1 Inledning

Den 11 september 1973 krossades den Chilenska demokratin. General Pinochet störtade den folkvalda regeringen och lät bomba parlamentet. Presidenten Salvador Allende mördades. Tolv dagar efter kuppen dör också Allendes vän och förtrogne, poeten Pablo Neruda. Strax efter kuppen började jakten på - och mördandet av – demokratins många försvarare. Flera av de förföljda fick en fristad i Sverige. Kuppen och dess svallvågor berörde på så vis många, en av dem som kämpade för Chiles sak var artisten och vispoeten Mikael Wiehe. 1971 fick Pablo Neruda ta emot Nobelpriset i Litteratur. 2004 fick Mikael Wiehe ta emot en medalj till Pablo Nerudas minne. Så möttes två kämpande kulturarbetare, vi vill se om detta möte också är ett mellan två jämförbara författarskap. Den mest uppenbara skillnaden är att Neruda var poet och politiker, Wiehe har valt att tonsätta och sjunga sin diktning samt att stå utanför partipolitiken. På svenska har det tidigare gjorts studier av Neruda av bl.a. Artur Lundkvist i Amerikas röst från Chile, som är en övergripande analys av hela hans författarskap och av Jöran Mjöberg som har gjort en analys av Canto General. Håkan Lahger har i Ordfront Magasin gjort en jämförande analys av Mikael Wiehes och Ulf Lundells utveckling.

1.1 Syfte

Vi vill med denna uppsats jämföra delar av Nerudas och Wiehes diktning. Neruda dog knappt två veckor efter kuppen i Chile, Wiehe fördjupade sitt politiska engagemang genom samma kupp. Neruda levde i Chile och Wiehe lever i Sverige. Neruda var en välkänd poet i många delar av världen, Wiehe däremot är en vispoet som främst verkar i Sverige och i övriga Norden. Förra året delade Chiles regering ut 100 medaljer för att uppmärksamma 100-årsdagen av Nerudas födelse. Två svenskar fick varsin – Mikael Wiehe var en av dem. Den andre var poeten Lasse Söderberg som bl.a. har tolkat Neruda till svenska. Vi blev nyfikna på att ta reda på varför juryn lagt sin röst på just Wiehe; i motiveringen står att läsa att det är för engagemanget i Chiles sak men vi vill undersöka om det genom diktningen dessutom finns kopplingar i texterna.

1.2 Frågeställningar

De konkreta frågor vi vill få svar på är:
Kan man se några tendenser i Nerudas och Wiehes författarskap som över tid förenar dem eller skiljer dem åt?
Vad förenar dem och skiljer dem åt i de verk som vi valt att granska speciellt?

1.3 Metod

Vi har för denna uppgift valt att först ge en översikt av deras författarskap. Detta genom att vi delvis använder en biografisk metod men framförallt genom att följa deras texter över tid. Vi tycker det är viktigt att kunna sätta in texterna i en social, politisk och kulturell kontext eftersom vi tror att människan bakom verken kan vara av betydelse. Vi misstänker att det kan vara svårt att skilja den personliga och politiska kampen åt i deras diktning. Genom den inledande delen kan vi ge en helhetsbild av författarskapen som kan vara av vikt om man som vi, dessutom vill förstå vad författarna har åstadkommit i stort och över tid. Vi använder oss också av komparativ och textkritisk metod när vi jämför och närläser några representativa verk av olika karaktär. Dessa är indelade i övergripande teman. Det är viktigt att påpeka att vi har gjort ett urval ur en total som är enorm, det är två extremt produktiva poeter som behandlas. Därför kan man inte dra några allmänna slutsatser, det är de texter vi jämför som vi uttalar oss om. Nedan kommer vi att presentera Pablo Neruda och Mikael Wiehe. Texterna bygger, med några undantag, på de texter som de själva har producerat under sin karriär. De flesta citat kommer ur deras olika diktverk respektive sångtexter, men det förekommer också texter från Nerudas memoarer och den biografiska delen som finns i Wiehes Sångerna.


2 Pablo Neruda

För en poesi, som med verkan av en naturkraft
levandegör en världsdels öden och drömmar

Neftalí Ricardo Reyes Basoalto, alias Pablo Neruda, är, åtminstone om man räknar till produktiviteten, en av världslitteraturens största poeter. Vi läser i hans självbiografi att; han föddes i byn Parral i centrala Chile 1904. Hans mor dog i tuberkulos kort efter att han föddes och han flyttade tillsammans med sin far till Temuco i södra delen av landet. Hans far körde godståg i anslutning till de många gruvorna och Pablo var ofta med; ”Min barndom är våta skor, knäckta stammar/som fallit i urskogen, slukade av lianer/och tordyvlar, ljuva dagar över havren,/och min fars gyllene skägg, när han gick/till järnvägarnas majestät.” Där föds hans livslånga naturintresse, han skriver i sin självbiografi; ”Naturen där fyllde mig med en slags berusning. Jag drogs oemotståndligt till fåglarna, till skalbaggarna, till rapphönsäggen”. Efter läroverket i hemstaden flyttar han till Santiago de Chile för universitetsstudier. Han beskriver sig som en ung vilsen man på storstadens gator som söker sin värld i poesin. ”Sedan kom jag till huvudstaden, dunkelt/genomsyrad/av dimma och regn. Vilka gator var dessa?/1921 års kostymer vimlade/i en gräslig doft av gas, kaffe och tegel.” Neruda var bara i tonåren när han fick sina första dikter tryckta, 1921 kom La canción de la fiesta (festsången) och 1923 kom den första boken Crepusculario (skymning). 1924 kom samlingen som direkt skulle göra honom berömd och som fortfarande många tycker är hans absolut bästa; Viente poemas de amor y una canción desperada (20 kärleksdikter och en förtvivlad sång). Samlingen är ovanligt erotiskt öppen och den har ett överraskande bildspråk. Neruda själv uttrycker sin belåtenhet över samlingen, ”Den boken älskar jag därför den återger glädjen över tillvaron mitt i allt det skärande svårmodet.” De 20 dikterna har inga titlar utan är endast kronologiskt numrerade, poeten Viktor Rojas skriver i sin bok Ett skrik på jorden hur han med dikt 19 ur samlingen lyckades att vinna en kvinnas kärlek och hur han kom över sitt första nederlag på detta område med Den förtvivlade sången. I vår tid är detta antagligen hans mest folkkära verk i Latinamerika som ständigt kommer i nya upplagor, hur många går dessvärre inte att redogöra för eftersom den olagliga kopieringen är utbredd där.
På 1920-talet började arbetarklassen, under ledning av Luis Emilio Recabarren, att organisera sig. Neruda skriver i sin självbiografi; att han varje vecka under sin studenttid skrev i tidningen Claridad, till stöd för folkens krav. Till huvudstaden kom strejkande arbetare från gruvorna och salpeterfälten och studenterna solidariserade sig med arbetarna, så hittade politiken naturligt sin väg in i hans diktning. ”Det var omöjligt att utestänga gatan i min poesi, likaväl som det var omöjligt att utestänga kärleken, livet, glädjen och sorgen i mitt unga diktarhjärta”
Neruda kom efter universitetsstudierna att bli tilldelad en tjänst som konsul, först i Rangoon i Burma sedan på olika platser i Asien. Detta var ett vanligt förekommande sätt att få officiellt erkännande. ”Och jag seglade över haven till hamnarna./Världen mellan lyftkranarna/och vinkällarna på den smutsiga stranden/ Under tiden i Asien skrev han samlingen Residencia en la tierra (Vistelse på jorden)
Det som formade Neruda mer en något annat, både som poet och människa, var det spanska inbördeskriget. I Spanien började han identifiera sig själv som kommunist. Det som antagligen påverkade honom allra mest var mordet på Federico García Lorca. ”Kunde jag gråta av fruktan i ett ensligt hus,/kunde jag slita ut mina ögon och förtära dem/skulle jag göra det för din röst av sörjande apelsinträd/och för dina dikter som kommer ropande” Orden är från hans Ode till Frederico García Lorca som är en förtvivlad hyllning till en saknad poet och vän. I Canto General skriver han flera år senare om den kärlek han känner till landet trots det mörker som sänkt sig. ”Den starka kärleken; Spanien, gav du mig med/dina gåvor./Till mig kom den ömhet jag väntade/och den följer mig som den djupaste/kyssen till min mun./Stormarna kunde inte beröva mig den/inte heller lade avstånden land/till den kärlekens rymd som vi erövrade. Hans upplevelser och intryck av Spanien finns också i boken Espana en el corazón (Spanien i mitt hjärta) som han skrev i anslutning till sin vistelse där, enligt egen utsago bar han den ständigt med sig genom resten av sitt liv. När han öppet tog sida mot Franco och fascismen blev Neruda av med sin post som konsul i Spanien och begav sig istället på eget bevåg till Frankrike och Paris där han tillsammans med flera konstnärskollegor arbetade hårt med att hjälpa motståndsrörelsen. Han träffar där en svensk, Artur Lundkvist, som senare kommer att spela en stor roll genom tilldelningen av Nobelpriset i Litteratur 1971. Med de spanska erfarenheterna färskt i minne och fast övertygad om att hans diktning skulle tjäna människornas kamp börjar han 1939 att skriva på sin lyriska fresk över Amerikas långa historia; Canto General. Han fick snart ett uppdrag liknande det som svensken Harald Edelstam skulle få i Santiago de Chile drygt 30 år senare; att från ambassaden i Paris hjälpa krigsfångar fly från den spanska diktaturens fängelser och föra dem till säkerhet i Chile. Efter hemkomsten till Chile arbetar Neruda aktivt för det kommunistiska partiet som senator i parlamentet (1945-48) men efter ett maktskifte blir han tvungen att gå under jorden, han smugglas senare ut ur landet och lever därefter flera år i exil runt om i Europa. När Canto General väl kom ut 1950 hade det växt till ett enormt epos. Många jämför detta verk med Walt Whitmans Leaves of grass. Litteraturvetaren P-O Mattsson liknar Canto general vid de grekiska hjälteeposen och de senare chauvinistiska hjälteskildringarna. Fast här är hjältarna den stora och anonyma folkmassan som kämpar för sina arbeten, sina liv, sin överlevnad. Diktverket består av femton diktcykler och inleds med Lampan på marken som beskriver naturen och människan som en del av den.

Innan peruken och kasacken
fanns floderna, floder som artärer:
då fanns bergskedjorna, i vars nötta våg
kondoren eller snön tycktes orörliga:
då fanns fuktigheten och den täta grönskan,
dånet
ännu utan namn, de planetariska pampas.

Människan var jord, kärl, den darrande gyttjans
ögonlock, en form av leran,
hon var karibiskt krus, chibchasten,
kejserlig pokal eller araukansk flinta.
Späd och blödande var hon, men på fästet
till hennes vapen av fuktad kristall
stod jordens initialer
skrivna.
Ingen kunde
sedan minnas: vinden
glömde dem, vattnets språk
begrovs, nycklarna gick förlorade
eller översvämmades av tystnad eller blod.

Livet gick inte förlorat, herdebröder.
Men som en vild ros
föll en droppe i den täta grönskan
och det slocknade en lampa på marken.

Jag är här för att skildra historien.
Från buffelns frid
till det sista landets
piskade sanddyner, i det antarktiska ljusets
samlade skum

och genom den dunkla venezuelanska fredens
igenrasade hålor
sökte jag dig, fader min,
unge krigare av mörker och koppar,
eller du, brudplanta, obändliga hårsvall,
moder kaiman, metalliska duva.

Jag, dyns inka,
vidrörde stenen och sade:
Vem
väntar mig? Och jag slöt handen
kring tom kristall.
Men jag vandrade bland Zapotecas blommor
och ljuvt var ljuset som en hjort
och skuggan var som ett grönt ögonlock.

Mitt land utan namn, utan Amerika,
dagjämningens ståndare, lans av purpur,
din doft steg upp genom mina rötter
ända till den bägare jag drack, ända till det
finaste
ordet ännu ofött i min mun.

