Om ”att nå ut” och ”att suga in”

Om "att nå ut"och "att suga in"– läget i musikrörelsen
(Musikens Makt nr 4, Maj 1978)

I det allra första numret av Musikens Makt upptogs fyra sidor av ett samtal med en viss herr Wiehe från Skåne. Förgrundsgestalten i förgrundsbandet Hoola Bandoola förklarade där sin egen utveckling och parallellt med den hela den svenska musikrörelsen.
Nu, fem år och femtio MM-nummer senare, jubilerar vi och vad är då naturligare än att låta samme man komma till tals. Inte så mycket om sig själv, den sortens journalistik har vi skurit ner på med åren, men mer om allt det som samlas under benämningen ”den svenska musikrörelsen”. En del om hur det var, en del om hur det är och en del om hur det kan bli. Sett med en veterans ögon låter det då så här:

Musikrörelsens födelse brukar förläggas till den första Gärdesfesten 1970. Det finns naturligtvis en förhistoria: Vänsterns uppsving i slutet av 60-talet, Beatles, den tidige Bob Dylan, FNL-rörelsens sånggrupper, Fria Proteatern och trubadurer som Cornelis Vreeswijk. Men på Gärdet manifesterade sig musikrörelsen för första gången som en självständig kraft.
Musikrörelsen i början av 70-talet var ingen enhetlig rörelse. Trots det fanns en enighet i många frågor: avskyn för den kommersiella musikindustrin, motståndet mot USA-imperialismen och en allmän känsla av att stå till vänster om socialdemokratin. Man ville ha en ny musik, ett nytt textinnehåll på svenska och man sökte nya former för att leva och arbeta tillsammans. Slagorden var ”alternativt” och ”kollektivt” och man hade en stark tro på möjligheten att bygga en självständig musikrörelse som en del av det nya samhälle som man hoppades låg strax runt hörnet.
1975 samlade sig musikrörelsen till sin hittills största manifestation: kampen mot Sveriges deltagande i eurovisionsschlagerfestivalen. Musikrörelsen fick med sig körsångare, dragspelare och synfonimusiker i demonstrationer, uttalanden och alternativfestivaler över hela landet.

ÄNNU EN HEL DEL ATT VARA STOLT ÖVER

1978 har musikrörelsen fortfarande all anledning att vara stolt över de resultat som den har uppnått. Det finns musikföreningar och progressiva skivbolag över hela Sverige. Det finns Musikens Makt, SAM-distribution, Plattlangarna och [skiv]presseriet i Östersund. Musikrörelsen har varit inspirationskälla vid bildandet av Rock against Racism i England. Musiker och musikaktivister har spelat en viktig roll för förverkligandet av Tältprojektet sommaren 1977. Och musikrörelsen har bidragit till att staten, kommunerna och de politiska partierna i större utsträckning har tvingats intressera sig för kulturella och kulturpolitiska frågor.
Samtidigt som musikrörelsen otvivelaktigt har haft stora framgångar har emellertid också sprickorna i den allmänna enighet som fanns i 70-talets början, blivit allt tydligare.
Redan tidigt uppstod i musikrörelsen motsättningar mellan de musikföreningar som ville ha ”musik för musikens skull” och de som ville använda musiken som ett vapen i kampen för ett socialistiskt samhälle. Sedan de musikföreningar som förespråkade den första linjen, förlorat sin betydelse, började de mer politiskt medvetna föreningarna diskutera hur man skulle förankra musikrörelsen utanför kretsen av ”de redan frälsta”. Kraven på effektivitet och organisation ökade och samtidigt ökade klyftan mellan stora och små musikföreningar.
Några av de band, som kände sig hemma i musikrörelsen fick stort gensvar hos publiken och tog snabbt steget från amatörer till proffs. Men de flesta banden hade fortfarande bara lokal betydelse. På så vis uppstod en skillnad mella ”kända” och ”okända” band och mellan proffs och amatörer, som sedan ytterligare ökades på av statens bidragspolitik som gynnade de mera etablerade grupperna. Kraven från de turnerande banden på effektivitet och organisation hos arrangörerna bidrog också till en konflikt mellan dessa musiker och de musikföreningar som i små städer med litet publikunderlag hade svårt att leva upp till musikernas krav.

BITARNA FÖLL TILLBAKA PÅ SINA PLATSER

Önskan om att förankra musikrörelsen i bredare grupper i samhället påverkade också den musik som banden spelade. I början av musikrörelsens historia fanns en stark ambition att genom syntes av olika musikstilar skapa en ”ny, svensk musik” som ett vapen mot den amerikanska kulturimperialismen. Pugh Rogefeldt började sjunga pop på svenska, Contact blandade fioler med el-instrument, Kebnekajse spelade svenska folklåtar på elektrisk gitarr, Blå Tåget använde sig hämningslöst av alla tänkbara musikaliska genrer till sina starkt politiska texter och Träd, Gräs och Stenar sökte en musikform, där också publiken aktivt skulle kunna deltaga. Så småning om minskade experimentlustan och strävan efter musikaliska synteser. Bitarna föll tillbaka på sina platser: rockmusikerna spelade rock, folkmusikerna spelade folkmusik och jazzmusikerna spelade jazz.
Delvis berodde väl det här på inflytandet från den nostalgiska 50-tals-rockvågen och på det allmänt ökande intresset för svensk folkmusik (bl.a. inspirerat av Kebnekajse och Contact). Men också diskussioner om vilka målgrupper man ville nå med sin musik påverkade de musikaliska formerna. Naturligtvis ska musikrörelsen sträva efter att hitta en progressiv funktion för alla sorters musik och överlämna åt svensktopps-kompositörerna att försöka finna de minsta gemensamma musikaliska nämnarna som de tror ska tillfredställa ”alla”. Icke desto mindre vore det en katastrof om strävan efter målgruppsinriktad musik skulle stå i vägen för ambitionen att skapa nya musikaliska former.

