tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
| | | | | |  
 
     


Kuba är mera löfte än hot

Sextionio samvetsfångar är sextionio för mycket. Men det är inte hela sanningen om ett land i tredje världen som har högst medellivslängd i Amerika, god läkarvård och en livaktig kultur, skriver sångaren Mikael Wiehe i ett försvar för sina uppmärksammade ställningstaganden om Kuba.

Jag har i ett inlägg i Sydsvenska Dagbladet gjort två uttalanden om Kuba.

FÖR DET FÖRSTA: att Kuba är det land i regionen som de senaste fyrtio åren bäst har försvarat de mänskliga rättigheterna.

För det andra: att de värsta brotten mot mänskliga rättigheter på Kuba begås på den amerikanska militärbasen i Guantánamo.

Dessa synpunkter är tydligen kontroversiella. Låt mig därför förklara - och om möjligt förtydliga - mina ståndpunkter.

Jag anser inte att Kuba är en demokrati i västeuropeisk parlamentarisk mening. Men jag anser inte heller att Kuba är en diktatur jämförbar med Stalins Sovjetunionen, Mao Tse Tungs Kina, Karimovs Uzbekistan eller generalernas Burma. Jag tror att man snarare skulle kunna dra paralleller till en sorts upplyst envälde som till exempel i Sverige under Karl XI eller i Preussen under Fredrik den Store, uppblandat med försök till folkligt inflytande genom olika massorganisationer.

Jag är också motståndare till caudillo-traditionen i Latinamerika, det vill säga de starka härskare som klamrar sig fast vid makten årtionde efter årtionde.

JAG ANSER OCKSÅ att de sextionio så kallade samvetsfångar som enligt Amnesty International finns på Kuba är exakt sextionio stycken för många!

Med detta sagt vill jag också säga att Kuba, med alla sina brister i form av materiell fattigdom, en snårig byråkrati, en sluten och delvis militariserad statsapparat, en censur av nyheter utifrån, en stympad yttrandefrihet, revolutionsledare som inte vågar släppa ifrån sig makten och en stor misstänksamhet mot dem som kritiserar revolutionen, trots allt har lyckats uppnå häpnadsväckande framgångar på vissa områden: den högsta medellivslängden i både Nord- och Sydamerika, den bästa områden: den högsta medellivslängden i både Nord- och Sydamerika, den bästa läkarvården för sitt lands befolkning på kontinenten - som man också frikostigt delar med sig av till andra fattiga länder, ett högt utvecklat utbildningssystem - öppet också för utländska studenter, bostäder till alla, utrotad analfabetism och ett miljöarbetet som prisas av FN. Plus en livaktig kultur av alla slag.

Och detta trots den fyrtio år långa USA-ledda ekonomiska blockad som varje år fördöms av FN:s generalförsamling (och som varje år kan förlängas genom USA:s vetorätt i säkerhetsrådet).

Detta måste man också se för att förstå den oerhörda lockelse som Kuba utgör för hundratals miljoner människor i Latinamerika och övriga delar av världen. För dem blir denna - relativa - välfärd, som finns på Kuba, en ouppnåelig dröm i deras egen tillvaro.

Mot detta står den av USA förespråkade "demokratiseringen" av Kuba.

     
  cubaaffisch  


MÄNNISKOR HAR sett vad detta har inneburit i Afghanistan. Människor har också sett vad det har inneburit i Irak. Människor i Latinamerika vet vad USA-stödd "demokrati" betydde i Chile under Pinochet, Argentina under Videla, Haiti under Papa Doc, Dominikanska Republiken under Trujillo, Paraguay under Stroessner, Nicaragua under Somosadynastin, i Brasilien, Peru, Guatemala, Uruguay, El Salvador, med flera länder: hundratusentals mördade, miljoner torterade och ytterligare miljoner drivna i landsflykt. För att inte nämna dem som av den förda ekonomiska politiken förvisades till slum, fattigdom, sjukdomar, underutbildning och för tidig död.

Detta vet man också i till exempel Vietnam, Laos, Kambodja, Syrien, Indonesien, Iran och Irak, Ghana, Kongo, Zaire, Marocko, Saudiarabien och Sydafrika.

Det är inte heller länge sen USA aktivt stödde militärdiktaturen i Grekland, Spanien och Portugal.