I den tredje cykeln, Erövrarna beskrivs hur Amerika koloniseras, ”Kuba, mitt älskade, de band dig vid hästen,/de skar dig i ansiktet,/de åtskilde dina ben av guld,/de krossade ditt kön av granatäpple,/ de genomborrade dig med knivar/ de sönderdelade dig, de brände dig. Diktcykelns slut förebådar nästa avdelning som handlar om befriarna, ”Ljuset kom trots dolkarna”. I den fjärde cykeln Befriarna får vi följa flera av Latinamerikas befrielsehjältar, bl.a. Tupac Amuro, José Martí, Sandino, Zapata och Recabarren. ”Han organiserade ensamheterna/Han förde böckerna och sångerna/till skräckens murar,/han lade ett klagomål till ett annat,/och slaven utan röst eller mun,/det utbredda lidandet,/fick namn, kallades folk,/Proletariat, Syndikat,/fick person och gestalt./ Den tionde diktcykeln, Flyktingen behandlar Nerudas egen landsflykt. ”Genom den höga natten, genom hela livet,/från tårar till papper, från dräkt till dräkt/färdades jag dessa tryckande dagar./Jag var flyktingen undan polisen:/och i kristallens timma, i ensliga/stjärnors snår,/gick jag genom städer, skogar,/trädgårdar, hamnar,/från en mänsklig varelses port till en annan,/från en människas hand till en annan människa,/en annan människa/” Han skriver också om de dörrar som öppnas för honom ”Ett ungt par öppnade en dörr/som jag förr inte heller kände./Hon var/gyllene som juni månad/och han var en ingenjör med djupa ögon./Från den stunden delade jag bröd och vin/med dem,/ Under sin landsflykt gav han i Neapel 1952 ut Los versos del capitán (kaptenens verser) under pseudonym och det tar några år innan han officiellt tar upp diktsamlingen i sin bibliografi. Anledningen är, skriver han i sin självbiografi; att han inte ville såra sin fru Delia, då denna diktsamling är en stor kärleksförklaring till hans nya älskarinna Matilde. I Kaptenens verser kommer Neruda tillbaka till en kärleksdiktning som liknar den han förmedlar i sitt ungdomsverk 20 dikter och en förtvivlad sång, men nu som en trettio år äldre man. ”ack min kära,/inte bara elden brinner mellan oss/utan hela livet/den enkla historien/den enkla kärleken/mellan en man och en kvinna/som liknar alla andra” Där finns också stark hemlängtan och en vilja till kamp för att befria sitt hemland. ”Nu skall jag berätta för dig:/mitt land skall en gång bli ditt/jag ger mig ut för att erövra det,/inte bara för att ge det åt dig/utan för alla,/för hela mitt folk./En dag skall rövaren lämna sitt torn”.
I filmen Il Postino ställs en retorisk fråga; är Neruda folkets eller kvinnornas diktare? Handlingen utspelar sig på Capri, där Neruda och Matilde vistades en tid under exilen. Filmen handlar om en brevbärare som genom Nerudas diktning (bl.a. 15 i 20 kärleksdikter och en förtvivlad sång) får kvinnan som han trånar och längtar efter. Brevbäraren blir så småningom - med Nerudas hjälp- själv diktare och när han ska läsa en av sina egna dikter på ett anti-fascistiskt torgmöte blir han skjuten till döds. Brevbäraren möter både kärleken, politiken och döden genom dikten. Efter Kaptenens verser följer en ymnig produktion. Las uvas y el viento (druvorna och vinden) kommer 1954 som är en ljus och lycklig bok. Samma år kommer Odas elementales (elementära sånger) som byggs ut i fem delar fram till 1960 samlade i Obras completas. Däremellan har han hunnit med Cien sonetos de amor (hundra kärlekssonetter) 1959. Den centrala boken från 1960-talet är Cantos ceremoniales (ceremoniella sånger) från 1961. Under 50- och 60 talet är han dessutom en galjonsfigur i den internationella kommunistiska rörelsen. En diktare som tar ställning får sina fiender - de som är rädda för det fria ordet, de som aldrig accepterar att förändring är nödvändigt och de som ser drömmen om en rättfärdig värld som ett hot. Då Nerudas hem i Valparaiso blir vandaliserat skriver han i sin självbiografi ”Det är sant att världen inte gör sig kvitt krigen, inte tvår sig ren från blod, inte gör sig fri från hat. Det är sant. Men det är likafullt sant att vi nu börjar inse det självklara faktum: våldsmänniskorna är reflexer i världens spegel, och deras ansikte är inte skönt ens för dem själva” För Neruda är människan en produkt av sin värld och sin sociala vara. Neruda var en hängiven försvarare av Sovjetunionen, det kan för oss kännas skrämmande att någon kan försvara denna blodbesudlade stalinistiska enpartidiktatur. I sin självbiografi skriver Neruda om den smärtsamma upplevelsen av att inse att de fasansfulla uppgifterna om Stalins välde var sanna. Han tar sin del av ansvaret men vägrar att ge upp de ideologiska principerna, med självkritik och analys ska rörelsen återupprättas. Neruda erkänner villigt att han genomgår en stor livskris både som diktare och individ; tvivlet, sorgen och missmodet gör att han börjar kalla sig den sörjande poeten. ”Jag är förlorad i natten/Vi har alla förlorat striden/Denna mänsklighet har förlorat sin väg/Den sanna varelsen är förlorad bland ord/Mitt minne skälver i den förlorade skuggan/Saltet är förskingrat och förlorat/Vindens suck går förlorad bland löven”Artur Lundkvist, som efter hans dödsbud 1973 hyllar Neruda som en stor poet och vän, skriver förlåtande i sin Elegi för Pablo Neruda: Och i denna tros starka ljus kunde du inte se hur nya tyranner/härskade i folkets namn,/hur de hårdaste underkastelse fick gälla för frihet och gemenskap,/hur terrorn mot de på minsta sätt avvikande rättfärdigades som/kamp mot samhället fiender,/Så förblindades du av din tro, av din goda vilja, att du inte på/länge insåg bedrägeriet, sveket mot broderskapet/

1970 kandiderade Neruda för kommunistpartiet i det kommande presidentvalet men när även Salvador Allende ställer upp som kandidat drar Neruda, enligt sin självbiografi, omedelbart tillbaka sin kandidatur för att helhjärtat stödja Allende. Allende vann.
Vi kan vidare läsa att det redan 1963 hade spekulerats om att han skulle få Nobelpriset i Litteratur och journalister bevakade därefter årligen hans hem inför tillkännagivelsen. Han fick till slut priset 1971 efter - får man anta - ett hårt arbete av akademiledamoten och beundraren Artur Lundkvist. Neruda skriver i självbiografin; att oavsett vad somliga säger så vill varenda författare på denna planet få Nobelpriset, samtidigt som han tycker att ceremonin i sig själv var skrattretande. I sin Nobelföreläsning sammanfattar Neruda sitt liv, sin syn på litteraturen och poetens roll. Han vänder sig bort från de s.k. intellektuella diktarna som han menar inte tar sitt samhälleliga ansvar.

I chose the difficult way of divided responsibility and, rather than to repeat the worship of the individual as the sun and the centre of the system, I have preferred to offer my services in all modesty to an honourable army which may from time to time commit mistakes but which moves forward unceasingly and struggles every day against the anachronism of the refractory and the impatience of the opinionated. For I believe that my duties as a poet involve friendship not only with the rose and with symmetry, with exalted love and endless longing, but also with unrelenting human occupations which I have incorporated into my poetry”

1973 krossades demokratin i Chile, både Allende och Neruda var döda.

Artur Lundkvist skriver;
För dig inga gravmonument, inga stenstoder, i stället ska ditt minne leva som rinnande vatten, alltid på väg, upplivande och tröstande,
så lever du redan i din död, så talar din stämma ur tystnaden, så lyser ditt leende ur mörkret som en jasmingren i blom eller en strimma av havets elfenben,
naturen sörjer dig och slickar sina sår, fåglar söker dig klagande, vågorna frågar varandra efter dig, havet tvår sina oräkneliga händer och sköljer tillbaka blodet uppåt stränderna,
människomassorna rör sig oroligt, plågade i sin halvslummer, fångna i en mardröm som de inte förmår befria sig ur, inneslutna i den labyrint som de ovetande uppfört,
de mörka människomassorna som du ska fortfara att dra igenom med ditt spårljus av vrede och okuvlig glädje, med din kraft som ska strömma vidare osynlig som elektricitet,
tills motståndet tänder den bländvita flamman!
Pinochet ville att minnet av Neruda skulle utplånas. ”Dina böcker revs ur hyllorna, trampades på, genomstacks med/bajonetter, vräktes slutligen ut på gatan och övergöts av bensin för att brinna bättre.” Diktatorns knektar våldförde sig på människor och det var meningen att varje uttryck för en alternativ värld skulle utplånas. Men på andra sidan jorden, i Malmö och på andra platser skulle solidariteten med Chile växa.

3. Mikael Wiehe

Cantante sueco de gran prestigio
CULTURA. Mikael Wiehe es uno de los grandes cantautores escandinavos que ha tenido una larga relación con Chile, con su pueblo y su lucha por el retorno a la democracia. Lucha que duraria 17 años y que aún continúa, mas ya no de forma ilegal y clandestina

Vi ska nedan ge en översikt av de texter som Wiehe har producerat sedan debuten på svenska. Vi har valt textutdrag som vi tycker är representativa för respektive tid och skivor. Övriga uppgifter kommer från biografiska delen i Sångerna.
Mikael Wiehe föddes 1947 och flyttade med sin bror och mamma till Sverige från Danmark när han var sex år. Han började snart spela diverse instrument och lyssnade på rock, pop och jazz. Under gymnasie- och universitetsåren spelar han i olika konstellationer men 1970 bildar han med bl.a. Björn Afzelius Hoola Bandoola Band. 1971 kommer deras första skiva Garanterat individuell som bär en tydlig marxistisk prägel med låtar som Vävar Lasse, som enligt Wiehes egen kommentar är, ett försök till tonsättning av Marx teori om den ursprungliga kapitalackumulationen, och Fred som ifrågasätter vem det egentligen är som vill ha och tjänar på freden. ”Med lag ska landet byggas upp/Och lagen kräver fred/så att dom som äger makt och guld/ska kunna tjäna ännu mer/” Året därpå kommer Vem kan man lita på där titellåten samt Keops Pyramid kan betraktas som klassiker. Wiehes marxistiska världsbild framträder kanske bäst och tydligast i Keops pyramid. ”Så det verkar som om det i varje tid och i/alla sorters folk/finns några som vill skapa pyramider/där dom själva sitter över och har makten i sin hand/medan dom som lever nedanför dom lyder/Men om dom uppe i det blå/inte längre vill förstå/utan föraktar alla dom som ger dom mat/ska pyramiderna tillslut bli deras grav/”En dag ska de skyldiga få stå till svars för den orättfärdiga världsordning, där hundratusentals människor svälter ihjäl varje år medan andra vältrar sig i lyx. Bödlarna från blodsbesudlade diktaturer ska ställas inför folkens domstol ”Men människans minne är långt/Och människors längtan kan ingen ta/Och dagen ska komma när dom som fördrevs/ska ställa bödlarna till svars/Då ska dom inte längre tigga om nå´t/Nej, dom ska ta det, dom vill ha/Och dom som sått sin fiendeskap/ska också skörda av sitt hat/” Marxismen återkommer också i flera texter där det talas om kollektivets styrka, hur många tillsammans kan vinna styrka. ”Men ta dem tillsammans/Då är dom en grupp/Då får man söka svaren nånstans/mycket längre upp/Och bara tillsammans/kan dom ta strid/så dom kan ändra sina villkor/och bestämma sina liv”/
Hoola Bandoola Band släpper 1973 På Väg där titellåten är smått profetisk med tanke på blodbadet som ska komma i Chile. Deras kamp är vår kamp, ty: ingen kan blir fri om inte alla bli fria. ”Folken ska segra/Dom kan inte besegras/Och dom som var förnedrade/blir segrare till slut/Men halva mänskligheten/kommer aldrig att bli fri/så länge den andra halvan/hålls i slaveri/”
1973 mördas Salvador Allende och Pablo Neruda avlider några dagar senare. Mikael Wiehe skriver 30 år efter kuppen så här:
Och så kom militärkuppen i Chile den 11 september 1973. Och Salvador Allende stupade på sin post i det sönderbombade Monedapalatset och general Augusto Pinochet tog makten stödd av CIA och kylskåpsföretaget ITT.
Och det var en chock!
Det var ett grymt uppvaknande till en blodig verklighet!
Visst hade vi studerat motsättningarna och den politiska utvecklingen i Chile sen Allende blev vald. Och visst kände vi till att USA hade stött kupper och diktaturer i Paraguay, Guatemala, Ecuador, Brasilien, Dominikanska republiken, Bolivia, El Salvador och Uruguay. (Och somliga kände till och med till att samma sak hade hänt i Iran och Indonesien och Haiti, Ghana och Kongo.) Men att det skulle hända igen och igen och igen, det hade vi ännu inte förstått. Det var otroligt, ofattbart och avskyvärt!

