"Protestsånger" är det tredje albumet i Mikael Wiehes 2012 påbörjade albumtrilogi, inspelad på debibel Studio tillsammans med producenten David Nyström, ljudteknikern Dag Lundquist och några av landets finaste musiker (och slutmix av Ronny Lahti). Albumet består till hög grad av läs: politiska och agiterande sånger. Det är som bekant valår i år och Mikael Wiehe vore inte Mikael Wiehe om han lät detta passera obemärkt förbi. Speciellt med tanke på vilken regering som sitter vid rodret.   Angående ordet "protestsånger", som har både anhängare och belackare, har Wiehe en plan: – Jag försöker göra som exempelvis impressionisterna och bögarna har gjort: jag försöker vrida skällsordet ur händerna på belackarna och därmed ändra dess laddning. Generellt ser han sig inte som protestsångare – hans samlade verk rymmer både musikaliskt, textmässigt och mänskligt en alltför stor bredd för att ett enda epitet ska kunna appliceras. – Men protestsångare är jag på denna skiva och under 2014 års turnerande. Åtminstone om man med detta avser någon som försöker skildra tiden, samfundet, samhället och politiken. Men det jag sysslar med på detta album kallas "topic songs" på engelska och det är mindre begränsande. Instrumenteringen är rik – gitarr, bas, trummor och klaviaturer kompletteras av dragspel, slide, banjo, munspel och ett antal skönt suggestiva slagverk. Texterna och nerven präglas av stor närvaro och nukänsla. Det sistnämnda är ingen självklarhet. – När man är ung ÄR man ju tiden – man behöver inte skildra den. Man är ett uttryck för tidsandan. och är med och skapar de nya uttrycken. Sedan kommer nästa fas, när man inte längre ÄR tiden, utan i bästa fall kan beskriva eller förhålla sig till den. Och om man inte lyckas förstå tiden återstår bara att tala om sig själv. Och det är det många som gör. Och till sist talar man oftast om döden. Men jag vill gärna fortsätta att kommentera tiden, där jag kan. Albumet skiljer sig lite från de två första delarna i trilogin. – Jag tror att lite enklare musik passar bättre för den här typen av låtar. Inte i utförandet och arrangemangen, men i själva strukturen. Idén är att man ska kunna spela dem från ett lastbilsflak med en akustisk gitarr om man vill. De flesta låtarna är Wiehe-original. Att med "I vårt kvarter" översätta Tom Waits enkla, vackra och jordnära "In The Neighborhood" passar dock perfekt. Samma sak gäller "Bara en hemlös" (Dylans "Only a Hobo"), som har en tydlig och enkel refräng. "I rörelse", tonsättningen av Karin Boyes berömda dikt, är inte riktigt lika enkel, utan har en del intrikata inslag, som taktbyten.   Detta år turnerar Wiehe ensam. – Jag blir billigare, mer mobil – och kan prata längre, ler han. Finns det då ingen risk att han bara sjunger för likasinnade? – Många skulle nog bli förvånade om de visste hur många moderater jag har i publiken. Eftersom jag har gjort så många olika sorters sånger, har jag en betydligt bredare publik än Hoola Bandoola Band hade. Jag har skrivit sånger som folk använder vid högtidliga stunder i folks liv: dop, giftermål och begravningar. jag har en publik som inte alltid är helt överens - och det är jag väldigt glad för, för det håller diskussionen vital och levande.   – Liksom de flesta lyssnar på väldigt många sorters musik, åtminstone när man lämnat de tonår då musiken är identitetsskapande, så är inte alla dumskallar samlade i ett parti. Och det finns bra, kreativa, nyfikna och skapande människor i alla partier. Jag upplever att även folk som inte alltid är eniga lyssnar till det jag har att säga. Wiehe har heller inte glömt den rent musikaliska aspekten. han ville ge alla en njutbar kväll med en balans mellan nytta och nöje. – Jag får ta mig lite i örat ibland, och påminna mig själv om att jag spelar för människor som betalat för att få höra mina sånger. De ska förstås få en bra kväll. Men tyngdpunkten ligger denna gång på politik. De frågor som är aktuella i höstens val är också de tidlösa, allmänmänskliga: trygghet: skola, arbete, äldrevård, sjukvård. Och de klasskillnader som inte alls är så utrotade som vissa gör gällande. Lyssna bara på den pricksäkra attacken på giriga, kortsiktiga och maktmissbrukande näringslivshöjdare i "En tärande elit". – Vissa tycker som bekant att det är bra med stor arbetslöshet för att konkurrensen blir större. Den huvudsakliga klyftan i synsätt är om man ser människor som vänner eller fiender. När man blir lurad av en mobiltelefonförsäljare säger folk att man var för godtrogen. Jag föredrar ett samhälle är folk inte måste försöka lura varandra för att överleva. Härnäst kommer Wiehe att samla trilogin i en box,. "Mikael Wiehe - Decibel Studios aug. 2012 - dec. 2013". Boxen kommer även att inkludera en fjärde CD, "Hemlösa sånger", som rymmer material som hamnade utanför de tre albumens tematiska fördelning. Den som väljer att investera i boxen kommer att bi förbluffad av vilken nivå även detta material håller.