|
Mikael Wiehe söker nya vägar, nya
sound. Radikala förändringar kännetecknar många
av de senaste skivproduktionerna. Syntar, trummaskiner och sequencers
används i sökandet efter nya klanger. Unga, vakna, ljudmedvetna
musiker blandas med gamla rävar.
Wiehes texter är genomarbetade intelligenta betraktelser över
vår tid. Poetiska målerier blandas med klockrena slagserier
mot förtrycket.
På den nya plattan tillsammans med Björn Afzelius är
arrangemangen av en mer akustisk natur. Mycket gitarrer, vackra klanger
och raka låtar. Tekniken och experimentandan från den
egna produktionen är tillbakadragen. På gott och ont.
Men nästa platta från Wiehe kan bli allt från akustisk
jazz till rock’n’roll. Man vet aldrig riktigt var man har
denne musikant förrän han har slagit till igen. Hemma i
den egna arbetslägenheten har Mikael en utrustning som ganska
bra speglar hans musikskapande. Hur har det blivit så? Vad betyder
tekniken?
– När jag gjorde demos i somras märkte jag att det
tog sån oändlig tid. En låt tog fjorton dagar, och
det var svårt att hitta dom ljud jag ville ha på min Prophet
5. Jag ville skaffa något som hade alla dom här ljuden.
Då tänkte jag köpa en emulator.
Sedan sa någon att då var det jättebra med en Macintosh
dator till den. Jag blev lite förvirrad och ringde runt till
en massa människor och till slut hade jag en ganska kompakt samling
med förslag till prylar. Allt skulle styras via en dator.
En dag ringde Greg Fitzpatrick och sa att nu har vi den ultimata syntstudion.
Syntstudio, tänkte jag. Men är det det jag vill ha?
Nej, det är det inte. Jag vill inte ha nån syntstudio.
Och varför? Jo, att jobba med en dator förutsätter
klick-trac. Det är själva grundmomentet.
Då hade vi precis lirat in alla låtarna till Affes och
min nya platta med klick och sedan tagit en paus och lirat om dom
igen utan klick och upptäckt att det svängde mycket bättre.
Det är det första.
Om det sen är en 32-kanals sequencer – ja, då ska
man ha 32 ljudkällor. Om man sen ska göra det rättvisa
i mixen, då ska man ha 32 ljudenheter. För att man ska
kunna köra ner det på en tvåspårsbandspelare.
Då har man ändå inte gjort sången, akustisk
gitarr eller en levande cello. Dyrt blir det också.
Så var jag uppe i Gregs studio, och det såg ut som jag
hade tänkt mig. Där fanns en väldig massa effekter
för att kunna följa upp alla ljudkällor.
Just nu är jag mer intresserad av att göra nån form
av akustisk musik. Alltså beslöt jag mig för att skaffa
en 16-kanalsbandare och ett 24-kanals mixerbord. Och en Emulator.
Eller möjligen en E-max. Därför att då kan jag
fortfarande hålla mig på demostadiet. Men jag underlättar
mitt demoarbete med den utrustningen.
Jag tycker att trummaskiner och sequencers är toppen, men en
trummaskin kan aldrig ersätta en riktig trummis. Maskiner ska
användas som effekter för att låten blir bättre
av det. Man kan sampla ljud och det kan vara överhäftigt
precis som vissa syntljud. Men musiken får aldrig bli statisk.
Just att det ökar eller sackar lite nånstans gör att
det blir ett naturligt sväng.
Första bandspelaren
Den första bandaren jag hade var en Uher rullbandspelare som
jag fortfarande har kvar. Första gången jag spelade in
överhuvudtaget var hos en kompis som hette Björn Franzén.
Han hade en tvåspårsmaskin med sound-on-sound-möjligheter.
Det var –67 och vi gjorde en tape med 8-9 låtar på
som jag hade gjort. Min första skivinspelning gjorde jag när
jag var sjutton med ett jazzband.
Vår första anläggning till Hoola var en Hagströms
som vi fick 50 procent rabatt på för att morsan kände
chefen. Vi hade denna fantastiska rabatt på alla Hagströmsprylar
ända tills vi vägrade att spela på en av deras invigningar.
Sen fick vi bara 30! Jag tror vi bytte upp oss en gång till
bättre högtalare under hela Hoola-tiden. Anläggningen
finns fortfarande kvar här i Malmö hos musikforum.
Mitt första instrument var piano eftersom jag tog pianolektioner
när jag var sju. Sen lyckades jag gråta mig ifrån
dom och fick en gitarr när jag var tio. Det var en fyrsträngad
tenorgitarr, som jag inte vet vart den tog vägen. Det är
synd. Jag hittade en saxofon på vinden hos en av mina morbröder.
Jag började lira sax när jag var femton och lirade ute när
jag var sexton.
Jag satt i morsans kök och plankade skivor och så fanns
det en musikaffär i Malmö som hette Anderssons, där
stod en man som hette Knut Johansson som fortfarande kallas för
"Alla" för han kunde alla instrument. Då gick
man till honom och fick goda råd som: blås raka toner
en timma om dan! Och det var ett bra råd.