1975 släpps Fri Information med bl.a. en hyllningslåt till den chilenske sångaren och poeten Victor Jara, som blev avrättad i anslutning till militärkuppen i Chile. ”Ja, Victor Jara, du gav ord/åt dom fängslades längtan till frihet/och åt dom plågades tro på en framtid/där bara folken har makt” Senare samma år ska Sverige spela tennis mot Chile i Båstad, aktivister försöker förgäves att stoppa matchen och Wiehe skriver en av sina få direkta kamplåtar; Stoppa Matchen. ”Fascisterna regerar/med terror och tortyr/Sen snackar dom om laganda/Ja, det är nästan så man spyr/Medan bönderna och jobbarna/hålls i schack med militär/så kan dom rika spela tennis/Men dom ska jävla inte spela här” Efter fyra hundra utsålda konserter, fyra LP-skivor, 50 TV-framträdanden, festivaler, musikteater etc. går Hoola Bandoolabandets medlemmar skilda vägar 1976, Wiehe förklarar; ”Vi var inte ovänner, vi splittrades inte, det fanns inga motsättningar[…]kände vi bara att vi inte kom vidare. Dessutom hade Povel och Muffe fått barn och ville inte turnera längre.” Wiehe bildar Kabaréorkestern som spelar all möjlig musik i samband med ett satirprogram i Sveriges Radio. Året därpå deltar han, som många andra artister och kulturarbetare, i arbetet kring Tältprojektet - ett resande teatersällskap som gestaltade den svenska arbetarrörelsens historia. 1978 kommer albumet Sjömansvisor där sången Titanic finns med, det blir en av hans mest älskade sånger. Året därpå kommer Elden är lös, där finns en sång där Wiehe återigen vill få människor att tro på en möjlig förändring. Han framträder mer tydligt som hoppets diktare. ”Där viljan hos de många blir till handling/där genomgår världen en våldsam förvandling/Att hoppas och tro verkar inte längre löjligt/Inget är givet/men allt är möjligt/”1978/79 turnerar han tillsammans med Afzelius m.fl. på Kuba under namnet Los Suecos. Wiehes 70-tals produktion är väldigt politisk, det är inte så konstigt eftersom 70-talet präglades av ett radikalt politiskt klimat. Kärleks- och relationstexter förekommer, men de är jämförelsevis få. 70-talet går över i 80-tal och det politiska klimatet skulle svalna men Wiehe står fast vid sina politiska texter. 1981 kommer Kråksånger med bl.a. Flickan och kråkan och den marxistiska låten Allt, vad jag begär. Här är det den klassiska kampen om mervärdet som behandlas. ”Jag kan va utan guld och glitter/Jag kan va utan överflöd/Jag kan va utan fjäsk och smicker/från dom som köper det jag gör/Men ska jag sälja mej för pengar/ så sak jag ha vad jag är värd/” Wiehe låter 1982 göra en platta med Dylanöversättningar som han kallar för De Ensligas Allé. Här fortsätter han att dikta utifrån ett marxistiskt perspektiv som i exempelvis Vi låter oss inte besegras. Sången Fågel Fenix från 1983 är skriven som en hyllning till det förödda Nicaragua, där sandinisterna har segrat och landet kan resa sig ur askan. ”Res dej ur askan/av det som var förbränt/Stig ur dimma, stig ur rök/Höj dej ur gruset/av det som gick i kras/stolt som dagen när den föds/”
Wiehe utvecklar ett mer och mer internationellt perspektiv, 1985 skriver han t.e.x. svensk text till Mario Zalazars Ya Basta! ”Sandino började för länge sen/Han ledde styrkorna mot friheten/Allende kämpade och föll i strid/Han gav sitt liv för att ge andra liv/Folkets liv/Just precis/I Uruguay/i Guatemala och i Nicaragua/i El Salvador/i Argentina och i Chile/är det hoppets vår/Det räcker nu…/ Mitt under den nyliberala snålblåsten i Europa började folk att resa sig i det fattiga och av diktatur förödda Latinamerika. Kanske är det med inspiration av den folkliga kampen i Latinamerika som Wiehe fortsätter att skriva om det han tror på även i andra sammanhang. Wiehe tog initiativet till en gala till stöd för ANC 1985, han skrev texten och Tomas Ledin tonsatte Berg är till för att flyttas; ”Det finns ingen måtta/och det finns inga gränser/för vad vi kan göra/vi alla/vi mänskor/Vi kan lindra nöden/och vi kan mätta hungern/Vi kan stoppa krigen/Vi vet det/och vi sjunger:/Berg är till för att flyttas…/” 1986 kommer han och Björn Afzelius med en gemensam platta, parhästarna ägnar mycket tid åt agitera för och solidarisera sig med Nicaragua, ANC, Palestina m.fl.
Med albumet Basin Street Blues från 1988 ändrar texterna något karaktär, de blir mer eftertänksamma, personliga och lågmälda. ”Glöden har falnat/vågorna har lagt sej/stormarna har tagit slut/Ingenting som når mej nu/Ingenting kan nå mej nu/” Skivan avslutas med den vackra …Ska nya röster sjunga som ger en vision om att kampen trots allt går vidare. ”Sångerna om frihet/om rättvisa och fred/sångerna om folket/som aldrig kan slås ner/sångerna om kärlek/som aldrig kan förstummas/ska nya röster sjunga/ska nya röster sjunga/” 90-talets produktion handlar mycket om effekterna av invandringspolitiken och de nya svenskar som får en fristad här. Vi är samma människor, med samma behov av kärlek, var vi än kommer ifrån och var vi än bor ”Sida vid sida/hand i hand/hjärta vid hjärta/glider dom fram/Han är från Tuzla/eller från Teheran/Hon är från landet/eller här ifrån stan/Han ser hennes ögon/Hon ser på hans mun/dom ser på varandra/varenda sekund/”

Han blir mordhotad av högerextrema grupper och precis som Pablo Neruda har Wiehe p.g.a. sitt engagemang utsatt för attentat. Wiehe skriver;
Jag anser det vara ett hot både mot oss och demokratin och rikets säkerhet varje gång någon av oss tvingas göra avväganden mellan å ena sidan våra demokratiska rättigheter och skyldigheter d.v.s. att yttra oss i de frågor vi finner väsentliga och å andra sidan oron för den personliga säkerheten. Vad är rikets säkerhet annat än säkerheten för dess medborgare?

Allt är förändrat från 1991 är en skiva som till stora delar handlar om den nya kärleken, en chilensk kvinna. Wiehe kommenterar sitt förhållande till Chile och Latinamerika på följande vis;”det började som ett kulturellt intresse långt borta i det fjärran 60-talet, utvecklade sig till ett politiskt engagemang under 1970- och 1980-talen och så småningom slutade som en kärleksaffär”. De har två barn tillsammans och Wiehe har två barn sedan ett tidigare äktenskap. Nu framträder Wiehe som en mer romantisk kärleksdiktare. Vi kan dessutom hitta något så ovanligt som naturbeskrivningar. ”Träden är så gröna/Bergen är så höga/Himlen över jorden är så blå/stjärnorna i natten/vindarna och vattnet/allting är så nära där vi står/” Engagemanget för Sydafrika fortsätter samtidigt som de nya konflikterna och krigen uppmärksammas på hans skivor. Europa förmörkades under 90-talet av kriget på Balkan, Sarajevo var belägrat i fyra år och ifrån Ingmanbergen besköt serbiskt artilleri staden. Civila lemlästas, många av dem är barn. Wiehe kommenterar som vanligt världshändelserna. ”Nadja, vem besköt dina drömmar/Vem begravde din längtan/Vem har tagit ditt liv/” Fast Wiehe uppträder också som hoppets poet ”Just i detta mörker/ska vi söka ljuset;/en liten, ynka låga/fladdrande i vinden/Just i denna kyla/ska vi söka värmen;/andras öppna händer/
Redan 1976 skriver Wiehe om den globala ekonomin som alltid gör den rika rikare och den fattiga fattigare. Tjugo år senare finns han med i den globala rättviserörelsen som kräver en rättvisare världshandel. ”Våra varor kostar pengar/det kan ju vem som helst förstå/Har kunden dåligt med kontanter/så kan han gärna få ett lån/Men räntorna på lånet/vill vi ju också ha tillbaka/Och vill han låna igen/så står vi gärna till tjänst/Vi bara säljer det som människor vill ha/” Men också hur svenska företag flyttar till låglöneländer för att tjäna ännu mer pengar. Folket sitter i samma båt, om än på olika platser. Problemen är av samma art, om än av olika karaktär. ”Så bygden den gladde sej och bolaget med/tills plötsligt en dag när det kom ett besked/att vinsten hade sjunkit till knappt en miljon/Nu måste bolaget flytta till en ny region/” Chile blev efter kuppen nyliberalismens försökskanin, Friedmans ekonomiska idéer skulle sedan spridas över världen. Men helt plötsligt på nyåret 1994 reste sig de förtryckta indianerna i Chiapas och en ny motståndsvåg skulle svepa över världen. 2001 kommer den till Göteborg, Wiehe är glad och skriver att han har vänner. ”Jag har vänner, som tror/det finns en framtid, som tror/det finns nå´t bättre än idag/”
Det är kanske som Håkan Lahger skriver i en artikel i Ordfront; att han vid varje politisk situation har en sång att dra ur bakfickan. Sevilla från 1998 är ett album med flera texter som behandlar uppbrott på olika sätt; när ormen ömsar skinn och det finns drömmar om andra platser som i titelspåret eller som i Ride, Johnny Ride ”När livet går för långsamt/och tiden är ur led/och vinet inte hjälper mer än vatten/då är det dags att söka sej/till nya nattkvarter/där gråten inte överröstar skatten/” Seklet går mot sitt slut och Wiehe är i 50-års åldern, det är som uppgjort för att ta sats mot en ny fas i livet. Kanske finns en oro och rädsla över att förlora en nära vän som avspeglar sig - 1999 avlider Wiehes nära vän och kollega; sångaren, artisten och socialisten Björn Afzelius. ”Som broar över djupen/som skuggor under träden/som eldarna i natten/som stigar genom snåren/har vi varit för varandra/” Låten finns med på Sevilla-plattan och skrevs när Afzelius just hade insjuknat. När han fick höra den ville han att Wiehe skulle spela den på hans begravning och så blev det. Stärkt av den nya globala rättviserörelsen gör Wiehe sin mest politiska skiva på flera år med En sång till modet 2000 ”Ännu lägre löner/Ännu färre jobb/Ännu flera lögner/om att botten snart är nådd/” Tron på människan och våra gemensamma möjligheter återkommer Wiehe ständigt till, så också här; ”Här är en sång till modet/till glädje, hopp och skratt/Till dom som tror på kärleken/fast hatet är så starkt/Till alla som slår sej samman/Till alla som ställer krav/Till dom som vet hur svårt det är/och ändå säger, ja/”

Efter En sång till modet och boken Sångerna kommer Kärlek och politik vars titel på ett utomordentligt vis sammanfattar Wiehes karriär hittills.