Det finns alltså många människor i världen som på goda grunder misstror USA som garanten för demokrati och frihet!

NÄR JAG PÅPEKAR detta i samband med Kuba beskylls jag av mina meningsmotståndare för "relativism", att försöka rättfärdiga något ont med något ännu värre. Jag tycker inte att det ena ursäktar det andra men jag tror definitivt att man avhänder sig möjligheten till förståelse om man inte sätter in saker i deras historiska, politiska och geografiska sammanhang. Det finns, som bekant, grader också i helvetet.

När tortyrbilderna från Abu Ghraib-fängelset spreds över världen försökte Pentagon, Vita huset och en del journalister i svenska massmedia att förklara det som hänt som misstag begångna av enskilda, psykiskt störda, soldater.

På samma sätt har liberaler, i och utanför USA, försökt förklara fånglägret på USA:s militärbas i Guantánamo på Kuba som ett "misstag" i det amerikanska rättssystemet.

Men Guantánamo är inget misstag! Efter rapporten från EU-parlamentets tillfälliga CIA-utskott (TDIP) för en månad sedan står det nu (om inte förr!) helt klart att Guantánamo (liksom Bagram-basen i Afghanistan och Abu Ghraib-fängelset i Irak) är den nuvarande Bush-administrationens sätt att signalera till världssamfundet att man tar sig rätten att gripa vem som helst, när som helst, var som helst (också på Bromma flygplats!), föra dem vart man vill och göra med dem vad man finner lämpligt - inklusive alla tänkbara former av tortyr - själv eller genom ombud. Ingen ska längre känna sig riktigt säker! Men CIA och tortyrkamrarna är den verklighet som ingen liberal riktigt vill kännas vid!

OCKSÅ DETTA VET människorna i Latinamerika och världen. Också detta är en anledning till det starka stöd som Kuba faktiskt åtnjuter bland många av jordens länder.

Vi befinner oss i Sverige dessbättre inte i den starkt känslomässigt laddade situation som man gör i Latinamerika och Miami när det gäller Kuba. Vi borde alltså kunna diskutera frågan på ett någorlunda odramatiskt sätt. Och hade frågan verkligen bara gällt Kuba tror jag också att detta hade varit möjligt. Men som jag ser det gäller frågan egentligen något helt annat och mycket större. Nämligen motsättningen mellan de stora - oftast USA-ägda - multinationella bolagens krav på vinstmaximering för sina aktieägare och enskilda människors och nationers rätt till frihet, rättssäkerhet och välfärd.

Striden gäller i grunden frågan om den nyliberala världsordningens legitimitet! Inte minst märks detta i det nya Latinamerika som nu håller på att växa fram, där folkliga rörelser i land efter land har röstat fram olika former av socialistiska regeringar som trots stora inbördes skillnader alla förenas i en stark önskan om ett minskat beroende av den mäktige grannen i norr.

Och det är här Kuba - eller kanske framför allt det som Kuba representerar och anses stå för - för dessa länder blir ett löfte och en inspirationskälla medan för de transnationella företagen - och deras av dem tillsatta presidenter i USA - Kuba blir ett hot som måste oskadliggöras med alla tillgängliga medel inklusive handelsblockad, invasionsförsök, kemisk och biologisk krigföring samt mord.

JAG ÖNSKAR MIG - liksom Alf Svensson, förmodar jag - en värld där lejon och lamm betar sida vid sida. I fallet Latinamerika verkar en sådan önskan dock mest vara en from förhoppning. USA-företagens makt över länderna på "bakgården" vilar ytterst på grovt våld och förtryck. Detta är inte "enligt Wiehe". Detta är vad pågående rättegångarna i Chile, Argentina, Frankrike och Italien med flera länder handlar om.

Jag är glad över att ha fått växa upp i ett land i den rika delen av världen som inte har utsatts för de hot och aggressioner som drabbat till exempel Kuba och där man under en snart tvåhundraårig fred alltså har haft större möjligheter att fritt utveckla demokrati, välfärd och personlig frihet. Detta är inget att yvas över utan något att vara djupt tacksam för.

Men jag ser också ett samband mellan försvaret av Kubas rätt till självbestämmande och försvaret av de folkliga landvinningar som arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och frikyrkorna uppnått i Sverige. I båda fallen är motståndarna de anhängare till den liberala ideologi som ser möjligheten till personlig ekonomisk vinning som enda mått på ett lands framgångar. Och i båda fallen döljer de sin verkliga agenda bakom paroller om "frihet" och "demokrati".