KONKURRERAR OM TIONDELS PROCENT AV MARKNADEN

Den konflikt som är mest beklaglig och som kan få värst konsekvenser är motsättningen mellan Plattlangarna i Göteborg och SAM i Vaxholm om hur skivdistributionen ska organiseras. Alla är överens om att det är idiotiskt med två distributionsbolag som sinsemellan konkurrerar om tiondels procent av marknaden. Ändå verkar det svårt att nå fram till en gemensam lösning. Också den konflikten beror till stora delar på olika uppfattning om hur man på bästa sätt ska sprida den progressiva rörelsens musik till nya lyssnare.
Och där står vi alltså idag. Med en musikrörelse som förvisso har ett ärorikt förflutet och som förvisso fortfarande är stark, men som framför allt har ett oerhört ansvar för vad som ska hända inom kulturområdet under de närmaste åren. Vi måste alltså ställa oss frågorna:
VILKA ÄR MOTSÄTTNINGARNA? VAD BOTTNAR DE I? HUR KAN VI LÖSA DEM?

ANLEDNINGEN TILL MOTSÄTTNINGARNA ÄR EKONOMISK

I mycket grova drag tror jag att motsättningarna i musikrörelsen idag står mellan å ena sidan de etablerade, välkända, turnerande banden, dom stora välfungerande musikföreningarna och dessa bands och föreningars krav på en effektivt fungerande musikrörelse och å andra sidan de lokala, mindre kända banden, amatörerna, de små musikföreningarna och musikaktivisterna och deras behov av att i sin egen takt få prova sig fram. Den grundläggande anledningen till motsättningarna mellan dessa mycket grovt skisserade grupper är ekonomisk.
Att ha en turnerande orkester är en kostsam affär: instrument, sånganläggning, buss, reparationer, administration, löner, skatter, sociala avgifter m.m. m.m. De här banden kräver naturligtvis effektiva arrangörer som kan se till att det kommer en så stor publik att de här omkostnaderna kan betalas. För de lokala banden och för amatörerna är dessa problem inte lika stora.

Samma sak med musikföreningarna: de stora musikföreningarna måste vara effektiva och välorganiserade och ha ett attraktivt programutbud, som drar mycket folk för att få sina omkostnader betalda. De små musikföreningarna med få aktivister, dåligt publikunderlag och små eller obefintliga anslag har inte möjlighet att fungera effektivt på samma sätt. Frågan som musikrörelsen måste ställa sig är om det överhuvud taget är viktigt att ha många, om än inte alltid så perfekt fungerande, kulturföreningar spridda över hela landet. För mig är svaret på den frågan ett obetingat ja.
En annan - och kanske viktigare – anledning till skillnaden mellan de två grupperingarna är hur man definierar begreppet ”att nå ut”. För banden med en färdig, bra och väsentlig repertoar är det viktigt att få spela för så många människor som möljigt. Och för de stora musikföreningarna är det viktigt att få presentera ett väsentligt program för en stor publik. Men för amatörerna, de små föreningarna och aktivisterna som inte har färdiga paket betyder ”att nå ut” kanske snarare ”att suga in”, dvs hur ska vi få flera människor att trivas i musikrörelsen.
Och det är kanske det som är den allra viktigaste frågan idag: hur ska vi göra musikrörelsen till en organisation där människor kan lära sig nåt, göra nåt och få utlopp för sin fantasi och kreativitet både när det gäller att spela och sjunga, när det gäller att ordna arrangemang och när det gäller att engagera sig i kulturpolitiken. Kort sagt: Hur göra musikrörelsen till en organisation där människor stimuleras att höja sin medvetenhet. Människor gör ju inte ett bra jobb bara för att någon talar om för dom att det är viktigt, människor gör ett bra jobb om de själva har en stark motivation att jobba.

ETT VAPEN I KAMPEN FÖR SOCIALISMEN

Visst är de turnerande banden viktiga och visst kan koncerter fylla en funktion men konserterna är ju inget självändamål. Vi har ju aldrig velat ha en så stor enbart konsumerande publik som möjligt. Tvärt om har ju målet bl.a. varit att få människor att aktivt vilja förändra sin situation. Och det tror vi att man kan göra t.ex. innom musikrörelsen, där ”kulturen är ett vapen i kampen för socialismen”.
För att avsluta: Jag är obetingat för en progressiv musikrörelse med en effektiv organisation och en stark ekonomi. Men kravet på effektivitet och stark ekonomi får inte användas som ett argument mot mindre kända band, små musikföreningar, amatörer och oerfarna aktivister. I stället måste effektivitet och stärkt ekonomi användas för att frigöra resurser som kan förmedla erfarenheter och kunskaper till dem som ännu inte har och för att stimulera fantasin och skaparkraften på basplanet. Där har de stora musikföreningarna och de etablerade banden ett stort ansvar.

Mikael Wiehe