Som vi har nämnt ovan handlar många av Wiehes texter om människans möjligheter. Vi ska som avslutning visa några andra linjer i hans diktning. Det finns förstås en kärlek bortom politik, där vi låter världen vara ”Håll om mej/Håll min hand/Allt vi vill blir sant/Vi kan klara allt/Finna svar på allt/Kärleken vet/Kärleken vet/” Om den livsviktiga utomparlamentariska kampen återkommer Wiehe under hela sin karriär. Redan under tidigt 70-tal skriver han; ”Affärsmän och politiker/tillfredsställer sin lystnad/medan dom som tänker fem år fram/belönas med hövlig tystnad/Och dom som försöker tänka sej/en annorlunda värld/slås sönder med batonger/och gasas med gevär/ Kanske är det ändå den existentialisten och det personliga ansvaret som är allra mest centralt i Wiehes diktning. Vill vi fortfarande kalla oss människor, måste vi göra det vi kan för att ändra på världens förtryck och orättvisor. ”Det är så lite, en mänska kan göra/Det är så lite, en mänska förmår/Men den som vill kalla sej mänska/får göra det lilla ändå/” För att kunna göra något måste vi själva slå oss fira, ifrån invanda föreställningar och ifrån vår egen bekvämlighet. ”Ja, världen rycker närmare/för varje dag som går/Vi hör skriken från dom stridande/när vinden ligger på/Och vi som törstar efter kärlek/som andra hungrar efter bröd/vi måste själva slå oss fria/om vi ska kunna ge nån annan stöd/” Om vi går till botten så drabbas vi alla, men för de som tror och kämpar för något annat och bättre går alltid flaggan i topp ”Vi går till botten där vi står/Men flaggan den går i topp/”

4. Neruda och Wiehe

Vi har valt att dela in Nerudas dikter och Wiehes sångtexter i några olika teman. Inom dessa teman har båda författarna många texter och vi har tvingats att göra ett urval. Vi har försökt att hitta texter från olika tider av respektive karriär. I Nerudas fall har vi valt ungdomens kärleksdikter ur 20 kärleksdikter och en förtvivlad sång, den politiska 35-åringen i Canto General och den medelåldersromantiske i Kaptenens verser. Dessa representerar ett varierat formspråk. Det är viktigt att påpeka att vi har gjort ett subjektivt urval efter egen smak och tycke från några av Wiehes album; Vem kan man lita på(1972), Fri Information(1975), B Afzelius & M Wiehe(1986), Basin Street Blues(1988), Allt är förändrat(1991).

4.1 Ideologi

Vi börjar med att titta på hur de i dessa två följande exempel visar sina ideologiska övertygelser. Vi börjar med en dikt ur Canto General och en tidig sång av Wiehe.

KUNGÖRAN-

De förklarade sig patrioter.
DET AV På klubbarna dekorerade de varandra
FÄLLANS och skrev historia.
LAG Parlamenten fylldes
med pompa, sedan
delade de på jorden, lagen,
de bästa gatorna, luften
Universitetet, skorna.

Deras utomordentliga initiativ
var Staten upprättad på detta
sätt, det hårda bedrägeriet.
De debatterade den, som alltid,
med högtidlighet och banketter,
först i jordbrukskretsar,
med militärer och advokater.
Och slutligen förde de till Kongressen
den högsta Lagen, den berömda,
den respekterade, den oåtkomliga
Fällans Lag.
Den godkändes.
Åt den rike det goda bordet.
Soporna åt de fattiga.
Pengar åt de rika.
Åt de fattiga arbetet.
För de rika det stora huset.
Kyffet åt de fattiga.
Privilegiet åt den stora tjuven.
Fängelset åt den som stjäl ett bröd.
Paris, Paris åt småherrarna.
Den fattige till gruvan, till öknen.
Herr Rodríguez de la Crota
talade i Senaten med honungslen
och elegant röst.
“Denna lag fastställer, äntligen,
den obligatoriska hierarkin
och framför allt kristendomens
principer.
Den var
lika nödvändig som vattnet.
Endast kommunisterna, komna
från helvetet som man vet,
kan diskutera denna Fällans
lag, vis och sträng.
Men denna asiatiska opposition,
kommen från den lägre människan, är lätt
att tygla: i fängelse med alla,
i koncentrationsläger,
så blir vi ensamma,
vi distingerade kavaljerer
och det Radikala Partiets
älskvärda förpaktade indianer.”
Applåderna bröt ut
från de aristokratiska bänkarna:
vilken vältalighet, så spirituell,
vilken filosof, vilken visdom!
Och var och en rusade att fylla
fickorna i sin affär,
en roffade åt sig mjölken,
en annan svindlade i ståltråd,
en tredje stal sockret,
och alla, högljutt kallande sig
patrioter, med monopol
på patriotismen, också den
konsulterad i Fällans Lag.

Dikten är konkret och tydlig, man kan närmast likna den vid ett referat. Neruda beskriver föraktfullt i den första delen hur några självutnämnda personer delar upp smått och stort, alltifrån det mest självklara – luften som tillhör alla, till de personliga små sakerna som skorna. Med ironiskt tonfall, utomordentliga initiativ, fortsätter han i andra delen att raljera med hur militärer och advokater “debatterar” med bönderna för att sen klubba igenom lagen i kongressen, föga överraskande – den godkändes. Kontrasterna står tydligt emot varandra, vad de rika och de fattiga får enligt lagen med stort L. Vi noterar att Neruda även väljer att använda stor bokstav på Kongressen, Staten, Universitetet och Parlamentet. Vi tolkar detta som att han vill betona avståndet mellan folket och makten. Herrn som talar i senaten med honungslen röst är slug och beräknande, han får med sig kyrkan som ställer sig på förtryckarnas sida och menar att Lagen även är Guds lag – Odiskuterbar. Förföljelserna på kommunister legitimeras på så vis och även genom att hävda att de härstammar från en lägre människa rent evolutionsmässigt. Genom följande rader; vilken vältalighet, så spirituell, vilken filosof, vilken visdom! som följer i sista delen understryks sarkasmen ytterligare. De redan välbärgade kan få möjlighet att fritt ta av landets rikedomar hur de vill – de sista meningarna problematiserar vem som egentligen är patriot och vill landets bästa. Här framträder den marxistiska Neruda klart och tydligt. Det kapitalistiska klassamhället styrs av sin inre logik till att det alltid är de i samhällets topp som tjänar på systemet. Nedsippringseffekten är den rådande teorin, de fattiga ska med tiden bli mätta av smulorna från de allt rikares bord. Mervärdet hamnar alltid hos arbetsköparen, de fattiga ska vara nöjda med arbetet. Till sin hjälp har de rika lagen och den repressiva statsapparaten. Lagen sätter de fattiga i fängelse när de stjäl ett bröd. Den som däremot stjäler hela länder lever i privilegierat liv. Herrarna kan åka runt i den fina världen, Paris, när de fattiga får stiga ner i gruvan. Denna dikt från Canto General och visar en frän systemkritisk Neruda, dikten utvecklas nästan till en pamflett.

KEOPS PYRAMID

Jag är en av dom som slavar på Kung Keops pyramid
Och det är vi som jobbar nere invid foten
Och vi sliter och vi svettas för att inte tappa tid
Och det är synd om dom som inte fyller kvoten
Har man en gång kommit hit
blir man aldrig mera fri
Om man slutar här så slutar man i gropen
Men om kungen sägs att han är son av solen
Bakom femton dubbla reglar, bakom femton dubbla lås
håller rikedomen hov i maktens salar
Här finns ingenting som hotar, här finns ingenting som stör
Här är tankarna och rummen lika svala
Och om någon måste dö
eller några ska ha spö
finns det andra som kan verkställa besluten
Hit hörs aldrig ångestropen eller tjuten
Men när natten blir lång
brukar vi sjunga en sång
som dom som styr oss kan höra i vinden
Om ett folk som levde en gång
som ville bygga ett torn
som skulle räcka ända upp till himlen
Men ju högre man kom
ju mera skilde sej dom
som bodde där uppe ifrån dom andra
Och till sist blev tornet så högt
att dom där uppe och nere
inte längre förstod varandra
Och då rasade tornet samman
Så det verkar som om det i varje tid och i
alla sorters folk
finns några som vill skapa pyramider
där dom själva sitter överst och har makten i sin hand
medan dom som lever nedanför dom lyder
Men om dom där uppe i det blå
inte längre vill förstå
utan föraktar alla dom som ger dom mat
ska pyramiderna till sist bli deras grav

Wiehe förklarar på ett enkelt och effektivt sätt, med ett jämlikt och förtroligt tilltal. Han skriver i första person om mekanismerna i det kapitalistiska systemet - de många bär upp de få. Man är född in i sin klass och kan inte ta sig ur den, man lever och dör under en lagbundenhet.
Pyramiden blir allas död, och gravplats, en väl talande metafor. I andra versen känns kylan och det beräknande draget, de på toppen distanserar sig medvetet. Makten tror sig då som nu att de tillhör ett högre släkte, son av solen. Den känslokalla stämningen går att ta på, det är svalt i maktens salar både vad det gäller intresse och rent bokstavligt – där ute svettas slavarna i solen. De som fattar de obekväma besluten behöver aldrig verkställa dem, här har man slavar som i modern tappning blir lönearbetarna. Principen är fortfarande den samma, det finns de som lever av att äga och alla andra får arbeta åt dem. I den tredje versen smyger sig samvetet på, som en muntligt berättad saga görs en historisk tillbakablick som känns sann. Den sista versen binder ihop hela budskapet, historien upprepar sig alltid! Det kapitalistiska samhällsystemet bär på ett systemfel som återkommande skapar situationer av förtryck; i varje tid och i alla sorters folk finns några som vill skapa pyramider. Om inte makten förstår att förändring är nödvändig, så kommer de bokstavligt hamna i graven. Wiehe tror att människorna till slut kommer att frigöra sig och riva alla pyramider, det blir en optimistisk framtidsvision.

4.2 Hjältar

Varje förtryck skapar motstånd och det finns alltid några som går i täten, verkliga eller mytiska hjältar. Först kommer två av Nerudas förebilder, även här ur Canto General och sen en av Wiehes sånger från mitten av 70-talet.

TILL EMILIANO

Vi kräver fosterland åt den förödmjukade.
ZAPATA Din kniv delar fädernesarvet
Och skott och stridshästar skrämmer
Straffen, bödelns skägg.
Jorden delades med en bössa.
Vänta dig inte, dammbefläckade bonde,
Efter din svett det fullständiga ljuset
Och himlen i stycken på dina knän.
Res dig och galoppera med Zapata

SANDINO

Men när eld, blod
Och dollar inte förstörde
(1926) Sandinos stolta torn.
Slöt kämparna från Wall Street
Fred, de inbjöd krigaren
Att fira den,
Och en nyanskaffad förrädare
Tömde sitt gevär i honom.
Han heter Somoza. Till idag
Regerar han i Nicaragua

Zapata är den mexikanska ursprungsbefolkningens stora frihetshjälte. De två första raderna beskriver det fosterland som har stulits från dem och om den kniv som ska ge dem det tillbaka. Kniven är också redskapet som ska fördela fädernearvet. Med bössor, skott och stridshästar har jorden stulits ifrån folket. Bonden ska inte tro att enbart hans arbetes svett ska befria honom och rikedomen kommer inte att fördelas med automatik. Uppmaningen är att; ta till kamp för dina rättigheter tillsammans med Zapata. Här framträder marxisten, frigörelsen kan bara vara arbetarklassens eget verk.
Sandino försökte att bygga ett demokratiskt Nicaragua, det stolta tornet. Detta var ett problem för kapitalet i USA som med eld och blod försökte att krossa honom och det folkligt styrda Nicaragua. De lyckades inte, utan erbjöd till fred. Det var som så många gånger förut ett förräderi. Diktatorn Somoza har, med USA;s stöd, styrt Nicaragua ända från 30-talet till sandinisternas revolution 1979. Dikten är skriven för att visa på historiska orättvisor och därmed ge kampen legitimitet hos folket. I den revolutionära kampen är ofta ikoner och hjältar viktiga för att uppmuntra massorna. Zapata är en optimistisk och framåtsyftande dikt, där det fortfarande finns tid för kamp och den ger inspiration för att fortsätta kämpa. Sandino är en tillbakablickande dikt som vill skapa indignation och vrede.

