Kuba är mera löfte än hot

Sextionio samvetsfångar är sextionio för mycket. Men det är inte hela sanningen om ett land i tredje världen som har högst medellivslängd i Amerika, god läkarvård och en livaktig kultur, skriver sångaren Mikael Wiehe i ett försvar för sina uppmärksammade ställningstaganden om Kuba.

Jag har i ett inlägg i Sydsvenska Dagbladet gjort två uttalanden om Kuba.

FÖR DET FÖRSTA: att Kuba är det land i regionen som de senaste fyrtio åren bäst har försvarat de mänskliga rättigheterna.

För det andra: att de värsta brotten mot mänskliga rättigheter på Kuba begås på den amerikanska militärbasen i Guantánamo.

Dessa synpunkter är tydligen kontroversiella. Låt mig därför förklara - och om möjligt förtydliga - mina ståndpunkter.

Jag anser inte att Kuba är en demokrati i västeuropeisk parlamentarisk mening. Men jag anser inte heller att Kuba är en diktatur jämförbar med Stalins Sovjetunionen, Mao Tse Tungs Kina, Karimovs Uzbekistan eller generalernas Burma. Jag tror att man snarare skulle kunna dra paralleller till en sorts upplyst envälde som till exempel i Sverige under Karl XI eller i Preussen under Fredrik den Store, uppblandat med försök till folkligt inflytande genom olika massorganisationer.

Jag är också motståndare till caudillo-traditionen i Latinamerika, det vill säga de starka härskare som klamrar sig fast vid makten årtionde efter årtionde.

JAG ANSER OCKSÅ att de sextionio så kallade samvetsfångar som enligt Amnesty International finns på Kuba är exakt sextionio stycken för många!

Med detta sagt vill jag också säga att Kuba, med alla sina brister i form av materiell fattigdom, en snårig byråkrati, en sluten och delvis militariserad statsapparat, en censur av nyheter utifrån, en stympad yttrandefrihet, revolutionsledare som inte vågar släppa ifrån sig makten och en stor misstänksamhet mot dem som kritiserar revolutionen, trots allt har lyckats uppnå häpnadsväckande framgångar på vissa områden: den högsta medellivslängden i både Nord- och Sydamerika, den bästa områden: den högsta medellivslängden i både Nord- och Sydamerika, den bästa läkarvården för sitt lands befolkning på kontinenten - som man också frikostigt delar med sig av till andra fattiga länder, ett högt utvecklat utbildningssystem - öppet också för utländska studenter, bostäder till alla, utrotad analfabetism och ett miljöarbetet som prisas av FN. Plus en livaktig kultur av alla slag.

Och detta trots den fyrtio år långa USA-ledda ekonomiska blockad som varje år fördöms av FN:s generalförsamling (och som varje år kan förlängas genom USA:s vetorätt i säkerhetsrådet).

Detta måste man också se för att förstå den oerhörda lockelse som Kuba utgör för hundratals miljoner människor i Latinamerika och övriga delar av världen. För dem blir denna - relativa - välfärd, som finns på Kuba, en ouppnåelig dröm i deras egen tillvaro.

Mot detta står den av USA förespråkade "demokratiseringen" av Kuba.

MÄNNISKOR HAR sett vad detta har inneburit i Afghanistan. Människor har också sett vad det har inneburit i Irak. Människor i Latinamerika vet vad USA-stödd "demokrati" betydde i Chile under Pinochet, Argentina under Videla, Haiti under Papa Doc, Dominikanska Republiken under Trujillo, Paraguay under Stroessner, Nicaragua under Somosadynastin, i Brasilien, Peru, Guatemala, Uruguay, El Salvador, med flera länder: hundratusentals mördade, miljoner torterade och ytterligare miljoner drivna i landsflykt. För att inte nämna dem som av den förda ekonomiska politiken förvisades till slum, fattigdom, sjukdomar, underutbildning och för tidig död.

Detta vet man också i till exempel Vietnam, Laos, Kambodja, Syrien, Indonesien, Iran och Irak, Ghana, Kongo, Zaire, Marocko, Saudiarabien och Sydafrika.

Det är inte heller länge sen USA aktivt stödde militärdiktaturen i Grekland, Spanien och Portugal.

Det finns alltså många människor i världen som på goda grunder misstror USA som garanten för demokrati och frihet!

NÄR JAG PÅPEKAR detta i samband med Kuba beskylls jag av mina meningsmotståndare för "relativism", att försöka rättfärdiga något ont med något ännu värre. Jag tycker inte att det ena ursäktar det andra men jag tror definitivt att man avhänder sig möjligheten till förståelse om man inte sätter in saker i deras historiska, politiska och geografiska sammanhang. Det finns, som bekant, grader också i helvetet.