För övrigt anser jag att ett omedelbart och villkorslöst avbrytande av den olagliga blockaden mot Kuba är den enskilt viktigaste åtgärden för att skapa förbättringar för kubaner på båda sidor om Floridasundet och att Kubas framtid ska bestämmas på Kuba och inte i vare sig Miami eller Washington.

(OM JAG VORE en av miljoner fattiga, förtryckta, utsugna latinamerikanska offer för nyliberalismen som säljer krimskrams i den så kallade inofficiella sektorn vid de bensinstinkande trafikljusen i kontinentens metropoler skulle Kuba förmodligen också vara mitt drömland.)

  Mikael Wiehe, kulturdebatt@dn.se Dagens Nyheter den 5 mars 2007.  
 

Mikael om Kuba

Demokrati betyder som bekant folkstyre. Jag är för demokrati.
Hur folkstyret däremot ska se ut i praktiken är inte en helt enkel fråga. Ska demokratin vara representativ eller direkt? Hur ska röstandet gå till? Ska valkampanjer kunna sponsras av organisationer eller företag? Har Venezuelas president Hugo Chavez med 67% av rösterna större legitimitet än USA:s president med 25%? Etc. Frågor som ju också diskuteras i Sverige. Men, som sagt, jag hyllar demokratin i motsats till t.ex. den religiösa teokratin, jag stödjer principen om att makten ska komma nerifrån – ”tillkomma folket allena” som det heter i den svenska författningen – och inte uppifrån varken Gud eller oligarki, och jag tycker det är rätt att minoritetens intressen får underordna sig majoritetens.

Däremot är jag djupt skeptisk till en del av dem som säger sig försvara demokratin. Allt för ofta tycker jag mig ha hört och sett dem tala och agera i eget intresse; försvara egna sociala och ekonomiska privilegier eller sin rätt att utnyttja andra människor eller länder för egen vinnings skull.

Detta gäller inte minst den elit som styrt USA alltsedan president Dwight Eisenhower i slutet av 50-talet varnade för det militärindustriella komplexets växande makt. Denna elit har under efterkrigstiden i USA:s och demokratins namn störtat folkvalda ledare och regeringar och stött olika former av diktaturer på de flesta av jordens kontinenter: I Asien i t.ex. Iran, Indonesien och Vietnam, i Afrika i Ghana, Sydafrika och Zaire (nuvarande Kongo) m.fl. länder, i Europa i Grekland, Spanien och Portugal. Tydligast har det kanske varit i Latinamerika där det på 70-talet satt USA-stödda juntor vid makten i så gott som samtliga länder söder om Rio Grande. Juntor som med mer eller mindre aktivt stöd från USA mördade, torterade och drev i landsflykt miljoner människor. För att inte nämna dem som av den förda ekonomiska politiken förvisades till slum, fattigdom, sjukdomar, underutbildning och för tidig död.

Detta har Kuba sluppit. Dels tack vare den revolution som under Fidel Castros ledning segrade 1959 och därmed gjorde slut på Kubas status som USA:s bordell i Karibien och återupprättade det nationella självbestämmandet. Men också tack vare det motstånd som Kuba gjort mot den aggressionspolitik som USA alltsedan dess fört gentemot landet. En politik som har innefattat allt från propaganda, hot och en 40-årig handelsblockad (som FN:s generalförsamling årligen fördömer) till invasionsförsök, kemisk och biologisk krigföring och försök att mörda Fidel Castro och andra kubanska ledare.
Trots detta tryck från USA har Kuba lyckats uppnå den högsta medellivslängden i både Nord- och Sydamerika. Kuba har den bästa läkarvården för sitt lands befolkning på kontinenten och låter kubanska läkare arbeta gratis i många – framför allt latinamerikanska – länder, nu senast i Venezuela där man i den s.k. Operation mirakel har gett tiotusentals starrdrabbade synen tillbaka. Kuba har också ett högt utvecklat utbildningssystem – öppet också för utländska studenter och bostäder till alla. Analfabetismen existerar inte på Kuba. Miljöarbetet har prisats av FN.
Detta är den kubanska revolution jag vill försvara.