VICTOR JARA

Det finns många som gör konster och krumsprång
för dom som har makten
Och det finns många som fjäskar för smulor
ifrån dom härskandes bord
Men du valde din väg, du sjöng för de många
Och du struntade i dom mäktigas löften
och dom härskandes hot
Ja, Victor Jara, du gav ord
åt dom fängslades längtan till frihet
och åt dom plågades tro på en framtid
där bara folken har makt
Och du gav styrka och mod
åt dom förtrampades drömmar
Men mot dom rika och få
sjöng du ut ditt förakt

Men om framtiden är som ett träd
vi har planterat på jorden
och ifall friheten är som den sprödaste
sköraste ros
måste vi väpna oss väl för att försvara det svaga
Vi måste värna det mot dom som vill krossa
det som sprider och gror
Dom förtvivlade säger
att döden är lika för alla
Men det är väl sannare att säga att man kan dö
på samma sätt som man har levt
Och att dö för förtjänst
det väger lätt som en fjäder
Men att dö för sitt folk
det väger tungt som en sten

Victor Jara, dina sånger ska eka
i gruvornas gångar
Och som fullmogna frukter ska dom skördas
ifrån plantagernas träd
Som vajande säd ska dom bölja över fälten
Och som fiskar i vattnen
ska dom fastna i fiskarnas nät
Ja, Victor Jara, Victor Jara
dina sånger ska inte bli glömda
Från gitarr till gitarr ska dom spridas
över stad och land
Dom ska vagga oss till sömns
när våra nätter blir långa
Dom ska marschera med oss
när dagen är här

Victor Jara var en stor chilensk vispoet. Han mördades av Pinochets bödlar strax efter kuppen. Sången är en stor hyllning till en kollega och förebild. Texten beskriver en poet med stor integritet, han skrev för de många trots dom härskandes hot. Han uppmuntrade de fängslade, han gav styrka och mod åt de fattiga och förtryckta och han visar på ett alternativ; där folken har makt. I andra versen förekommer metaforer som är vanliga i just Latinamerika; trädet symboliserar livet som måste vårdas och friheten är en skör ros; rosen som symboliserar den mest åtråvärda kärleken. Rosens ömtåliga liv måste försvaras mot de krafter som vill förstöra dess livsbetingelser. När de förtryckta enda hopp är; att döden är lika för alla. Säger dikten att döden är graderad, att dö för sitt folk väger mer än att dö efter förtjänst. Och att dö för förtjänst det väger lätt som en fjäder men att dö för sitt folk det väger tungt som en sten är en omskrivning av ett Maocitat. Tredje versen beskriver hur budskapet ska spridas till det arbetande folket i gruvorna, på plantagerna och sädesfälten samt via fiskarnas nät. Victors Jaras död ska inte vara förgäves; Dom ska vagga oss till sömns, när våra nätter blir långa. Hans sånger ska ge folket tröst, hopp och tillförsikt. Raderna som följer; Dom ska marschera med oss, när dagen är här ska ge folket mod och kraft. Slutet blir då framåtsyftande och positiv, dagen kommer när de förtryckta ska resa sig. Texten kan också tolkas som en poetik för konstnärens och konstens roll i samhället och hur texterna blir ett viktigt redskap i frigörelseprocessen. Från gitarr till gitarr ska dom spridas över stad och land. Här kommer Wiehe själv in i texten, som en aktör, han för stafettpinnen vidare!

4.3 Exil

Här följer två dikter av Neruda som på olika sätt beskriver livet i exil. De är båda från Kaptenens verser som han skrev i landsflykt. Mot dessa ställer vi en text av Wiehe som beskriver det motsatta; att möta folk som har blivit tvungna att fly från sitt land. Sången är från Wiehes och Afzelius gemensamma album.

Soldatens kärlek

Mitt i ett krig lät dig livet
bli älskad av en soldat
I din fattiga silkesklänning,
med dina naglar av falsk sten
skulle du plötsligt gå i elden.

Kom hit, landstrykerska,
kom och drick vid mitt bröst
den röda daggen.

Du ville veta var du gick,
du var danspartnern,
ägde varken parti eller fosterland.

Och nu när du går vid min sida
Ser du att livet finns med mig
och bakom mig döden.

Nu kan du inte vända åter till salongen
och dansa i din silkesklänning.

Dina skor kommer att gå sönder
men du växer medan du marscherar.

Över törnen måste du gå
och lämna små droppar av blod efter dig.

Kyss mig på nytt, kära.

Rengör geväret, kamrat.

Kondoren

Jag är kondoren, jag flyger
ovanför dig där du går
och plötsligt, i en virvel
av vind, fjädrar, klor,
slår jag ner dig och lyfter dig
högt i en visslande cyklon
med orkanartad kyla.

Och till mitt torn av snö,
till mitt svarta näste
för jag dig och ensam lever du
och höljer dina fjädrar
och flyger över världen,
orörlig i höjden.

Kondorhona, låt oss störta ner
på detta röda byte,
låt oss klösa livet
som pulserande passerar
och tillsammans kasta oss ut
i vår vilda flykt

En känsla som Neruda förmedlar med de första raderna är att kärleken och förälskelsen ska tas emot som en gåva (lät dig livet bli älskad) även om förutsättningarna inte alltid är optimala; Mitt i ett krig. Dikten förebådar den strid som måste komma. Ett kärleksmöte mitt i ett krig, hon med en fattig silkesklänning, ett försök till förfining, står plötsligt mitt i elden. För att kärleken ska kunna vara möjlig dem emellan måste de dela den politiska kampen och den ideologiska övertygelsen; kom och drick vid mitt bröst den röda daggen. Hon lever liksom han själv i exil, är en landstrykerska, och hon saknar parti, både kärlek och ideologi. I framtiden är det de tillsammans och bakom finns bara döden och de kan inte vända tillbaks, diktaren kräver evig trohet. De ska dansa tillsammans för kärleken och för fosterlandet, men diktaren leder dansen. Över törnen måste du gå- det kommer att göra ont. Som bloddroppar måste du offra en del av dig själv för kampen, men det kommer att vara värt sitt pris då man växer som människa. Dikten är från Kaptenens verser och här blandas kärlek och politik; Kyss mig på nytt, kära. Rengör geväret, kamrat. De blir varandras förutsättningar och mål.
Den väldiga kondoren är en symbol för Latinamerika och tätt förknippad med frihet och oberoende. Diktaren jämför sig här med kondoren som tar sitt byte (kvinnan) och lyfter henne ur hennes miljö och sammanhang till sitt eget. Han bär på en orkanartad kyla som av kärlek måste värmas upp. Exilen beskrivs som ett torn av snö, kallt och långt ifrån alla andra. Tornet är också den plats där man får utsikt, man ser världen och får nya insikter. I det svarta nästet smider han planer, undangömd, på flykt över världen och orubblig i sin övertygelse (orörlig i höjden). Diktaren vill att de ska klösa livet som passerar, det kan tolkas vid att fånga dagen och ta tillfället. Han vill att hon ska hänge sig åt deras kärlek, det röda bytet, och följa honom i hans landsflykt.

SOM EN DUVA

Jag vakade ensam om natten
i huset där mänskorna sov
Där ute var sommaren gången
och luften var kylig och rå
En fågel flög in genom fönstret
med vingarna röda av blod
Och jag tog den i kupade händer
som en duva
som en duva
Och jag tog den i kupade händer
och huttrade till där jag stod

Den kom som en jagad om natten
en flykting från främmande land
som en som har räddat sej undan
när alla dom andra försvann
Den kom med en doft utav rosor
som någon har trampat itu
och med ljus ifrån slocknade stjärnor
som någon har stampat till grus

Men den som en gång har levat i frihet
vill ut i det fria igen
Och den som en gång har bl´itt jagad på flykten
kommer alltid att drömma sej hem

En fågel med stukade vingar
har slagit sej ner i vårt hus
med drömmarna röda av rosor
och ögonen fyllda av ljus
Jag vårdar den ömt som ett minne
av nå´t som jag aldrig har sett

Och jag vet att min fågel ska flyga
som en duva
som en duva
Och jag vet att min fågel ska flyga
som en duva tillbaka igen

Duvan som för oss framförallt är kärlekens, fredens och budbärarens symbol blir här alla tre. Kärlek till de människor som kommer hit och hur de senare ska flyga tillbaka med fred och frihet. Luften är kylig och rå, här i Sverige men till oss kommer det människor med doft och drömmarna röda av rosor - kärlekens symbol. Duvan bär bud om det förtryck som finns ute i världen. Naturligtvis kommer de flesta av dessa människor alltid att längta hem. De människor som kommer med fysiska och psykiska skador blir en duva med blödande och stukade vingar. Men den kom ändå med det ljus som någon har att stampat till grus, med minnen av stupade kamrater. Bildspråket är det som bär sången. Med drömmarna röda av rosor, drömmen och framtidstron finns kvar om att åter tillkämpa sig frihet. Texten uppmanar också till att vi ska ta väl hand om de flyktingar som kommer hit; med kupade händer och senare i slutet jag vårdar den ömt. Wiehe skriver själv i en kommentar i Sångerna att han på senare år har varit svårt att sjunga låten, då det kan tolkas att han önskar invandrarna ur landet. Vi själva upplever den inte alls på det sättet. Sången är en hyllning till alla de människor som har kämpat mot fattigdom och förtryck och därmed tvingats till flykt.

4.4 Livet

Vi ska nu granska två dikter som ger perspektiv på livet och den politiska kampen. Enskilda individer kan alltid krossas men andra tar alltid vid, ingen är oersättlig. Livet är ändligt men kampen för en rättvisare tillvaro är outsläcklig. Nerudas dikt kommer ur Canto General och Wiehes från den sena 80-talsproduktionen Basin Street Blues.

ALLTID

Även om stegen rör denna plats i tusen år,
Skall de inte utplåna blodet från dem som föll
här.

Och den timme när ni föll skall inte släckas,
även om tusen röster korsar denna tystnad.

Regnet skall fukta torgets stenar
men inte släcka era namn av eld.
Tusen nätter skall falla med sina mörka vingar,
utan att förstöra den dag som dessa dödar väntar.

Den dag som vi, så många människor, väntar
i hela världen, lidandets sista dag.

En dag av rättvisa vunnen i striden,
och ni, fallna bröder, skall i tystnad
vara med oss denna vidsträckta dag
av slutlig kamp, denna väldiga dag.

Neruda vill i denna dikt understryka att de många som har fått sätta livet till i kamp för fred och rättvisa inte kommer att bli glömda. Livet går vidare och kampen fortsätter oförtröttligt. Hur lång tid det än tar innan dagen är inne så kan de vara förvissade om att det inte var förgäves. Den dag som vi, så många människor, väntar i hela världen, lidandets sista dag känns nästan som en religiös jämförelse till Jesu uppståndelse. Precis som de kristna väntar på sin frälsare så väntar det förtryckta folket på revolutionen. Texten fångar liksom Wiehes följande sång en stark och näst intill kärleksfull känsla av den tid- och gränslösa gemenskapens kamp. Det finns likheter med Wiehes Victor Jara, då den talar om att dö med förtjänst och att aldrig bli glömd. Här framträder en optimistisk Neruda med tålmodig tillförsikt, även om det dröjer tusen mörka nätter så kommer inte mörkret förstöra den dag som de stupade offrade sej för.


… SKA NYA RÖSTER SJUNGA

En enda sak är säker
och det är livets gång;
att allting vänder åter
att allting börjar om
Och fastän våra röster
ska mattas och förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

När vi har blivit gamla
och vårt hår har blivit grått
när livet börjar mörkna
och dagarna har gått
när våra kroppar kroknar
och våra steg blir tunga
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

Sångerna om frihet
om rättvisa och fred
sångerna om folket
som aldrig kan slås ner
sångerna om kärlek
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga
Och du och jag ska sitta
vid fönstret i vårt hus
och ta varandras händer
i vårens klara ljus
Och utanför på gatan
där vindarna är ljumma
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

Så segrar inte döden
fast åren har sin gång
Så stannar inte tiden
Den börjar bara om
För sångerna om livet
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga
Ja, sångerna om livet
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

Sången spelas ibland på begravningar och den kan då också tolkas som att barnen för familjen vidare. Vi tolkar den dock först och främst bokstavligt som i tredje versen där han poängterar frihet, fred och kärlek som aldrig kan förstummas som en mycket hoppfull dikt om att kampen för rättvisa och fred är omöjlig att tysta. Den nya generationen kämpar envist vidare! Sångerna och rösterna är inte bara rösterna i stort utan också de viktiga texterna. De ska likt Victor Jaras sånger leva vidare och ge inspiration till nya generationer och deras kamp. Döden segrar inte och tiden börjar om, det är en tålmodig och optimistisk sång.

4.5 Kärlek

Nästa jämförelse blir de olika kärleksuttrycken, först två exempel från en ung Neruda och två exempel av en ung respektive medelålders Wiehe.

15

Jag tycker om dig när du tiger ty då är du som
frånvarande,
och du hör mig på avstånd, och min röst når dig inte.
dina ögon har flugit sin väg
och en kyss kan täppa till din mun.

Som alla ting är fyllda av min själ
framträder du ur tingen, uppfylld av min själ.
drömmens fjäril, du liknar min själ
och du liknar ordet svårmod.

Jag tycker om dig när du tiger och tycks mig fjärran.
Och du låter som en klagan, vaggsångens fjäril.
Och du hör mig på avstånd och min röst hinner inte
upp dig.
Låt mig tiga med din tystnad.

Låt mig också tala med din tystnad,
klar som lampsken, enkel som en ring.

Du liknar natten, tyst och stjärnklar.
Din tystnad är stjärnans, så avlägsen och ren.

