fort jag hör någonting som är bra och så vill jag göra något likadant. Rätt som det är får man något i huvudet, antingen något som kan vara en refräng eller en idé om hur en låt ska vara. För trettio år sedan förlitade jag mig mer på inspiration. Låtarna kom och knackade på av sig själva. Det tycker jag inte att de gör på samma sätt längre. Jag tycker nog att jag måste putsa mina fönster, öppna dörren, låsa upp den och ropa på dem om de ska komma, berättar Wiehe.
   På den senaste plattan har han bland annat hämtat inspiration från hipphoppen. Låten 55 är ett försök till en rapplåt från Mikael Wiehes sida. Och just hipphoppen tycker han är den mest spännande musikformen bland dagens musik.
   – Det är inom hipphoppen som det händer något. Latin Kings, Advance Patrol, Timbuktu och det finns säkert fler. Det är där det finns folk som har någonting att säga och där orden är så viktiga. Det finns också en del inom amerikansk hipphopp som säger en massa skit. Men jag tycker nog att det är därifrån som energin och viljan att uttrycka någonting kommer. Och det är inte så konstigt för det är ju dagens musik och dagens musik spelas av dagens ungdomar. Det är ofta dagens ungdomar som ser världen och samhället tydligast och är mest kritisk.
   Mikael Wiehe tycker att det är viktigt att ständigt hitta nya musikaliska lösningar och uttrycksmedel.
   – För mig är det inte så kul att göra någonting som jag redan kan, på något vis försöker jag hela tiden försätta mig själv i nya situationer. Det kan handla om att spela med nya musiker, spela i en ny musikstil, med nya instrument eller att skriva om saker som jag inte har skrivit om förut. Det får inte bli tråkigt, det får inte bli rutin, det får inte bli tryggt, det får inte kännas riskfritt. Jag tycker att det måste finnas någonting som oroar eller flämtar i musiken. Någonting som inte känns alltför gubbtungt. En ambition, om man sen lyckas alltid är en annan sak som bekant, konstaterar Wiehe.

Förändringar och missar
Inom musikrörelsen tycker Mikael Wiehe att den största förändringen som proggbanden bidrog till var inom det språkliga området
   – Vi var viktiga på så sätt att vi la betoningen på det svenska språket. Väldigt många sjöng på svenska och jobbade med svenska texter och det tror jag fick betydelse långt utanför proggrörelsen. Både Lundell och Eva Dahlgren och andra som inte var direkt knutna till musikrörelsen skrev på svenska. Jag tror att det har betytt väldigt mycket.
   Vänstern drev en sorts solidaritetskamp för alla förtryckta och nedpressade grupper i samhället som barn, kvinnor, fångar, arbetarklass och tredje världen. En del av de frågorna har fortsatt att kännas viktiga och levt vidare. Mikael Wiehe har aldrig svikit sina politiska ideal och har fortsatt på samma politiska väg som han började vandra i början av sjuttiotalet. Men det finns trots allt vissa ståndpunkter som Mikael Wiehe tar avstånd från idag.
   – Jag tycker att det var saker som jag inte såg, som jag nog inte kunde se, men som jag ser i efterhand. Den kinesiska kulturrevolutionen var, som Mao Zedong sa redan då, ingen tebjudning, men att den var så pass fanatiskt tror jag inte riktigt att jag förstod.
   Men den största enskilda frågan som han tycker att han bommade på är frågan om Kambodja.
   – Jag förstod inte hur fruktansvärt det gick överstyr i Kambodja, det tog ett par år. Det där kan man skylla på bristande information men naturligtvis var det också en ovilja att förstå vad som hände. Samtidigt fanns det en skepsis mot de rapporter som kom eftersom man visste att det hela tiden kom anti-vänsterrapporter som placerades i pressen. När USA sa att deras fartyg hade blivit angripna i Tonkinbukten och förklarade krig mot Nordvietnam så var det påhittat. Det där hade hänt så många gånger att man hade svårt att tro på rapporterna från Kambodja. Nu visade de sig dessvärre vara sanna. Det tycker jag var en stor miss om man ska uttrycka det milt, säger Wiehe.
   Han tror inte att han skulle kunna vara delaktig på samma sätt som under proggrörelsen om det skulle uppstå en ny vänsterrörelse i framtiden.
   – Det är ju så att jag är 59 nu och då är man lite på väg ut. Det är inte min framtid utan det är de som är 20, det är deras framtid och det är de som måste formera krav, rörelse och organisationer. Sen kanske jag kan få lov att vara med och det kanske finns saker som jag har varit med om som kan vara till nytta. Jag skulle väldigt gärna vilja vara med men jag tror inte att det är realistiskt att jag ska vara en av de ledande som jag åtminstone försökte vara på sjuttiotalet. Jag har inte heller samma energi, jag har inte samma möjligheter därför att när man är tjugo har man ingen familj eller andra åtaganden, men det har jag nu. Men jag gör så gott jag kan, mest hela tiden, säger Wiehe och skrattar.