Min första riktiga altsax, en Büsher, köpte jag av
honom. Den var från 1920-talet. Dumt nog sålde jag den.
Man ska aldrig sälja instrument. Jag tränade tre timmar
om dagen och grannarna sa aldrig någonting.
Högsta betyg
Jag tror jag hade högsta musikbetyg i skolan. Vi hade en kvinnlig
musiklärare som var entusiast. Hon älskade musik själv
och alla satt och läste läxor på hennes lektioner
utom jag, så det mesta som jag kan om europeisk konstmusik har
jag fått av henne. Jag har någotsånär koll
på att Mozart kom före Beethoven, Beethoven före Schubert
o.s.v.
Båda mina föräldrar spelade. Mor spelade piano. Hon
köpte en Steinwayflygel för ett arv när hon var tjugo.
Ett oerhört fint exemplar. Far spelade barockblockflöjt.
Min första stora lyssnarhit var "Diana" med Paul Anka.
Nästa singel hette "Crazy Love" och den var jag tvungen
att ha. Jag tror till och med att jag snodde pengar ur morsans börs
för att kunna köpa den. Så var det Elvis och Tommy
och Everly Brothers…
Jag började med att spela 20-talsjazz. Det var inte dixie utan
ungefär som Kustbandet spelar idag. Väldigt seriöst
utan dom komiska gladjazzinslagen. Vi spelade mycket vitt, typ Bix
Beiderbecke, men också mycket svart – Ellington, Armstrong
och Fletcher Henderson. Mina första saxförebilder var Charlie
Holmes och Johnny Hodges. Det fanns en hot och en cool skola.
Jag gick ifrån 20-talsjazzen och vi började lyssna på
Billie Holiday, och då upptäckte man Lester Young som lirade
sax med henne och som förde vidare till Charlie Parker. Men vi
spelade fortfarande nån slags swingmusik.
Vi lyssnade på modern jazz också. Nu är vi framme
i mitten av 60-talet. Då upptäckte jag att att bli så
bra som Charlie Parker det var bara att glömma! Ändå
var jag en bra saxofonist i min genre.
Sen började jag lyssna på Rolf Billberg, som lirade med
Lasse Gullin och den här plattan "Portrait of My Pals"
lyssnar jag fortfarande gärna på. Senare har jag hört
på Garbarek, men Billberg är ju en efterföljare till
Konitz och Paul Desmond, som i sin tur är efterföljare till
Lester Young, så det är den coola skolan hela tiden.
Ett av mina bättre gig
Min bror hade ett band som hette Moccers. Moccers kommer sig efter
en replik som Ringo Starr sade i "Hard Days Night". Ringo
blir tillfrågad om han är en mod eller en rocker och han
svarar att han är en mocker.
I gruppen ingick bl.a. Gunnar Bernstrup, numera byteskomiker på
radio. Dom hade varit i Paris och spelat sommaren –66 och nästa
sommar kunde inte Gunnar hänga med, så då frågade
dom mig. Jag spelade gitarr och klarinett och vi gick runt på
krogarna och spelade tre låtar innan vi tog fram hatten. Sedan
spelade vi två låtar till och gick till nästa ställe.
Vi tjänade 300 francs om dagen, så vi åt och drack
gott och bodde bra. Det var ett av mina bättre gig.
Mitt livs första spelning var på kasinot på Falsterbohus
1963 som saxofonist i ett jazzband. Jag var vansinnigt nervös
och jag hade köpt en röd- och vitrandig skjorta som var
jävligt klassig. Så stod det en kille i publiken som sa:
– Ah vad fan, haur du pyamasen po daj?
Å jag var så jävla nervös att jag gick ner och
slog han en fet smäll, och sen gick jag upp och fortsatte lira.
Av ren nervositet.
Om att skriva låtar
Min första hemstudioutrustning köpte jag när vi gjorde
"Flickan och kråkan". Jag hade gjort låten och
samtidigt köpt Marianne Faithfuls LP "Broken English",
där det fanns ett komp som jag ville använda. Så kom
jag att tänka på att det här med synthezisers låter
väldigt spännande.
Jag visste att Greg Fitzpatrick hade gjort en platta –75 som
hette "Det persiska äventyret", där han använde
en synt. Jag ringde honom och då visade det sig att han hade
en enorm syntaffär i Stockholm. Jag visste ingenting om syntar
innan "Flickan och kråkan". Det var i samband med
detta jag köpte Portan, en Dr Rythm taktmaskin och en Prophet
One-synt.
Innan dess skrev jag ner låtarna på noter. Jag kan tillräckligt
för att skriva och läsa enklare låtar. Jag är
ingen "a vista"-läsare.
Det fordrar ju ett oerhört disciplinerat liv när man ska
göra låtar, turnera och samtidigt ha barn och familj. Jag
har perioder när jag gör demos, perioder att turnera och
naturligtvis perioder när jag bara tar hand om barn och familj.
