|
Wiehe,
Kulturbolaget, Malmö
Basin Street är en bar symboliskt belägen någonstans
mellan Greenwich Village i New York City och Triangeln i Malmö.
På denna kulturellt tidlösa krog utspelar sig Mikael Wiehes
"första krogshow".
Krogshow är kanske fel ord. "Modern rockkabaré"
vore bättre med tanke på att det inte handlar om jubel
i busken, imitationer och parodier, utan en svensk trubadur som varvar
sina självbiografiska, mycket malmöitiska iakttagelser med
rockmusik som pendlar mellan visor och jazz.
Sakta har också Mikael Wiehes roll på den svenska kulturscenen
förändrats från politisk agitator, med ett socialistiskt
engagemang, till en medelålders flanör som blivit personlig.
Senaste LP:n, Basin Street Blues, såg på den stora
världen från det lilla, privata perspektivet. Wiehe lät
masken falla och visade upp sig i all sin mänskliga sårbarhet.
Stora starka trubadurer som lärt sig att analysera det västerländska
samhällets förfall med hjälp av Marx och Engels,
kan också gråta över förlorad kärlek.
Nu har alltså Mikael Wiehe tillsammans med sitt fyramannaband
(som också inkluderar en kvinna, Annie Bodelson, på
olika tangenter) tagit sitt senaste projekt ut på krogen. En
försöksverksamhet som till större delen slog väl
ut (programmet var kanske med sina två och en halv timmar i
längsta laget).
För ett par år sedan efterlyste jag en förnyelse av
svensk krogunderhållning. Plötsligt fanns en generation
uppvuxen på rockmusik som också ville gå på
krogen utan att för den skull behöva få Lasse Berghagen,
Östen Warnerbring eller Bosse Parnevik.
Publiken finns och lokaler finns. Det gäller bara att hitta artister
redo att bryta med gamla fördomar och förnya denna form.
Wiehe är ett utmärkt exempel. Han har en lång historia,
han är avslappnad på scenen och kan konsten att berätta
små anekdoter som ofta har en dubbel mening.
I inledningsscenen sitter Wiehe och hans "look-alike" Mats
Persson i var sin fåtölj och ser ut att ha det riktigt
mysigt. Två fryntliga lundensare från den gamla goda tiden
i en för kvällen sittriktig groggpose. Annie Bodelson sitter
i baren, basisten Mats Englund spelar elgitarr och Bernt
Andersson dragspel.
De öppnar med Mitt hjärtas fågel, Persson håller
takten med hjälp av ett askfat innan han sätter sig bakom
trummorna (och imponerar väldeliga denna kväll).
I vissa ögonblick, som när saxofonisten Inge Pettersson
får sträcka ut, får den totala scenbilden mig att
tänka på legendariska jazzklubbar i New York som Birdland
och The Vanguard. Wiehes malmötillverkade mytbilder av 50-talets
Amerika tar form med hjälp av överdramatiserade historier
och musiken från Basin Street Blues.
Genom den knappt tonårige Mikael Wiehes upplevelser i 50-talets
Malmö, från dixie till beat, från jazz till pop får
vi lite lokala dofter. Ett stycke nutidshistoria i poetisk berättarform.
Det finns mycket självironi i de historier som berättas
mellan låtarna. Den tjocke brillormen och plugghästen som
så gärna ville ha Leons lugg när han gick i fjärde
klass. Eller det funkiga negerspråk han använde för
att visa hur han tänker inleda sin internationella karriär.
"I Dragör…"
"Det är ju bara bondläppar som använder sitt eget
språk." Fast varför inte använda ett annat världsspråk,
hindu eller kinesiska? "Något för Roxette kanske",
filosoferar Wiehe angående det här med "popkulturens
internationalisering".
Det är underhållning för publik som orkar tänka
mellan snapsarna. Ett axplock av Wiehes senaste repertoar med tonvikt
på sångerna från Basin Street Blues. Skämt
och allvar från en man som har täckning för vad som
sägs där uppe på scenen.
För tio-femton år sedan skulle ingen koppla samman Mikael
Wiehe med begreppet krogshow. Idag fungerar det och jag bara hoppas
att fler svenska rockartister, som har något att säga,
breddar detta begrepp. Oavsett om lokalen heter KB eller Kronprinsen.
|
