Kärlek och politik II När jag 2004 gav ut Kärlek & politik hade jag egentligen tänkt att det skulle bli en dubbel-CD. (En röd CD med en glad stjärna och en blå CD med ett sorgset hjärta.) När det kom till kritan tyckte jag inte riktigt att materialet räckte till. Det blev alltså en enkel-CD där huvuddelen av sångerna rörde sig i den privata sfären. (Fast jag naturligtvis inte kunde avhålla mig från att kommentera vissa aktuella händelser som terroristjakten, polisens agerande under EU-toppmötet i Göteborg 2001 och demonstrationerna mot det annalkande kriget i Irak.) Under det dryga år som har gått sen Kärlek & politik kom ut har jag lyckats skriva de fem, sex sånger som jag tycker fattades till dubbel-CD:n. Alltså denna nya skiva, Främmande land. Jag tycker ofta att den skapande processen rör sig i nån sorts slalomrörelse, åtminstone för min egen del. När jag har gjort en sak (och tycker att jag kan den) så vill jag göra nåt annat (som jag inte är så säker på att jag kan). Tryggheten är konstens fiende! Så också den här gången. Om det på förra plattan var mest kärlek så är det på den här plattan mest politik. Och om musiken på Kärlek och politik eftersträvade någon sorts intim närhet inspirerad av Caetano Velosos sång i Almodóvars film Tala med henne så eftersträvade jag på den här skivan mer repetitionslokalens skramliga omedelbarhet, lite tillfälligt, så där, ”…och förresten så kunde basisten inte komma…” Och skivan är faktiskt inspelad på två och en halv dag i Lars Halapis studio som verkligen ligger i ett garage. Men på ett sätt hade skivan ändå mycket väl kunnat heta Kärlek och politik II. Musiken Ett av mina stora glädjeämnen är att jag gillar alla sorters musik. (Det finns inga dåliga genrer, det finns bara dåliga utövare!) Men det där har också gett mig problem när jag ska göra skivor. Så fort jag har varit i Zimbabwe vill jag göra afrikansk musik, så fort jag har hört Eminem vill jag börja rappa, när jag såg Niklas Ek ville jag börja dansa ballett(!), etc., etc. Detta är en av anledningarna till att det har blivit en trioplatta; genom att inte använda mig av de givna lösningar som en större orkester hade frestat med har jag försökt att få sånger med olika inspirationskällor att hänga ihop musikaliskt. (Från början funderade jag faktiskt på att göra en duoplatta med bara mig och trummor.) En annan anledning till att det har blivit en trioplatta är att jag ville avstå från det oändliga antal möjligheter som studion ger. Ge mig ut i något lite mindre säkert, lite mindre tryggt, kanske t.o.m. lite riskabelt: ”Och hur katten ska vi lösa det här då?” Musik i stället för teknik, om man nu tvingas sätta det i motsats till vartannat. Men det är klart, helt konsekvent har jag som vanligt inte varit. På vissa låtar finns både körsång och stråkkvartett. Trots det hoppas jag att plattan undviker att ge det där blankpolerade, dästa, helförsäkrade, proppmätta intrycket som jag tycker att många skivor gör idag. Mikael Wiehe and The Chosen Few Att spela in alltsammans på en gång, live i studion, ställer så klart också speciella krav på alla som är med: samspelthet, lyhördhet, känslighet, en förmåga att gripa tillfällen i flykten. Och det gäller både musiker och tekniker. Med de människor jag har jobbat med har detta inte varit något problem. Christer Karlsson och jag har haft ett och ett halvt år att spela ihop oss på (när han inte har turnerat världen runt med den norska supergruppen Aha). Måns Block är den ende trummis som, tillsammans med Timbukto och Damn på KB i Malmö, har fått mig att dansa på trettio år. Pål Svenre och jag hittade varandra på Kärlek & politik. Pål har ett outsinligt förråd av goda idéer och en total överblick över helheten. Pontus Olsson och jag har arbetat ihop med jämna mellanrum sedan skivan Hemingwayland 1985. Pontus är en av de legendariska teknikerna i Sverige. Jag är glad och tacksam. Jag kände mig under inspelningen verkligen privilegierad och omgiven av experter. (För min del betydde ”allt-på-en-gång” att jag inte kunde göra om vissa textbitar som jag inte var riktigt säker på när vi spelade in. Därför kan det hända att det jag sjunger och det som står i texthäftet inte alltid är riktigt samma.) Influenser och inspiration Jag får ofta frågor om var jag får mina idéer och min inspiration ifrån. Det är tyvärr inte alltid jag kan ge användbara svar. På den här plattan tror jag att de musikaliska influenserna kommer från bl.a. Ray Charles (filmen var bara för bra!), Steven Stills (”If you can’t be with the one you love, love the one you’re with…”), Neil Young (som alltid), Ladyship Black Mombasa (och alla andra svarta grupper och körer jag har hört i och utanför Sydafrika genom åren), Timbukto&Magnus Tingsek (som spelade på duo när vi delade ut antinazistiska priser i Stockholm hösten 2004), Nabila (som fick Hoola Bandoola Bands pris 2005 för att hon jobbar ”i Björn Afzelius anda”), Advance Patrole (där Gonza är Sveriges mest charmerande rappare), Bela Bartok (stråkkvartetterna!), John Lennon (igen), Bach (Jag har lyssnat på Glen Goulds tolkning av hans inventioner hela sommaren.), Rubén González, Carlos Puebla (och många andra kubanska musiker jag har hört på och utanför Kuba), Mariana Ortega (fast det förstod jag inte förrän jag såg och hörde henne med hennes flamencogrupp på Malmöfestivalen i augusti när plattan redan var inspelad.), Talking Heads (eller David Byrne), Kid Ory (och hans tailgate trombone), Kurt Weill, min bror Thomas, Joakim Thåström förutom från medeltida ballader, svensk folkmusik och lite Erroll Garner. Och texterna hade definitivt inte blivit skrivna utan inspiration från Aase Berg, Ahmad Yassin, Matteusevangeliet, Ariel Sharon, August Strindberg, Bill Clinton, Bob Hope, Donald Rumsfeld, Dick Cheney, Fredrik Ekelund, George W Bush, Gudrun Schyman, Göran Skytte, Håkan Jaldung, Jan hammarlund, Jimmie Åkesson, Klas Eklund, Lars Ramqvist, Lars-Erik Petersson, Lars Ohly, Magnus Gertten, min familj, Noam Chomsky, Naomi Klein, Olle Svenning, Paul Wolfowitz, Per Ahlmark, Per T. Olsson, Robert Luis Stevenson, Runar Sögaard, Thomas Bodström och Usama bin Ladin. Malmö i oktober 2005 Mikael Wiehe