Det kubanska motståndet mot USA har kostat. Priset har bl.a. varit materiell fattigdom, en snårig byråkrati, en sluten, delvis militariserad statsapparat, en censur av nyheter utifrån, revolutionsledare har inte vågat släppa ifrån sig makten, en djup klyfta mellan kubaner på Kuba och exilkubanerna i Miami och en stor misstänksamhet mot dem som har vågat kritisera revolutionen. Fidel Castro har själv uttryckt detta genom att säga: ”Inom revolutionen – allt, utom den – ingenting.” Jag tror personligen att den enskilt viktigaste åtgärden för att förbättra denna situation för kubaner på bägge sidor av Floridasundet skulle vara ett omedelbart och villkorslöst upphävande av USA.s ekonomiska blockad mot Kuba.

Nej, Kuba är ingen europeisk, parlamentarisk demokrati. Kuba anser sig däremot genom olika massorganisationer ha byggt upp andra kanaler för att tillgodose det folkliga inflytandet och jag kan inte kategoriskt säga om detta är ett experiment i direkt demokrati eller ett försök till övervakning av befolkningen. Men jag tror att stödet för det nuvarande systemet på Kuba och Fidel Castro personligen ligger betydligt närmare stödet för president Chavez i Venezuela än stödet för president Bush i USA. Och om jag vore en av miljoner fattiga, förtryckta, utsugna latinamerikanska offer för nyliberalismen som säljer krimskrams i den s.k. inofficiella sektorn vid trafikljusen i kontinentens bensinstinkande metropoler skulle Kuba förmodligen vara mitt drömland. Som uppvuxen och uppfostrad i en europeisk, parlamentarisk demokrati och som tillhörande den rika delen av världens befolkning föredrar jag dock att förbli boende i ett land som Sverige som inte utsatts av ekonomisk blockad eller militär invasion och som trots sina orättvisor och brister erbjuder mig en större personlig frihet. Jag vill varken flytta till Ryssland - som jag uppmanades göra på 70-talet, eller till Kuba - som jag uppmanas göra nu.

Enligt Amnesty International finns det 69 s.k. samvetsfångar i kubanska fängelser, människor som sitter inspärrade för sina åsikters skull. Varje sådan fånge är en för mycket! Men det måste också sägas i sammanhanget att USA-stödda regimer i Latinamerika under 60- och 70-talen i Argentina mördade 30.000 människor, i Chile 6.000, i Uruguay 6.000, i Brasilien 30.000, i Nicaragua 40.000, i El Salvador 60.000, i Guatemala 200.000, bara för att ta några exempel. Vi har då inte talat om de fängslade, de torterade eller de som drevs i landsflykt.
Det är i ljuset av detta som jag anser mig kunna säga att Kuba är det land i regionen som de senaste fyrtio åren bäst har försvarat de mänskliga rättigheterna.

Med tanke på de bilder som visats från Abu Ghraib-fängelset utanför Bagdad och de vittnesmål som finns från bl.a. Baghram-fängelset i Afghanistan och före detta fångar på Guantánamo-basen tror jag inte det är en överdrift att påstå att de värsta brotten mot mänskliga rättigheter på Kuba begås på den amerikanska militärbasen i Guantánamo.
Jag anser det därför speciellt viktigt att stödja Kubas rätt till nationellt oberoende just nu när Bush-administrationen har skärpt den ekonomiska blockaden, tillsatt en speciell emissarie för att ”främja Kubas övergång till demokrati” och öppet hotar med invasion och därmed att förvandla Kuba till ett nytt Irak. Därför spelar jag tre sånger på solidaritetsfest för Kuba på Ungdomens hus på Skolgatan 10 nu på fredag klockan 19.00.
Välkomna!
Mikael Wiehe, Malmö den 20 februari 2007  
 
Cuba es el único país de América Latina que ha defendido los derechos humanos

Como se sabe, democracia significa gobierno del pueblo. Yo estoy por la democracia.