Jag jobbar hela tiden i min arbetslägenhet. Min bästa tekniska
grej är ett fickminne som jag fått av min fru i julklapp.
Där snackar jag och sjunger in stumpar och melodier. Själva
skapandet är i tre delar. Det första är att samla pinnar
i skogen. Typ vilket kul rim, kul tanke, bra formulering – och
så skriver jag upp det.
Sen har man inspirerade ögonblick, då man får idéer
till en ny låt. Då tar man fram blocket och letar efter
bilder, meningar eller rim som passar. Sist kommer snickeriet att
få det att svänga på konsonanterna och rimma på
vokalerna.
Vid lyckliga tillfällen kommer melodi och text samtidigt, men
oftast är det det ena eller det andra först. Jag gör
olika låtar på olika instrument, alltifrån trummaskin
till blockflöjt. Ett par år har jag jobbat med sequencers
och flyttat figurer upp och ner och gjort det på det sättet.
Om studioinspelningar
Jag tycker det finns många studiotekniker idag som är acceptabla,
men det finns få som är väldigt bra. Det förvånar
mig att man inte jobbar något på återväxten
här i Sverige. Det känns som om studioteknikerna som grupp
försvarar sin position och inte vill ta in lärlingar t.ex.
När man kommer till Danmark så är det alltid två
stycken som inte har några förpliktelser och inte nåt
ansvar och som inte heller tjänar några pengar. Men dom
får komma och gå i studion precis som dom vill. Dom lär
sig saker och får vara med och skarva taper och provinspela.
Den killen som Affe och jag hade nu, han var lärling när
jag spelade in "Lindansaren". Då stod han och bytte
band och nu är han en fantastiskt bra tekniker. Det där
har jag aldrig sett i svenska studios.
Visst imponeras man hela tiden av dom amerikanska och engelska skivproduktionerna
och sounden. Samtidigt ska man veta att dom har så oändligt
mycket större resurser än vad jag har själv. Dom kan
hålla på i ett år med en platta i studios som är
jättedyra. Det är en ekonomisk fråga att få
ett bra sound. Sen har jag den grundinställningen att en skiva
aldrig har sålt på soundet. Skivor säljer på
bra låtar och bra sångare.
Hela 70- och 80-talet med rymdprogram och datorer avspeglar sig nu
i musiken. Folk gör melodier efter syntljud och maskiner, och
det är antitesen till The Band med mandolin och tuba och folkrocktraditionen.
Det kommer säkert att bli en syntes av detta så att man
använder apparaterna till det dom är bra på och tar
in en mandolinspelare när man vill ha det!
Om turnerande
Jag lyssnar bara på musik när jag är på turné.
Jag har aldrig tid annars. Massor av olika sorters musik. Argentinska
tangokungar, uruguayanska trubadurer, Peter Gabriel och Talking Heads
är det jag lyssnat till den sista tiden.
Dagens turnerande är en ekonomisk fråga. Ett normalt svenskt
band måste kunna gå runt med en publik på 3-400
pers. Att tänka sig att man måste ha en publik på
2-3000 pers hela tiden är naivt. Det har man bara under en väldigt
kort period. Det har Imperiet, Nationalteatern, Hoola under ett par
år. Det har Affe och jag under ett par år.
Nu när vi gjorde plattan hade vi kul i studion. Jag tycker det
blivit en bra skiva med utgångspunkt från förutsättningarna.
Affe och jag bestämde oss för att göra en platta ihop.
Vad kännetecknar oss? Jo, sång och melodi.
Alltså är det ingen experimentell platta. Det är ingen
nydanande musik, men det är ett gott hantverk på den basisen
och vi hade kul ihop. Det var kul att jobba med Affe, för han
känner mer än han tänker när han gör musik.
Jag tänker nog mer när jag gör musik.
Mikael Wiehes utrustning
Bandspelare: Teac 244 Portastudio.
Tascam 38 rullbandspelare med DBX brusreducering.
Mixer: Fostex 350
Lyssning: Boston A 70 som drives av NAD 3020. Sennheiser HD 40 lurar.
Effekter: Roland SRV 2000 digital reverb. Roland SDE 2000 digital
delay. Boss DM 2 delaypedal. Boss CE 1 stereo chorus.
Klaviaturinstrument: Prophet 5. Prophet One. Nyström tramporgel
(ett fynd för 500:-)
Trummaskiner: EMU Drummulator. Roland Dr Rythm DR 55.
Saxofoner: Yanagisawa sopransax och Selmer altsax.
Gitarrer: Fender Stratocaster Pre CBS Originalvit.
Epiphone Rivera.
Diverse Bjärtongitarrer.
Ovation Balladeer.
Diverse: Peavy Bandit gitarrstärkare, Korg WT 10 stämapparat,
Seqential Circuits Poly Sequenzer 1005 och en suspekt box som heter
Audio Comparator från Greg Fizpatricks innersta gömslen
Guran Blomgren, Media för musiker nr 1/ 2, Februari 1987 |
|