Jag tycker om dig när du tiger ty då är du som
frånvarande.
Fjärran och smärtsam som om du var död.
Ett ord, ett leende är nog.
Och jag blir lycklig, lycklig över att du lever

19

Mörka och livliga flicka, solen som skänker oss
frukter,
sol som fyller axen med säd, får vatten att blomma,
skapade din glada kropp, dina lysande ögon
och din mun där ett leende glänser som vatten.

Solen sveper lystet in dig i den fina väven
av ditt utslagna hår, när du sträcker ut dina armar.
Du leker med solen, ett barn i mäktig
Flodmynning,
och han har givit dina ögon två lugna vatten.

Mörka och livliga flicka, ingenting för oss
tillsammans.
Allt för mig längre från dig, som eftermiddag från
Zenit
Du är biets febrig surrande ungdom,
vågens berusning är du, och sädens växtkraft.

Mitt mörka hjärta söker dig, ändå,
älskar din glada kropp, din fina och ivriga röst.
Bruna fjäril, ljuv och självklar
Som sädesfältet och solen, vallmon och vattnet.

Dessa två dikter är hämtade ur Nerudas ungdomsverk 20 Kärleksdikter och en förtvivlad sång. 15 handlar om den talande tystnaden, tillfällen när känslan säger mer än ord. Den beskriver viljan att dela inre föreställningar, spänningsfältet mellan mental närvaro, samvaro och frånvaro. Tystnaden kan råda och tystnaden kan tala. Tingen är besjälade och kärleken framträder ur tingen, i symbios.
Drömmarnas fjäril breder ut sina vingar och blir färgglad och vacker. Drömmens fjäril, du liknar min själ; kan också syfta på den metamorfos som själen liksom en fjärilslarv genomgår vid dess död. Då lämnar den sin larvstatus och kan flyga iväg på gyllene vingar. En tredje tolkning är fjärilen som kärlekens budbärare Stjärnans ljus är avlägsen, vacker och tydligt avskiljbar mot natthimmelen. Kvinnan blir som stjärnorna, något gåtfullt och ouppnåeligt. De sista två raderna får oss att ana en känsla av hans otillräcklighet och tacksamhet över att hon trots sin storhet bekräftar honom genom ett leende. Dikten bär en prägel av ungdomens osäkerhet och skräckblandade förtjusning inför kärleken och det motsatta könet.
19 är en erotisk och närmast desperata kärleksdikt som bär ett rikt bildspråk. Mörka och livliga flicka kan vara en metafor för det kvinnliga skötet, mörkt och fullt av livets potential –fruktbarhet. Sol som fyller axen med säd syftar då på manslemmen som genom sperma befruktar ägget som får vatten att blomma genom den celldelning som då startar ett nytt liv. Lysande ögon, och din mun där ett leende glänser som vatten är tecken på att kvinnans villighet lyser genom ögonen, själens spegel, och det av åtrå fuktiga underlivet som beskrivs som en leende mun (blygdläpparna). Solen (manslemmen) sveper lystet in dig i den fina väven (slemhinnorna i vaginan) Att kvinnan leker med solen, ett barn i mäktig flodmynning kan ses som att hon upplevs ha kontrollen över honom, han känner sig utlämnad och maktlös som ett barn. När sedan allt för mig längre från dig, som eftermiddag från Zenit tror vi att samlaget är över, höjdpunkten Zenit är orgasmen. När han därefter jämför kvinnan med ett bi tror vi att Neruda syftar på kärleken som både lycka (honung) smärta (gadden) och befruktning (pollinering). Fjärilmetaforen kommer tillbaka, kanske här både för att gestalta sperma som blir foster som blir ett barn; eller som flickan som blir kvinna. Ljuv och självklar som sädesfältet och solen, vallmon och vattnet sammanfattar Nerudas syn på kvinnor och sex som något underbart på det personliga planet men också en självklar förutsättning för allt liv. Lundkvist däremot tolkar att; Den snabba och mörka flickan blir den alstrade naturen, skapad av solen som frambringar frukterna och vetefälten. Henne tillhör ”biets yrande ungdom, vågens berusning, sädesaxets styrka”, därför är hon inte för honom. Hon skall inte ägas utan trånas och besjungas. Denna tolkning stämmer väl överens med indianernas natursyn, naturen är ett gudomligt väsen som ingen kan äga.

MITT HJÄRTAS FÅGEL

När du ser mej
när jag finns i dina ögon
när jag vet att jag finns till
när du hör mej
när jag är i dina tankar
när jag kan vara den, jag vill

När du kommer
när du kommer mej till mötes
när jag är den som gör dej glad
När du rör mej
när jag är i dina händer
när jag är den som du vill ha

då flyger mitt hjärtas fågel
då stiger den upp mot skyn
då svävar den över markerna
och högt över skogens bryn
När du rör mej
när jag är i dina händer
då stiger mitt hjärtas fågel
upp mot skyn

Men när du blundar
när du stänger dina ögon
och när jag inte kommer in
när du tystnar
när du vänder dej ifrån mej
och när jag inte längre finns
då kurar mitt hjärtas fågel gren
på tallens lägsta gren
med svarta, sorgsna ögon
och själen tung som sten

Så kom ihåg mej
Kom ihåg att va mej nära
Och låt mej somna på din arm
Och låt mej drömma
Låt mej drömma mina drömmar
Och låt mej vakna i din famn
Då flyger mitt hjärtas fågel
då stiger den upp mot skyn
då svävar den över markerna
och högt över skogens bryn
När jag får drömma
min dröm att va dej nära
då stiger mitt hjärtas fågel
upp mot skyn

MAGDALENA

Jag mötte Magdalena
där hunger möter törst
där tomhet möter tystnad
och där sommar´n har bli´tt höst
Om hon var öknens torka
då var jag tundrans köld
Vi möttes under stjärnorna
medan nattens mörker föll
Hon sökte livets vatten
på samma blinda vis
som jag behövde värme
för att inte bli till is
Så möttes vi, som sjömän möts
i längtan efter hamn
Vi kallade det för kärlek
i brist på bättre namn

Hon sa att jag var vacker
Det hade ingen sagt förut
Jag sa att hon var den
jag väntat på till slut
Vi viskade som tjuvar
och bytte ord mot ord
och svor varandras trohet
under månens blanka klot
Vi gav med fulla händer
av det som fanns att ge:
hon gav av sina tvivel
jag gav av min ensamhet
Vi såg i varandras ögon
som drunknade efter hjälp
och trodde, det var jämlikhet
att se bilden av sej själv

Saknad föder längtan
som längtan föder hopp
Där förhoppningarna krossas
där bubblar bitterheten opp
Vi grävde i varandra
som galna efter guld
Men hur vi än bemödade oss
blev skäppan aldrig full
Som två gladiatorer
på arenans vita sand
klöste vi oss blodiga
i vår längtan till varann`
En seger för den ene
blev den andres nederlag
Vi kallade det för styrka
att byta slag mot slag

Så bölja´ striden vidare
som vågor på ett hav
Och storm och stiltje växlade
medan natten gick mot dag
Ibland, som i en drömbild
skymtade jag land
Men varje gång ja närma´ mej
var stranden alltför brant
Så blev vi liksom boxare
som dansar runt i ring
tills tröttheten blir segrare
och männen går i clinch
När vi äntli´n släppte taget
blev livet åter dröm
Vi kallade det för frihet
men visste, det var lögn

Mitt hjärtas fågel handlar om att bli sedd, bli hörd och bli berörd. Att få göra någon glad och att känna sig behövd är viktigt för självkänslan. Wiehe använder återigen fågeln som metafor, här flyger hans hjärtas fågel högt eller kurar på trädets lägsta gren. Här är det hjärtats fågel det handlar om, den fågel som står för hjärtats glädje eller sorg. Man kan också ana den frihetssymbol som fågeln utgör, när hjärtats fågel stiger mot skyn känner man sig stark nog att kämpa för sin och andras frihet. Wiehe använder här mycket bilder, glädjen är en flygande fågel och sorgen är en kurande fågel på trädets lägsta gren. Wiehe använder här, likt Neruda, bilder från naturen.
Magdalena är en sång som beskriver vår desperata längtan efter kärlek, men också hur svår den kan vara att hitta och hålla vid liv. Texten handlar om hur vi människor lätt hamnar i självbedrägeri; Vi kallade det för kärlek i brist på bättre namn och de allra sista raderna Vi kallade det för frihet men visste, det var lögn.
Sången ger flera talande exempel på den ständiga kamp som kan vara förenat med kärleken. Wiehe tar till starka bilder som gladiatorer och boxare, hur man gräver efter guld hos varandra och hur bitterheten bubblar när man inget hittar. Texten är full av talande ord; is och vatten, köld och värme, seger och nederlag, storm och stiltje, positivt och negativt laddade ord.

4.6 Kärleksmöten

Här skildras mogna kärleksmöten tagna ur Kaptenens verser och Allt är förändrat från 1991.

Dina händer
När du sträcker dina händer,
älskade, mot mina
vad bär de flygande med sig?
Varför hejdade de sig
plötsligt vid min mun.
varför känner jag igen dem
som om jag någon gång tidigare
hade vidrört dem,
som om de innan de ännu fanns
hade strukit
min panna, min midja.

Deras mjukhet kom
flygande över tiden,
över havet, över röken,
över våren
och när du lade dina händer på mitt bröst
kände jag igen dessa duvans
gyllene vingar,
kände jag igen denna lera
och denna färg likt vetets.

Alla år i mitt liv
irrade jag runt och sökte dem.
jag gick uppför trappor,
jag korsade stenlagda vägar,
jag åkte tåg,
vattnen förde mig med
och i duvornas skinn
tyckte jag mig röra vid dig.
I träet kom jag
plötsligt i beröring med dig,
mandeln förkunnade för mig
din hemliga mildhet
tills dina händer knöts
på mitt bröst
och låg där som två vingar
vid slutet av sin resa.

Neruda skriver om två par händer som möts, i den första strofen beskrivs det känns som om de har mötts tidigare. Men det finns en tvekan, en rädsla eller är det en förvåning. Vad bär de flygande med sig? Det finns inga garantier i kärleksrelationer. Det finns en sorts deja vu - känsla som han uttrycker; varför känner jag igen dem som om jag någon gång tidigare hade vidrört dem. I andra strofen kommer för Neruda välkända metaforer, duvans gyllne vingar som vi tolkar symboliserar kvinnans kärleksfulla armar. Leran finns ofta med i hans dikter, här som en symbol för kropp, vetets färg syftar på hennes hud. Alternativt kan vi tänka oss att de gyllne vingarna bär alltid till rätt plats, med leran (viktigt byggmaterial i många kulturer) bygger de sin kärleksrelation och vetet(brödet) håller den vid liv. I tredje strofen beskrivs hans långa längtan och sökande efter kärlek och hennes resa som äntligen tagit slut; dina händer knöts på mitt bröst liksom en bön och låg där som två vingar vid slutet av sin resa. Sammanfattningsvis kan man ana en ödesbestämd kärlekstro.

EN ÄNGEL STEG NER IFRÅN HIMLEN

En ängel steg ner ifrån himlen
och landade rakt på mitt hus
Hon gläntade varsamt på dörren
och se´n steg hon in
Hennes ögon var gnistrande stjärnor
och glorian stråla´av ljus
Jag stod där som förstummad
och fattade alls ingenting

Hon kom som en hägring i natten
Hon kom som en eld i mitt hus
Där änglar landar
blir natten förvandlad till dag
Hon fyllde mitt sinne med värme
Hon fyllde mitt hjärta med ljus
Jag kan inte minnas
att nå´nting har gjort mig så glad

Hon slog ihop sina vingar
och satte sej ner i mitt rum
Hon tittade djupt i mitt inre
och gjorde mig alldeles lugn
Hon fyllde mitt sinne med värme
Hon fyllde mitt hjärta med ljus
Och allt är förändrat
och ingenting är som förut

En ängel steg ner
och tog mig i famn
Hon skänkte mej glädje
Hon gav mej ett namn
Hon mätta´min hunger
Hon släckte min törst
Hon lindra´ den lågande längtan
som brände och sved i mitt bröst

En ängel steg ner ifrån himlen
Nu lever hon i mitt hus
Och allt är förändrat
och ingenting är som förut

Styrkan i den här texten ligger i den sammanfattande känslan som den skapar; kärlekens magiska kraft. Ängeln är en frälsningssymbol och ibland också helgon. Wiehe skriver om ett oväntat och överraskande möte med en kvinna som har ögon som gnistrande stjärnor. Hon kom som en hägring när diktaren var i öknen, som en eld (värme) i huset och natten förvandlades till dag. Även här får vi känslan av ett ödesbestämt möte. Mötet har förändrat hans sinnesstämning totalt och även här har kvinnan fällt ihop sina vingar för att stanna, hennes resa slutar hos honom. Ingenting är som förut menas här i positiv bemärkelse. Hon tittade djupt i mitt inre stämmer väl ihop med vikten av bekräftelse som ofta går igen i Wiehes texter. Här går han ännu lite längre än vad han brukar göra, för hon gör honom inte bara glad, hon släckte min törst och hon mätta´ min hunger. Kärlekshungern har också mättats fysiskt.