Cómo se instrumenta esto en la práctica no es un problema sencillo. ¿Debe ser la democracia representativa o indirecta? ¿Cómo se ha de votar? ¿Puede una campaña electoral ser financiada por organizaciones o empresas? ¿Tiene el presidente de Venezuela Hugo Chávez con el 67% de los votos mayor legitimidad que el presidente de Estados Unidos con el 25%? etc. Estos temas también se discuten en Suecia, pero como ya dije yo aclamo la democracia en oposición a, por ejemplo la teocracia y apoyo el principio que el poder debe surgir desde abajo – “surgida del pueblo mismo" como se denomina en la Constitución sueca – y no desde arriba, ni de Dios, ni de la oligarquía, y pienso que es correcto que los intereses de la minoría deban estar sometidos a los de la mayoría.


Por otra parte soy profundamente escéptico con alguos de aquellos que dicen defender la democracia. A menudo me parece haberlos oído y visto actuar de acuerdo a sus propios intereses defendiendo privilegios sociales y económicos o tomándose el derecho a utilizar a otras personas o países en beneficio propio.

Esto es igualmente válido para la élite que ha gobernado Estados Unidos desde que el presidente Dwight Eisenhower a finales de los años 50 advirtiera sobre el creciente poder que iba adquiriendo el complejo militar industrial. La élite que en tiempos de post guerra, en nombre de Estados Unidos y de la democracia ha depuesto líderes y gobiernos populares y ha apoyado diferentes formas de dictaduras en la mayoría de los continentes. En Asia por ejemplo: Irán, Indonesia y Vietnam, en Africa: Ghana, Sudáfrica y Zaire (actualmente Congo) entre otros, en Europa: Grecia, España y Portugal. Más claro aún ha sido quizá en América Latina, donde en los años 70 Estados Unidos puso en el poder juntas militares prácticamente en la mayoría de los países del sur del continente. Juntas que con diferentes grados de activo apoyo de Los Estados Unidos asesinaron, torturaron y obligaron al exilio a millones de personas. Sin olvidar a los que por causa de las políticas económicas aplicadas fueron expulsados a vivir en barrios marginales, sometidos a la pobreza, las enfermedades, a una casi inexistente educación y a muertes prematuras.

Esto Cuba lo ha podido evitar. En parte, gracias al triunfo de la revolución - bajo el liderazgo de Fidel Castro – en 1959 que juntamente con recuperar la autodeterminación nacional acabó con el status que tenía Cuba de ser el burdel de Estados Unidos en el Caribe, pero también gracias a la resistencia que Cuba le ha puesto a la política de agresión que los gobiernos norteamericanos aplicaron contra el país desde ese momento. Una política que ha comprendido desde la propaganda, la amenaza y un bloqueo comercial de 40 años (que la Asamblea General de la ONU condena todos los años), hasta intentos de invasión, guerra química y biológica y planes de asesinatos contra Fidel Castro y otros líderes revolucionarios.

A pesar de las presiones de Estados Unidos, Cuba ha podido alcanzar el índice más alto de esperanza de vida en ambas Américas, Norte y Sur. Cuba tiene el mejor sistema de salud para su población en el continente y permite a sus médicos dar atención gratuita en muchos países – principalmente en América Latina – últimamente en Venezuela donde lo que se ha denominado Operación Milagro le ha devuelto la visión a miles de enfermos afectados de cataratas. Cuba también ha desarrollado altamente su sistema de enseñanza – abierto también para estudiantes extranjeros – y viviendas para todos. El analfabetismo no existe en Cuba. Su trabajo por la preservación del Medio Ambiente ha sido premiado por Naciones Unidas.

Esta es la Revolución Cubana que yo quiero defender. La resistencia contra Estados Unidos ha tenido su costo. El precio entre otras cosas ha significado pobreza material, una tupida burocracia, un cerrado y en parte militarizado aparato de Estado, una censura de noticias exteriores, líderes revolucionarios que no se han animado a dejar el poder, una profunda diferencia entre los cubanos en Cuba y los exiliados en Miami y una gran desconfianza contra los que se han animado a criticar la revolución. Fidel Castro mismo ha expresado esto planteando: "Dentro de la revolución todo, contra la revolución nada". Personalmente creo que la medida más importante que debe tomarse para mejorar la situación de los cubanos de las dos orillas del Estrecho de la Florida, es el levantamiento inmediato y sin condiciones del bloqueo económico de Estados Unidos contra Cuba.