Kampen mot storföretagareliten
Mikael Wiehe tyckte sig för några år sedan kunna se en ny vänster växa fram men han tycker att det har mattats av nu. En av anledningarna till tillbakagången tror han beror på att de engagerade inriktar sig för mycket på enskilda frågor, att det saknas en sammanhållande ideologi som håller ihop de olika rörelserna.
   – Hur viktiga de här frågorna än är om naturen och kvinnornas position i samhället eller flyktingarna så saknar jag tal om klasskamp, jag saknar marxismen som verktyg. Jag tycker att marxismen är väldigt bra. Men den kan säkert också förbättras och den kan säkert kompletteras, man kan inte vara testuggare och så vidare.
   Det finns ingen tvekan hos Mikael Wiehe om att det pågår en klasskamp i världen idag, även om andra bestämt förnekar dess existens.
   – Det finns i allra högsta grad en klasskamp idag, säger Mikael Wiehe övertygad. Jag ser den som en kamp mot den ekonomiska storföretagareliten. De flesta av de stora företagen ligger i USA och de har ett oerhört inflytande över hur USA styrs och ser ut. Dessa stora företag bedriver en hård och skoningslös klasskamp i första hand mot sitt eget folk i USA. Men i andra hand också mot befolkningen i andra länder där företagareliten, den finansiella ekonomiska eliten i USA, lierar sig med lokala småpåvar eller diktatorer i sin kamp mot folken i till exempel Latinamerika eller Asien. Man låter de lokala diktatorerna, generalerna eller affärsmännen föra kampen med stöd från storfinansen i USA.
   Mikael Wiehe ser storföretagen som ett av största problemen i världen idag.
   – Jag läste Noam Chomsky häromdagen och såg en film, där han var en av de intervjuade. Och jag vet inte om det var Noam Chomsky eller den här filmen som sa att nittonhundratalet födde tre stora auktoritära rörelser; kommunism, nazism, och storföretagsamheten. Nazism är i stort sett borta och kommunism är i stort sett borta. Det är storföretagsamheten som finns kvar och att dessa stora odemokratiska organisationer ska styra världen är ett hot mot demokratin och mot alla världens folk. Det måste vi göra någonting åt.

Det finns pengar i Sverige
Mikael Wiehe tycker att det finns en tydlig klasskamp även i Sverige idag.
   – Pengaöverföringen från den fattiga delen av befolkningen till den rika delen av befolkningen i Sverige överträffar idag med råge den överföring som gjordes under Karl den XI:s tid. Det har överförts enorma summor pengar från fattiga till rika i Sverige. Dessvärre har detta administrerats av det parti som borde företräda de fattiga, det vill säga socialdemokraterna. Men de nyliberala tankegångarna har spritt sig långt in i alla partier, det finns spår av det även i vänsterpartiet.
   Han tycker att det saknas ett parti som tar ställning för dem som behöver det i Sverige.
   – Jag blir oerhört besviken när jag hör Gudrun Schyman i Feministiskt Initiativ säga att de inte vill vara ett vänster eller högerparti, säger Mikael Wiehe och suckar. Vänstern är ju underklassen och högern är överklassen och det behövs i allra högsta grad ett parti som tar ställning för underklassen i Sverige. Och det parti som försöker smita ifrån vänster och högerskalan är i mina ögon inte värt så väldigt mycket.
   Mikael Wiehe tycker att den enskilt viktigaste politiska frågan idag är frågan om arbete.
   – Jag anser att det finns pengar i Sverige, säger Wiehe. Jag har aldrig sett så många fina bilar på gatorna och jag hör om väldigt höga löner på bolagsstyrelserna. Den rikaste tiondelen i Sverige har aldrig varit så rik som den är nu, det finns pengar. Och det finns saker att göra. Det är ju inte så att vi har världens bästa skola, världens bästa äldreomsorg, världens bästa barnomsorg eller världens bästa sjukvård. Och det finns människor som inte har någonting att göra, som inte vill något hellre än att ha ett ordentligt arbete. Jag tycker att det krävs planering, jag säger inte planekonomi, jag säger planerad ekonomi. Där man sammanför pengarna, uppgifterna och de som ska utföra dem.
   Han tror att lösningen på det här problemet är en utbyggd offentlig sektor där människor får arbete och människor gör ett arbete som kommer andra människor till glädje.
   – Jag stödjer mig på Johan Ehrenberg på tidningen på tidningen ETC, och flera av hans böcker, där han har visat att kostnaderna för att anställa människor i offentlig sektor är obetydligt högre än att ha människor gående arbetslösa, så statsfinansiellt vore det ingen stor sak. Däremot vore det en stor sak politiskt att ta ställning för detta, att skapa den stora offentliga sektorn istället för att förlita sig på de privata företagens välvilja som inte har visat sig vara så stor, avslutar Mikael Wiehe som säkert kommer att fortsätta att delta i vänsterkampen så länge han kan stå på benen.
   Han kommer att fortsätta sprida sitt politiska budskap i många år till.