5 Resultat

5.1 Utvecklingslinjer

Vi har gjort en selektiv översyn av två långa och omfattande författarskap. Utifrån det vi har läst och analyserat kan vi se några linjer i Nerudas och Wiehes utveckling som diktare.
Neruda debuterar som mycket ung och i 20 kärleksdikter och en förtvivlad sång är det uteslutande frågan om kärlekslyrik och en del svärta som hör den bräckliga ungdomen till. Han skriver i sin självbiografi att han i tidningsartiklar deltar i den politiska debatten men i hans diktsamlingar förekommer det inte. Neruda är, för oss, i början en ganska otillgänglig författare, han använder mycket bilder och metaforer som ofta är tagna ur hans symbiotiska naturintresse. Där finns lera, vete, floder, vallmo, träd, rosor m.m. Lundkvist anser att dikterna är motsatsfyllda, mörka och plågade, långt mer än hoppfulla och kärleksromantiska. Känsloläget är högspänt och dramatiskt. Kvinnan är främst en symbol, hon företräder naturen, ikläder sig landskapets och årstidernas och de skiftande vädrens attribut. Hon är makten och uppväcker poetens djupa åtrå och längtan. Det biologiska kravet på fortplantning gör sig gällande. Lundkvist poängterar den osäkerhet Neruda känner inför kvinnan, han betecknar henne ”något”. Den tjugonde dikten avslutas med ”och dessa blir de sista dikter jag skriver om henne” och han kommer knappast att dikta något om kvinnor på 30 år. Lundkvist menar att Nerudas ungdomsdiktning inte främst är kärlekspoesi, utan en poesins metafysik. Poeten söker inte så mycket en kvinna att älska som han söker sin konst, sin uppgift. Vi anser att Lundkvist underskattar Nerudas kärlekslängtan och erotiska nyfikenhet. För oss är den unge Neruda främst en poet som genom sin konst vill vinna kärleken. Efter spanska inbördeskriget, när Neruda börjar skriva på Canto General märks tydligt att inte bara innehållet har ändrats utan också sättet han skriver på. Språket är betydligt enklare och ofta är det plakatpoesi där alla konstnärliga ambitioner är satta på undantag. Innehållet är starkt politiskt och man kan skönja en viss vrede. Det andra som tydligt kommer fram i Canto General är naturlyriken, nu är naturen inte bara metaforer utan också ett motiv. Jöran Mjöberg som har analyserat Canto General liknar verket vid den litterära termen krönika. Stilistiskt nämner han den talspråkiga stilen och de surrealistiska dragen. Metaforerna är kvinnligt präglad som livmödrar och sköten. Mjöberg ser två ideologiska drag, rousseauansk och marxistisk. De framträder dels i civilisationskritik och de förtrycktas kamp mot sina herrar. Men han påpekar också att utdömandet av konkvistadorerna inte stämmer överens med den marxistiska synen. Lundkvist tycker visserligen att Neruda diktning har vuxit och förändrats, men att den har förblivit sina grundförutsättningar trogen. Neruda har försökt gripa hela världen, men är ändå kvar i Chile med dess hårda villkor. Med Canto General blir Neruda stridens, arbetets, glädjens och framtidshoppets poet. Diktverket växlar mellan kärlek och vrede. ”Ingenting hos honom har kammarprägel, bibliotekssmak. Allt tycks utspelas ute i det fria, på gator och arbetsplatser, i natur och landskap.” Från 50-talet kan man delvis se en återgång till en övervägande kärlekslyrik, även om han inte överger den politiska dikten. Vi gissar att det har sin anledning i att han arbetar aktivt politiskt och genom den rollen och i det sammanhanget får han möjlighet att uttrycka sin politik. Språket blir också något mer utmanande och vackert utformad. Kaptenens verser är en senkommen, mogen förälskelse, med helt andra möjligheter än ungdomens. Lundkvist tycker att diktaren lovsjunger sin älskade på högsta känslonivå, med en ohämmad direkthet som nästan kan göra läsaren generad.

Wiehe debuterade också i ung ålder men här är texterna från början mycket politiska eftersom det är i början av 70-talet och det råder ett radikalt politiskt klimat. Texterna är raka, enkla och budskapet är tydligt. Trots att texterna är starkt politiska och att de förmedlar en vrede över världens orättvisor blir dikten aldrig banal. Texterna har ett konstnärligt värde och budskapet tillåts inte skymma skönheten. Håkan Lahger skriver i sin analys att budskapet till och med ibland trängs undan för en elegant formulering. Det är först i Wiehes senare diktning han framträder med ett personligt tilltal. Eller som Lahger uttrycker det; det tog tjugo år innan Wiehe vågade, ville eller kunde skriva en sång kallad ”Jag har en älskarinna” Wiehe skriver nu fler kärlekstexter och visar en romantisk sida. Metaforerna blir fler och texterna utgörs mer av bilder, men de är fortfarande tydliga. Laghers analys är att den vänsterpolitiska agitatorn har blivit en poet av klassiskt romantiskt snitt. Det som ändå är mest utmärkande för hans diktning är den kontinuitet som finns, de ideal han hade som ung har han också idag och han slutar aldrig att uttrycka den vrede han känner inför för världens orättvisor.

Det som över tid skiljer Neruda från Wiehe är främst att: Neruda är den stora naturdiktaren, han är en del av en machokultur, han blandar glädje med ursinne, han har erfarenheter från spanska inbördeskriget, är aktiv kommunist och han har egna erfarenheter som flykting. Wiehe är den analytiska marxisten som står utanför partipolitiken, han är internationalist, antirasist och framförallt en hoppets och framtidstrons diktare.
Det som över tid förenar de båda är: De har en orubblig övertygelse, de skapar båda sympatier och antipatier och har både fått pris och blivit utsatta för attentat, de är hårda systemkritiker, de ställer sig på folkets sida mot överhet och förtryck, de är materialister och tar aktivt ansvar för sin värld, båda manar till kamp för en bättre värld.

Neruda går från att skriva svår kärlekspoesi över till en enkel och arg plakatpoesi för att tillslut förena dessa i en diktning som består av kärlek och politik. Wiehe börjar med enkla och tydliga politiska texter för att bli mer och mer personlig, romantisk och eftertänksam poet. Det blir en blandning av kärlek och politik.

5.2 Utvalda dikter

Ideologisk övertygelse: Wiehe är den tydliga och analytiska marxisten. Neruda ger en känslomässig fallbeskrivning. Båda texterna beskriver de praktiska effekterna av det hierarkiska styret och de är skrivna med marxistiska glasögon. Keops pyramid ger en bra bild av kapitalismen. Båda skriver i syfte att frammana ilska inför rådande ordning. Nerudas dikt är en svavelosande uppgörelse med maktens lögnare och det våldtagna folket. Den handlar om konkreta historiska händelser, när Wiehes är mer teoretisk. Keops pyramid blir en stark bildupplevelse av ett förtryckt folk, Fällans lag är en blandning av pamflett och realism.
Hjältar: Neruda använder sina hjältar för att skapa ilska och indignation, Wiehe vill utöver detsamma ge ett positivt och moraliskt exempel. Båda manar till kamp i respektive hjältars minne. Nerudas två korta dikter om Zapata och Sandino ingår i ett gigantiskt diktverk och det blir svårt att ge dem rättvisa utan sitt sammanhang. Både Zapata och Victor Jara uppmanar till kamp, fast där Zapata direkt uppmanar till resning ger Victor Jara mod och uppmuntran till kamp. Dikten om Sandino vill skapa indignation, när Victor Jara dessutom ska var en förebild. Neruda skriver om två personer som är krigare och ledargestalter. Wiehe hyllar en kollega/diktare och sjungande poet som genom att envist fortsätta sjunga offrar sitt liv för kampen.
Exil: De står på varsin sida av exilen, en flyende och en mottagande. Neruda beskriver sin egen erfarenhet som flykting och är mycket personlig, kärlek och politik lever i symbios. Respektive fågelmetafor speglar på ett bra sätt det de vill uttrycka, fredens respektive kontinentens symbol. Här möts fågelmetaforen, den ena är hemlandets kondor och den andra är den stukade från främmande land. Wiehes text är trots ett rikt bildspråk enkel och rak, budskapet är tydligt. Nerudas bilder är i större utsträckning öppna för tolkningar. Ändå är det ganska lätt att jämföra dessa två perspektiv, Wiehe förstår så väl Nerudas flykt och dilemma. Deras möte blir givande.
Livet: Båda har ett långt och tålmodigt perspektiv. Neruda använder som vanligt ett rikt bildspråk men är här ovanligt tydlig. Stämningen som skapas i de två dikterna är mycket lik varandra, en hoppfull förtröstan om att inget liv är spillt förgäves. Neruda vill beskriva en mer ärofylld död, jämför med Victor Jara! Wiehe poängterar att idéerna är odödliga. Skillnaden är i det här fallet att Wiehes också kan tolkas som att generna fortsätter i familjen genom barnen när äldre släktingar dör. Nerudas dikt är en klar hyllningsdikt till de stupade i strid och samtidigt en uppmaning till de efterlevande att fortsätta kampen.
Kärlek: Neruda är den passionerade kärleksdiktaren, han väjer inte för att skriva öppet erotiskt. Hos den äldre Wiehe är det mest glädjen över att vara älskad och bekräftad som han poängterar. Den yngre dito skriver om kärlekens kamp och om kärlek som saknar bättre namn och om en frihet som är en lögn.
Neruda är erotiskt explicit och sexuellt utmanande när Wiehe skriver om att vara nära och bli bekräftad. Wiehe använder sig visserligen av metaforer, men Neruda gör det i ännu högre utsträckning. Neruda beskriver med mycket naturbilder de känslor han vill förmedla och texterna har ett visst språkligt motstånd. Wiehes kärlekssång är tydlig och rättfram, där det enkla, men nog så viktiga, budskapet har förpackats lättillgängligt. Nerudas dikter är mer öppna för tolkningar och de är så pass laddade att de kittlar sinnena på den som läser dem. Här står en machoyngling mot svensk mysgubbe; en 30- och 40-årig Wiehe mot en 20-årig Neruda, ungdomlig sexualitet står mot mogen kärlek.
Kärleksmöten: Här är deras uttryck och känsla ganska lika, de är i samma fas i livet och de är på väg in i något nytt. Här är de båda nära ett andligt/magiskt perspektiv.
Detta är relativt sena produktioner för båda. De är båda runt femtio år och Neruda har funnit en ny kärlek, man kan ana att det samma gäller för Wiehe. Texterna beskriver lyckoruset över att återigen möta kärleken. Båda beskriver ett närmast ödesbestämt möte med en ny livskamrat.

Det som skiljer de båda åt är: Neruda är den känslomässiga och Wiehe den analytiska ideologen., Neruda vill med sina hjältar skapa ilska och indignation och Wiehe vill ge positiva och moraliska exempel, Neruda lever i exil och Wiehe solidariserar sig med flyktingar, Neruda skriver passionerat om kärlek och Wiehe poängterar bekräftelse.
Det som förenar dem båda är: att de vill frammana ilska över rådande ordning, båda manar till kamp i respektive hjältars minne, exildikterna har ett rikt bildspråk och innehåller fågelsymboler, det långa och tålmodiga perspektivet är gemensamt för de båda i dikterna om livet och kärleksmötena beskriver de båda som närmast magiska.

6 Slutdiskussion

6.1 Metoddiskussion

Kan man verkligen göra en vetenskaplig undersökning av konstnärligt skapande? Och kan man dessutom jämföra två skapande människor som valt olika uttryckssätt; och är ifrån skilda tider, kulturer och platser? Det tycker vi inte egentligen.