No, Cuba no es una democracia parlamentaria europea. Pero Cuba entiende que a través de las diferentes organizaciones de masas ha construido otros canales para satisfacer la influencia popular y yo no puedo decir en forma categórica si esto es un experimento de democracia directa o un intento de control de la población. Creo de todas maneras que el apoyo que tiene el actual sistema en Cuba y Fidel Castro personalmente se acerca más al que tiene el presidente Chávez, del que posee Bush en Estados Unidos. Si yo fuera uno más entre los millones de pobres oprimidos, uno entre las explotadas víctimas del neoliberalismo - en el llamado sector de la economía informal - y que hoy venden baratijas en medio de los semáforos de las grandes metrópolis del continente, infectadas por el olor a gasolina, seguramente Cuba sería el país de mis sueños. Como persona crecida y educada en un país europeo, de democracia parlamentaria y perteneciente a la parte más rica de la población mundial, prefiero vivir en un país como Suecia que no ha sido objeto nunca de un bloqueo económico o de una invasión militar y que a pesar de sus injusticias y falencias me ofrece una mayor libertad personal. Por eso no quiero mudarme a Rusia - como me llamaron a hacerlo en los años 70, o a Cuba - como ahora me exhortan.

Según Amnesty hay en las cárceles cubanas 69 presos llamados de conciencia, personas que están presas por sus opiniones. ¡Cada uno de esos presos están de más! Pero debe decirse también a propósito, que los regímenes apoyados por Estados Unidos durante los años 60 y 70, mataron en Argentina 30.000 personas, también muchos miles en Chile, Uruguay, Brasil, Nicaragua, El Salvador, Guatemala, sólo para recordar algunos ejemplos. Sin contar a los que fueron presos, torturados o tuvieron que exiliarse.

A la luz de esto es que entiendo que puedo decir que Cuba es el país de la región que en los últimos cuarenta años mejor ha defendido los derechos humanos.
Pensando en las imágenes que se han mostrado de la cárcel de Abu Ghraib en las afueras de Bagdad y en los testimonios que existen entre otros, de la cárcel de Baghram en Afganistán y de ex presos de la Base de Guantánamo, no es una exageración aseverar que las peores violaciones contra los derechos humanos que se han cometido en Cuba, son las que se ocurren en la base militar de Guantánamo.

Por eso considero que es especialmente importante apoyar el derecho de Cuba a su independencia nacional, más ahora cuando la administración Bush ha reforzado el bloqueo, ha designado un emisario especial para "fomentar la transición de Cuba a la democracia", ha amenazado abiertartamente con una invasión y por ende querer transformar a Cuba en un nuevo Irak.

Por esto es que voy a cantar tres canciones en la fiesta de solidaridad con Cuba que tendrá lugar en Ungdomens hus, el viernes a las 19 horas. ¡Bienvenidos!

  Mikael Wiehe, 20 de febrero de 2007
(traducción: Pépe Viñoles)
 
 
Fidel Castro och Che Guevara
Fidel Castro och Che Guevara. Foto: Alberto Korda
 
     
 

Hej!
Min stora respekt för att du uppträder på solidaritetsgalan i Malmö och för ditt ställningstagande för Kuba. Det är modigt i dagens Sverige när bara en åsikt får framföras om Kuba, nämligen att det är en av världens grymmaste diktaturer. Därför denna upprördhet och smutskastning när någon vågar antyda något annat, som TV:s dokumentärkväll om Fidel i december eller nu den kände Wiehes uppträdande på en solidaritetsgala. Det stör anti-Kubalobbyn, som inte tål några avvikande uppfattningar som motsäger den av media etablerade "sanningen" om Kuba. Kuba och Palestina är vattendelarna i utrikespolitiken. Tar man klara ställningstaganden i dessa två frågor är man inte välkommen i värmen. Men nu kommer jag alldeles säkert att gå på din nästa konsert som är i närheten!

