|
Med stor öppenhet berättar de officiella
representanterna i Nicaragua om landets ekonomiska kris, hur analfabetismen
ökar och att barn används som soldater. Det skriver Anna Lindh
som anser att USA driver ett cyniskt spel genom att söka kväva
Nicaragua för att framtvinga kaos och ta det som intäkt för
att invadera.
Jag lämnar den svenska sommaren tio dagar för att istället
åka till den nicaraguanska vintern och inviga en skola som SSU samlat
in pengar till.
Den geografiska vintern passar vår svenska grupp bra – det
är lagom varmt under mötesdagarna, och den dag vi ligger på
stranden räddar molnen oss från att bli sönderbrända.
Nu blir vi lagom rödbruna.
Nicaraguanerna skrattar och ruskar på huvudena. Åka till stranden
på vintern? Ligga och steka sig frivilligt?
Ekonomiskt kaos
Så bär sig inga kloka människor åt! Men Nicaragua
lider också av ekonomisk och social vinter. – Det handlar inte
längre om att utveckla ekonomin och välfärden, det handlar
om att överleva, säger finansminister Hüpper till oss.
Det är inte konstigt, om de har ekonomiskt kaos. Nära hälften
av budgeten, eller 70 miljoner dollar, går redan till det militära
försvaret. Efter USA-kongressens beslut om ytterligare 100 miljoner
dollar till contras lär Hüpper vara tvungen att öka den
egna militärbudgeten ytterligare.
Det betyder ännu sämre ekonomiska vilkor för nicaraguanerna,
det betyder minskad välfärd, och ännu större svårigheter
att få en ekonomi som garanterar självständighet och utveckling.
Barn-soldater
Krigets verkningar märker vi indirekt genom dålig ekonomi och
brist på varor. Krigets direkta verkningar konfronteras vi med på
ett militärsjukhus.
Våra värdar pressenterar dessa unga skadade pojkar som hjältar
– jag inser att hjältedyrkan flödar i ett land i krig,
men likväl tycker jag illa om det. Jag lider med dessa unga män
som blivit amputerade, som förlorat en fot eller ett ben och som
skadat underlivet, så dom aldrig mer kan få ett normalt sexualliv.
På en sal ligger en 15-årig pojke som deltagit som frivillig.
Jag är upprörd när vi går därifrån. Hur
ska barn som deltar i krig någonsin kunna fungera som normala medborgare?
Hur stora skador kommer inte denna krigsgeneration att ha efteråt?
Hur tusan kan man tillåta 15-åringar på slagfälten?
Med den typiska öppenheten svarar värdarna att jag har rätt
– problemet är att det finns ännu yngre pojkar med i kriget.
– Det är fortfarande 8500 föräldralösa barn i
landet. Vi får snart ett nytt barnhem för 600 barn. Var ska
vi göra av allihop? Det är bättre att de finns i armén
och får uppfostran och mat där, än att dom blir kriminella
gatpojkar, för i verkligheten är det alternativen, får
jag till svar.
Öppenhet
Det som fascinerar mig mest i Nicaragua är den stora öppenheten.
Dom som jämför Nicaragua med totalitära stater och östländerna,
vet inte vad dom talar om.
– Hur går det med analfabetismen?, frågar vi.
– Förfärligt, svarar den officiella sandinistrepresentanten.
Efter alfabetiseringskampanjen var analfabetismen nere i tolv procent.
– Nu beräknar vi, att den ökar till 20 procent, för
vi har inte råd att bygga nya skolor. Inte nog med det, vi har inte
råd att bygga sjukhus eller barnhem åt de föräldralösa
heller…
Denna öppenhet går igen överallt. Dom erkänner brister,
problem, och berättar om pågående interna diskussioner:
Så här tycker A, men B tycker si, det här är vi överens
om, det här grälar vi om både mellan och inom partierna.
Cyniskt
I dag är den politiska och ekonomiska friheten förvånansvärt
stor, med tanke på att Nicaragua faktiskt befinner sig i krig. Men
ju mer krisen förvärras, ju mer kommer demokratin att hotas.
Det är ett cyniskt spel av USA att försöka kväva landet
ekonomiskt och socialt, och tvinga fram ett kaos. Detta kaos kan medföra
att demokratin minskar och Nicaragua blir beroende av bistånd från
östländerna. Då kommer USA att säga: ”Vad var
det vi sa” – kanske ta det som intäkt för att invadera.
Några barn svansar runt mig när jag köper en Coca-Cola
– nästan det enda som finns att dricka.
– Amerikan?, frågar dom.
– Nej, svensk, säger jag.
Dom förstår inte. Jag tar fram en karta för att visa var
Sverige ligger. Då skrattar våra värdar igen:
– Dom har aldrig sett en karta. Dom förstår inte vad det
är du pekar på, säger dom. Då känner jag inte
bara i förnuftet utan med hjärtat, vad ett u-land är, och
jag förbannar den president som tvingar detta land att köpa
vapen istället för skolböcker och kartor.
|