När tortyrbilderna från Abu Ghraib-fängelset spreds över världen försökte Pentagon, Vita huset och en del journalister i svenska massmedia att förklara det som hänt som misstag begångna av enskilda, psykiskt störda, soldater.

På samma sätt har liberaler, i och utanför USA, försökt förklara fånglägret på USA:s militärbas i Guantánamo på Kuba som ett "misstag" i det amerikanska rättssystemet.

Men Guantánamo är inget misstag! Efter rapporten från EU-parlamentets tillfälliga CIA-utskott (TDIP) för en månad sedan står det nu (om inte förr!) helt klart att Guantánamo (liksom Bagram-basen i Afghanistan och Abu Ghraib-fängelset i Irak) är den nuvarande Bush-administrationens sätt att signalera till världssamfundet att man tar sig rätten att gripa vem som helst, när som helst, var som helst (också på Bromma flygplats!), föra dem vart man vill och göra med dem vad man finner lämpligt - inklusive alla tänkbara former av tortyr - själv eller genom ombud. Ingen ska längre känna sig riktigt säker! Men CIA och tortyrkamrarna är den verklighet som ingen liberal riktigt vill kännas vid!

OCKSÅ DETTA VET människorna i Latinamerika och världen. Också detta är en anledning till det starka stöd som Kuba faktiskt åtnjuter bland många av jordens länder.

Vi befinner oss i Sverige dessbättre inte i den starkt känslomässigt laddade situation som man gör i Latinamerika och Miami när det gäller Kuba. Vi borde alltså kunna diskutera frågan på ett någorlunda odramatiskt sätt. Och hade frågan verkligen bara gällt Kuba tror jag också att detta hade varit möjligt. Men som jag ser det gäller frågan egentligen något helt annat och mycket större. Nämligen motsättningen mellan de stora - oftast USA-ägda - multinationella bolagens krav på vinstmaximering för sina aktieägare och enskilda människors och nationers rätt till frihet, rättssäkerhet och välfärd.

Striden gäller i grunden frågan om den nyliberala världsordningens legitimitet! Inte minst märks detta i det nya Latinamerika som nu håller på att växa fram, där folkliga rörelser i land efter land har röstat fram olika former av socialistiska regeringar som trots stora inbördes skillnader alla förenas i en stark önskan om ett minskat beroende av den mäktige grannen i norr.

Och det är här Kuba - eller kanske framför allt det som Kuba representerar och anses stå för - för dessa länder blir ett löfte och en inspirationskälla medan för de transnationella företagen - och deras av dem tillsatta presidenter i USA - Kuba blir ett hot som måste oskadliggöras med alla tillgängliga medel inklusive handelsblockad, invasionsförsök, kemisk och biologisk krigföring samt mord.

JAG ÖNSKAR MIG - liksom Alf Svensson, förmodar jag - en värld där lejon och lamm betar sida vid sida. I fallet Latinamerika verkar en sådan önskan dock mest vara en from förhoppning. USA-företagens makt över länderna på "bakgården" vilar ytterst på grovt våld och förtryck. Detta är inte "enligt Wiehe". Detta är vad pågående rättegångarna i Chile, Argentina, Frankrike och Italien med flera länder handlar om.

Jag är glad över att ha fått växa upp i ett land i den rika delen av världen som inte har utsatts för de hot och aggressioner som drabbat till exempel Kuba och där man under en snart tvåhundraårig fred alltså har haft större möjligheter att fritt utveckla demokrati, välfärd och personlig frihet. Detta är inget att yvas över utan något att vara djupt tacksam för.

Men jag ser också ett samband mellan försvaret av Kubas rätt till självbestämmande och försvaret av de folkliga landvinningar som arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och frikyrkorna uppnått i Sverige. I båda fallen är motståndarna de anhängare till den liberala ideologi som ser möjligheten till personlig ekonomisk vinning som enda mått på ett lands framgångar. Och i båda fallen döljer de sin verkliga agenda bakom paroller om "frihet" och "demokrati".

För övrigt anser jag att ett omedelbart och villkorslöst avbrytande av den olagliga blockaden mot Kuba är den enskilt viktigaste åtgärden för att skapa förbättringar för kubaner på båda sidor om Floridasundet och att Kubas framtid ska bestämmas på Kuba och inte i vare sig Miami eller Washington.

(OM JAG VORE en av miljoner fattiga, förtryckta, utsugna latinamerikanska offer för nyliberalismen som säljer krimskrams i den så kallade inofficiella sektorn vid de bensinstinkande trafikljusen i kontinentens metropoler skulle Kuba förmodligen också vara mitt drömland.)