Med vänliga hälsningar, Zoltan Tiroler

 
     
 
Mikael Wiehe y el "pensamiento único"

Escribe Cándido

La personalidad artística y el compromiso solidario de Mikael Wiehe así como su integridad personal, son demasiado conocidos como para que sean reiterados en esta crónica. Nadie desconoce que Mikael puso incondicionalmente su arte al servicio de los pueblos latinoamericanos especialmente el chileno, cuando el imperio de Estados Unidos, en complicidad con las oligarquías locales, arrasaron con el ordenamiento institucional en los países de la región instaurando regímenes de terror en nombre de la lucha "contra el comunismo y por la democracia". El comunismo, en su versión soviética, colapsó y no viene al caso analizar el complejo de causas que condujo a su fin pero no puede omitirse la mención de la que es primordial en cualquier proceso histórico: el compromiso y la participación efectiva del pueblo, no sólo la formalidad de las urnas. Nadie ignora aunque no todos quieran reconocerlo que el motivo principal que orquestó la ofensiva imperialista en América Latina, fue el triunfo de la Revolución Cubana que a finales de la década del 50 puso fin a una de las dictaduras más crueles, la de Fulgencia Batista, que había contado con el apoyo irrestricto de sucesivos gobiernos de la "gran democracia del Norte".Una revolución de verdad, que con errrores y dificultades encontró su propio camino y despertó esperanzas en los pueblos de la región, dominados desde su formación como Estados "independientes" por oligarquías subordinadas al imperialismo de turno.

Había que eliminar esa "nube negra" en el límpido cielo de las democracias del continente. No cabe enumerar aquí, todas y cada una de las acciones emprendidas por 10 administraciones de Estados Unidos, para "extirpar el mal". Baste sólo decir que el terrorismo, la invasión militar, y los métodos mafiosos han sido parte de esas acciones. El poder financiero y mediático del mundo, se empeñó, hasta ahora sin éxito, en la tarea de destruir la Revolución. Nunca se han preguntado porqué no han podido. Cegados por el odio y el maniqueismo del pensamiento único, (en el mejor del los casos, en otros es simplemente el monto de la"compensación") repiten igual que los personajes del Yogui y el comisario, descritos por Arthur Koestler, "Cuba, dictadura", "Estados Unidos y el resto de América latina" (con la extraña excepción de Hugo Chávez confirmado ocho veces consecutivas en las urnas, y de Evo Morales), "democracias".

Durante casi medio siglo de Revolución, la "dictadura" del "régimen castrista" no ha eliminado físicamente a ningún adversario político, no ha "desaparecido" a ningún "disidente." Ha encarcelado a personas que han recibido dinero de una potencia extranjera para conspirar contra su país, en circunstancias en que se encuentra hostigado en todos los frentes. Fascistoides como José María Aznar, el mismo que siendo presidente de España mintió al querer atribuir a ETA el atentado que hoy se está juzgando en los tribunales de España, la llamada Unión Europea con, entre otros corruptos dirigentes checos, polacos, y colaboradores suecos que nunca condenaron el horror de Guantánamo, ni la invasión de Irak con mentiras, son parte de esa comparsa que quiere "sancionar" a Cuba. Y en medio de todas esas amenazas, Cuba ha desarrollado una sociedad donde no hay niños durmiendo en las calles ni analfabetos, porque la "dictadura" se ha preocupado de que no los haya.

Estos mismos hipócritas y/o mercenarios, se han lanzado en manada como acostumbran, contra Mikael Wiehe, porque va a participar en una velada musical en apoyo al pueblo de Cuba. Con honestidad, objetividad y sobre todo una honradez de la que carecen sus detractores, Wiehe explicó en el diario Sydsvenska, (21-02.07), la razones de su decisión. Dicho esto agrego que hay muchas personas honradas, que discrepan con la revolución dentro de Cuba, sin ser perseguidos.

Y fuera de Cuba también, sin que por ello apoyen a los terroristas de Miami.

Liberación 23-Febrero-2007

Se också:

Aktuellt / Intervjuer / Den ständigt närvarande Mikael Wiehe
Aktuellt / Artiklar av Mikael / Aftonbladet den 11 september 2003
Aktuellt / Artiklar av Mikael / Wiehe + Chile = Sant
Aktuellt / Om USA och tortyren
Diskografi / Sånger / Alla dessa minnen, Barkbåten, Det räcker nu, Flickan och kråkan, Fågel Fenix, I min Toyota, Jag har vänner, Rosa, Rosa, Som en duva, Stoppa matchen, Sången om CIA, Valet och Victor Jara.
Biografi / Orkestrar / Los Suecos
Biografi / Artiklar / Wiehe + Chile = Sant
Biografi / Stipendier etc.
Kontakt / Svar på de vanligaste frågorna / Politik och religion
Kontakt / Gästbok
 
 
mikael wiehe | | | | | |