Inlägg i Svensk Linje

INLÄGG I SVENSK LINJE Nr 1 2002

De ekonomiska klyftorna ökar i världen, i Europa och i Sverige. En minoritet av aktiespekulanter, optionsinnehavare och styrelseledamöter i stora företag har, stödda av en nyliberal ideologi, tillskansat sig enorma rikedomar, medan miljoner människor världen över, har fått bära de ekonomiska konsekvenserna av spekulation, strukturomvandlingar, industrinedläggelser och nedrustning av den offentliga sektorn i form av arbetslöshet, fattigdom och misär.
(Internationellt har vi sett resultatet av den nyliberala offensiven i form av raserade nationella ekonomier i Asien, dramatisk sänkt livslängd i Ryssland och nu senast, samhällets kollaps i Argentina.
I Sverige tvingades skattebetalarnas genom bankakuten bidra med 60 miljarder för att rädda bankerna från konkurs efter misslyckade spekulationer.
I Sverige har vi nu senast kunnat se hur Percy Barnevik berikar sig medan arbetarna i Gislaved ställs på bar backe.
I Sverige fick man tidigare åka utomlands för att uppleva uteliggare, hemlösa och pensionärer som rotar i soporna. Nu behöver man bara stiga ut genom sin egen ytterdörr.)
Samtidigt som klyftorna vidgas hotas demokratin. Höga företrädare för näringslivet uttalar öppet sitt förakt för folkligt inflytande. Inom EU innebär det ”demokratiska underskottet” att de EU-medborgare som berörs inte har möjlighet att påverka. Besluten fattas högt upp, långt bort, över människans huvuden, utom deras räckhåll.
Terrorattackerna mot WTC och Pentagon förra året (som jag självklart fördömer även om de kan sättas in i ett sammanhang) och den efterföljande rädslan för nya angrepp har också gjort det möjligt för många länder att göra allvarliga inskränkningar i demokratin och de mänskliga rättigheterna utan nämnvärda protester. I Sverige har vi exemplet med spärrandet av de tre svensksomaliernas tillgångar som strider mot alla principer för hur en rättsstat bör fungera.
Det är också djupt oroande att det är den enda kvarvarande supermakten USA som nu ska stå som garant för demokrati och frihet. Landet har sedan andra världskrigets slut stött statskupper, militärjuntor, diktaturer, massakrer, mord, tortyr och försvinnanden i Iran, Spanien, Portugal, Guatemala, Syrien, Indonesien, Vietnam, Laos, Kambodja (också under De röda khmererna), Haiti, Kongo, Brasilien, Peru, Dominikanska Republiken, Ghana, Uruguay, Chile, Grekland, Bolivia, Angola, Zaire, Grenada, Marocko, Nicaragua, Panama, Irak (också under Saddam Hussein), El Salvador, Argentina, Paraguay, Sydafrika, Turkiet och Moçambique för att bara ta några exempel.
(Att påpeka dessa fakta är naturligtvis inte att hata USA. Möjligen är det att hata de delar av den amerikanska utrikespolitiken vars mål är att till varje pris öka vinsterna hos aktieägarna i de stora, amerikanska, multinationella företagen).
De ökade ekonomiska klyftorna och de minskade möjligheterna till demokratisk inflytande skapar en desperation och förtvivlan hos många. Denna desperation tar sig många uttryck: i ”meningslösa” våldsutbrott, i bildandet av olika gangstergäng, men framför allt i rädslan för det nya, främmande eller annorlunda och längtan till det trygga och välkända. Regionalchauvinism brer ut sig. Främlingsfientligheten, rasismen, fascismen och t.o.m. nazismen växer sig större och starkare i hela Europa: i Italien där Mussolinis gamla fascistparti sitter i regeringen, i Österrike där de konservativa har släppt in Jörg Haider i värmen, i Tyskland där nynazismen växer, i Frankrike där Nationella fronten bara hålls utanför parlamentet med hjälp av tekniska finter, i Belgien där flamländska nationalister gör sig breda. Och Norden håller sig som vanligt väl framme när det gäller att följa tidens trender. I Norge är det den främlingsfientlige Carl I. Hagen som bestämmer vem som blir norsk statsminister. I Danmark är det Pia Kjaersgaards danska Folkeparti som dikterar regeringspolitiken. Och i Sverige, som för inte så länge sen toppade den europeiska statistiken över grova nazistiska våldsbrott, lurar Sverigedemokraterna i vassen.
Som ett svar på de vidgade ekonomiska klyftorna, det demokratiska förfallet och den framväxande fascismen har en ny vänsterrörelse börjat växa fram. En rörelse som försöker försvara demokratin, som vill stå fascismen emot, och som strävar efter att återuppbygga ett välfärdssamhälle där flertalet kan känna samhörighet och trygghet.
Denna rörelse må vara spretig och otydligt formulerad, den må sakna samordning och stringens, den må liksom de flesta stora rörelser ha mer eller mindre begåvade företrädare och inom sina led hysa personer med mer eller mindre extrema åsikter. Icke desto mindre väcker denna rörelse sympati i breda lager för att den står i tydligt motsats till det totalitära och elitistiska samhälle med underklass i ghetton och överklass i gated communities som vi nu är på väg emot.
Vilka är då denna nya vänsterrörelses främsta kritiker?
Att de högerextrema rörelsernas tro på vissa människors överlägsenhet och utvaldhet står i direkt motsats till vänsterns tro på allas lika värde oavsett klasstillhörighet, ras, religion eller kön är en självklarhet.
Att eliternas försök att bygga ett kapitalets EU för sina egna syften hotas av vänsterns krav på insyn och folkligt inflytande är också uppenbart.
Att de individer inom näringslivet som anser sig själva värda allt groteskare förmåner medan majoriteten anses må bra av svångremmar, eklutar, svältkurer och stålbad blir upprörda över vänsterns krav på rättvissa och jämlikhet är inte heller förvånande.
Men jag tror att den mest högljudda kritiken mot den nya vänstern kommer från delar av medelklassen.
Från de grupper som växte upp i välfärdssamhället och mycket tack vare det fick utbildning och arbete.
Från dem som senare under Thatcher- och Reaganeran gynnades av skattereformerna.
Från dem som under 80- och 90- talet lockades av möjligheterna till spekulation och börsklipp
och därför övergav tanken på ett solidariskt samhälle.
Från dem som kunde flytta till flottare bostäder på finare adresser.
Från dem som kunde sätta sina barn i de rätta skolorna.
Jag tror att det är dessa grupper som nu känner sig mest hotade av vänsterns krav på ökad demokrati.
Jag tror att det är därför som dessa grupper ideligen försöker koppla samman den nya vänsterrörelsen med gulagkommunismen i det gamla Sovjetunionen. Eller ännu hellre med nazismen.
Jag tror att det är därför som dessa grupper ständigt försöker vända uppmärksamheten från de 25 000 fredliga demonstranterna i Göteborg och istället fixerar sig vid de 200 stenkastarna (som jag också tar avstånd ifrån.)
Jag tror att det är därför som dessa grupper kräver ärkebiskopens avgång när han predikar måttfullhet och barmhärtighet och tar avstånd från dem som utplundrar de svaga med aktieportföljen i ena handen och bibeln i den andra.
Jag tycker mig se hur dessa gruppers agerande dikteras mer av de egna möjligheterna att berika sig än av omsorg om folkflertalets bästa. Och jag oroar mig starkt för att dessa gruppers och individers snikna egoism riskerar att spela den framväxande fascismen i händerna.


	Mikael Wiehe