Vi har valt att läsa tre verk och en självbiografi av världens mest produktive poet, självfallet har vi därför inte på några veckor kunnat få en fullt rättvis och nyanserad bild av honom. Vi är dessutom inte vana lyrikläsare och har inte stora referensramar på det området, snarare en del fördomar att övervinna i vår läsning. Å andra sidan har vi kunnat ge oss hän dikterna förutsättningslöst utan att veta “hur de egentligen ska tolkas”. Vi har litat på våra egna upplevelser men eftersom detta skulle vara en vetenskaplig undersökning har vi naturligtvis i efterhand letat efter andras tolkningar att komplettera med våra egna. Allt som vi har läst av Neruda är översatt ifrån hans modersmål spanska, vi har fått förlita oss på att tolkningarna gör honom rättvisa.
Att då jämföra denne nye bekantskap med en av oss båda älskad och välkänd svensk sångskrivare gör utgångsläget nästan absurt. Även vad det gäller Wiehe har vi varit tvungna att vara selektiva, vi har utgått ifrån Sångerna, hans kompletta verk av skrivna sångtexter från 1966-2001. Han har dock gjort en hel del översättningar/tolkningar som vi har avstått ifrån att aktivt använda i vår uppsats samt texter som ingår i musikteaterföreställningar etc. En anledning är att det materialet är lika representativt som det andra och egentligen inte tillför något nytt, bara att formen han har använt är en annan. Det största övergreppet är nog att vi helt bortser från den musikaliska aspekten som givetvis är en viktig och högintressant del i helheten. Mikael Wiehe skriver i en artikel att han inte är någon poet. Och kanske är det sant, Wiehe är först och främst en man som skriver texter som ska sjungas tillsammans med musik. Musiken och texten ska samverka för att nå det optimala uttrycket. Han är därtill en erfaren artist som ständigt turnerar, därför kan man kanske också hävda att hans texter får en extra dimension i framförandet och mötet med publiken. Vi vill ändå hävda att Wiehes texter är så pass starka på egen hand, att man kan kalla det stor diktning.
I båda fallen har vi lagt en hel del vikt vid deras egna ord, det är förstås vanskligt. Men vi tycker att i Wiehes fall har vi under åren tillgodosett oss tillräckligt med bakgrundsinformation som stämmer överens med gammalt och nytt vi nu har läst. Nerudas självbiografi har vi läst med en extra nypa salt, där finns dessutom en hel del skrivet om sådant som egentligen har varit ointressant för diktläsningen men som har gett oss en hyfsad bild av Nerudas personlighet. Det har därför bidragit till frestelsen att ofta tolka hans diktning självbiografiskt, det har vi försökt att se upp med men många gånger har det också varit befogat. I Wiehes fall har vi läst flertalet artiklar och recensioner från hans hemsida för att få en bild av mottagandet av hans album. Här finns två intressanta linjer att följa, det finns de som retar sig på hans envisa upprepningar och andra som tycker att det är beundransvärt att han inte ger upp. Nerudas fall har det tyvärr inte varit möjligt att ta del av recensioner och artiklar eftersom vi inte kan spanska och det ligger för långt tillbaka i tiden.
En faktor som har hjälpt oss att genomföra en komparativ undersökning är det faktum att de båda har en beundransvärd fast och genomgående orubblig hållning. Det gäller både det konstnärliga innehållet men i ännu större utsträckning den ideologiska grundsynen. Eftersom Wiehes karriär långt ifrån är över kan vi inte heller sammanfatta hans diktning, men föga tyder på att han kommer att ändra inriktning.

6.2 Slutdiskussion

Wiehe skriver om saker som är viktigt och som angår, det är vrede över världens orättvisor, det är analytiska texter om samhällets tillstånd, det är uppmaning till kamp för sina och andras rättigheter och liv, det är kommentarer till samhällsutvecklingen, det är romantiska kärlekstexter. Men det är framförallt hoppet och tron på förändring, hoppet och tron på människans möjlighet, hoppet och tron på en bättre och mer solidarisk värld. Mannen som i sin ungdom undrade; Vem kan man lita på? har nu i snart 40 år okuvligt stått upp för det han tror på och sjungit alla dessa sånger. Därför vill vi säga att: Visst kan man lita på Wiehe.
Vi tror att också Neruda är en man att lita till, också han har alltid stått okuvlig i sin övertygelse och har inte gett upp sina principer trots att han till slut insåg Stalins terror. När en journalist en gång frågade honom vad han skrev på för bok svarade Neruda att jag skriver alltid på samma bok. Vi tycker oss ha sett att Wiehe på liknande sätt alltid skriver samma sång.

Vi tycker oss ha fått uppleva två fascinerande sätt att använda orden i det vanliga folkets tjänst. Vi har fått uppleva på nära håll hur en sorts personlig och kollektiv tålmodig envishet kan finnas i olika former, tider, kulturer men att de trots allt kan mötas och säga oss så mycket.

7 Käll- och litteraturförteckning

Lahger Håkan, Bland hundar och kameler En vandring i Lundells och Wiehes spår Ordfront Magasin, 1/2003
Mattsson Per-Olov, Fjärde internationalen nr 4, (1993)
Lundkvist Artur, Från Utsiktstornet Bokförlaget Prisma: Stockholm(1965)
Lundkvist Artur, Världens härlighet och Elegi för Pablo Neruda, Stockholm: Alb.Bonniers boktryckeri(1975)
Mjöberg Jöran, Latinamerikanska författare, Femton temauppsatser, Stockholm: Nordstedts(1988)
Neruda Pablo, 20 Kärleksdikter och en förtvivlad sång, Stockholm: Alb.Bonniers boktryckeri(1968)
Neruda Pablo, Canto General, Stockholm: Bo Cavefors Bokförlag AB(1976)
Neruda Pablo, Kaptenens verser; Bra lyrik/Bra böcker (1984)
Neruda Pablo, Jag bekänner att jag levat.Minnen,
Peredes-Ahlgren Raymond, Hur många gånger kan man döda en man?
Rojas Victor, Ett skrik på jorden, Jönköping, Simon Editor (2000)
Wiehe Mikael, Sångerna, Stockholm: Carlsson Bokförlag(2001)
Wiehe Mikael, Kärlek och politik(2003) BAM
Wiehe Mikael, Mikael Wiehe i original(2004)

HYPERLINK "http://www.mikaelwiehe.se" www.mikaelwiehe.se
HYPERLINK "http://www.mikaelwiehe.se/artikel_ordfront.htm" http://www.mikaelwiehe.se/artikel_ordfront.htm
HYPERLINK "http://www.mikaelwiehe.se/nerudas_minne.htm" www.mikaelwiehe.se/nerudas_minne.htm
HYPERLINK "http://nobelprize.org/literature/laureates/1971/neruda-lecture-e.html" http://nobelprize.org/literature/laureates/1971/neruda-lecture-e.html

Il Postino, Nerudas brevbärare, Buena Vista Pictures Distribuition, Inc. Italien, Mario och Vittori Cecchi Gori(1995)
ur Svenska Akademiens motivering till Nobelpriset i Litteratur 1971 HYPERLINK "http://nobelprize.org/literature/laureates/1971/neruda-lecture-e.html" http://nobelprize.org/literature/laureates/1971/neruda-lecture-e.html
Pablo Neruda, Jag bekänner att jag levat Minnen
Pablo Neruda, Canto general, Bo Cavefors Bokförlag AB, tredje upplagan 1976 s.461
Neruda, Jag bekänner att jag levat. Minnen. s.13
Neruda, Canto general, s.462
Neruda, Jag bekänner att jag levat. Minnen. s.60
Victor Rojas, Ett skrik på jorden, Jönköping: Simon Editor (2000)
Neruda, Jag bekänner att jag levat. Minnen. s.61
Neruda, Canto general, s.466
Artur Lundkvist, Vistelse på jorden, Forum 1976, s.119
Neruda, Canto general, s. 471
Neruda, Jag bekänner att jag levat. Minnen
P-O Mattsson, Fjärde Internationalen nr 4, 1993 s.75
Neruda, Canto General, s.15f
Neruda, Canto General, s.54
Neruda, Canto General, s.83
Neruda, Canto General, s.160
Neruda, Canto general, s.335
Neruda, Canto general, s.338
Neruda, Kaptenens verser, s.77
Neruda, Kaptenens verser, s.108
Il Postino; Buena Vista Pictures Distribution, Inc. 1995
Neruda, Jag bekänner att jag levat. Minnen. s.320
Artur Lundkvist, Världens härlighet och Elegi över Pablo Neruda, Alb.Bonniers 1975, s.231
Lundkvist, Elegi över Pablo Neruda s.228f
Nobelföreläsning, http://nobelprize.org/literature/laureates/1971/neruda-lecture-e.html
Lundkvist, Elegi för Pablo Neruda, s.237
Lundkvist, Elegi förPablo Neruda s.234
HYPERLINK "http://www.mikaelwiehe.se/nerudas_minne.htm" www.mikaelwiehe.se/nerudas_minne.htm. Motivering till priset i Nerudas minne; Wiehe är en av de stora skandinaviska artisterna med ett långt engagemang för Chile och dess folk. För kampen för demokratins återupprättande.
Mikael Wiehe, Sångerna, ur Fred, Carlssons: Stockholm, 2002 s.69
Wiehe, Sångerna, ur Keops Pyramid, s.83
Wiehe, Sångerna, ur Karins sång, s.115
Wiehe, Sångerna, ur Andersson & co., s.115
Wiehe, Sångerna, ur På väg, s.124
www.mikaelwiehe.se
Wiehe, Sångerna, ur Victor Jara, s.135
Wiehe, Sångerna, ur Stoppa matchen, s.154
Mikael Wiehe i original, albumomslag, 2004
Wiehe, Sångerna, ur Där viljan hos de många blir till handling, s.199
Wiehe, Sångerna, ur Allt, vad jag begär, s.211
Wiehe, Sångerna, ur Fågel Fenix, s.275
Wiehe, Sångerna, ur Det räcker nu, s.292
Wiehe, Sångerna, ur Berg är till för att flyttas, s.309
Wiehe, Sångerna, ur Tystnaden tätnar, s. 332
Wiehe, Sångerna, ur …Ska nya röster sjunga, s.358
Wiehe, Sångerna, ur Vad bryr sej kärleken, s.505
www.mikaelwiehe.se
www.mikaelwiehe.se
Wiehe, Sångerna, ur Nu kan jag gå ut och möta världen, s.365
Wiehe, Sångerna, ur Nadja, s. 461
Wiehe, Sångerna, ur Just i detta mörker, s.464
Wiehe, Sångerna, ur Sången om det internationella kapitalet, s.160
Wiehe, Sångerna, ur När bolaget kom till byn, s177
Wiehe, Sångerna, ur Jag har vänner, s. 650
Lahger Håkan, Bland hundar och kameler En vandring i Lundells och Wiehes spår Ordfront 1/2003 s.44
Wiehe, Sångerna, Ride Johnny, ride s.514f
Wiehe, Sångerna, ur Den, jag kunde va, s.526
Wiehe, Sångerna, ur Den enda vägen, s.620
Wiehe, Sångerna, ur En sång till modet, s.638
Wiehe, Kärlek och politik ur Kärleken vet, 2003 (John Lennon, Grow Old with Me) BAM, svensk text Mikael Wiehe
Wiehe, Sångerna, ur Filosofen från Cuenica,, s.59
Wiehe, Sångerna, ur I denna sekunden, s.623
Wiehe, Sångerna, ur Hur länge ska vi vänta?, s.145
Wiehe, Sångerna ur Titanic, s.175
Neruda, Canto General, s.193f
Wiehe, Sångerna, ur Keops pyramid, s.82
Neruda, Canto General, s. 147
Neruda, Canto General, s.150
Wiehe, Sångerna, s 135f
Neruda, Kaptenens verser s.75
Neruda, Kaptenens verser s.42
Neruda, Canto General, s.227
Wiehe, Sångerna, s.358
Neruda, 20 Kärleksdikter och en förtvivlad sång, s.28
Neruda, 20 kärleksdikter och en förtvivlad sång, s 34f
Artur Lundkvist, Från utsiktstornet Bokförlaget Prisma: Stockholm 1965
Wiehe, Sångerna, s. 316
Neruda, Kaptenens verser, s.18f
Neruda, Kaptenens verser, s.18f
Wiehe, Sångerna, s.388
Lundkvist, Från utsiktstornet
Jöran Mjöberg, Latinamerikanska författare, Femton temauppsatser, 1988 Nordstedts
Lundkvist, Från utsiktstornet
Lundkvist, Från utsiktstornet
Ordfront Magasin nr 1, 2003, s.45f