På Göteborgs Central träffar jag Per Gahrton. Medan vi hälsar kommer Mikael Wiehe förbi och säger att han vill bli intervjuad. […] Vi har platsbiljetter i samma vagn. Wiehe berättar om hektiska dagar, spelningar, demonstrationer, fler spelningar, fler demonstrationer. Han har varit med, han har sett, och han har tänkt. Det sistnämnda skulle han önska att betydligt fler gjorde, tycker jag mig förstå. - Man blir så klart väldigt upprörd när man ser våldsamheter, oavsett om det är poliser som sparkar en sittande demonstrant i ansiktet eller demonstranter som kastar sten. Men just för att detta är upprörande får man inte lämna förnuftet därhän, säger han, medan X2000 rullar ut från Göteborg. - När statsministern säger att våldet på Avenyn inte har med politik att göra har han i högsta grad fel. Många av de maskerade är anarkister. De har en politisk teori. JAG ÄR INTE ENIG med dem, har aldrig varit det. Men att säga att de bara är ute efter att förstöra är att göra det enkelt för sig. En alternativ analys kan se ut så här: Ingenting förändras av sig självt. Det finns sammanhang, det finns orsakssamband. Om stenarna haglar över Avenyn, om protesterna mot EU och den globaliserade kapitalismen blir allt våldsammare, så finns det förklaringar. Några har kastat de första stenarna. Och de bar inte munkjackor. Brutaliserade – och individualistiska, anarkistiska, handlingsfixerade protester är svaret på ett brutaliserat, individ- och prestationsfixerat samhälle. Den stenkastande anarkisten som börsvalpens skugga. Där det förut fanns ett förhållandevis anständigt välfärdssamhälle finns nu ett växande tomrum. Anarkisterna är tomhetens trumslagare. Stenarna slår virvlar mot gatan. Ungefär så… Wiehe talar om en ”synliggjord vrede”, en frustration som exploderar i våld på Avenyn. - Jag tror att många av de här anarkisterna är barn till dem som blivit avskedade från den nedrustade offentliga sektorn, de har tröttnat på att se sina föräldrar gå arbetslösa, de har tröttnat på att själva gå i skolor som luktar piss, de är osäkra på om de någonsin själva ska få ett jobb, de är barn till invandrare, de representerar ett utanförskap. Och jag tror att de är oerhört frustrerade, besvikna och ilskna över de politiker som plötsligt förklarar sig vara maktlösa och inte längre ser sig som representanter för sina väljare utan som marknadsförare av nyliberala teorier, säger han – och tillägger: - Är inte nyliberalerna de verkliga huliganerna? Och sedan kommer det, själva slutsatsen: - Det är i det sammanhanget jag säger: Vad är ett krossat bankfönstret mot ett skövlat folkhem? Jag tycker inte att frågan kan ställas på det sättet. Men det är viktigt att den får ställas – och att vi alla, innan tåget har gått ifrån oss, funderar över vad som händer om man buntar ihop 15-åriga fältbiologer, 17-åriga ungsyndikalister och tjugoåriga maskerade våldsromantiker och avfärdar dem alla som ”ligister” och ”terrorister” som inte har någon rätt att komma till tals.

Per Svensson, Expressen Tisdagen 19 juni 2001