Häromdagen kom Sveriges Bob Dylan, vänstersångaren och före detta (?) kommunisten Mikael Wiehe, ut med sin nya skiva, Främmande land. Jag har inte hört skivan, och som ni förstår är det kanske inte precis jag som står först i kön utanför skivaffären när Wiehe släpper nytt. Däremot finns det anledning att kommentera just detta skivsläpp. 
I går blev jag uppringd av en reporter på BLT:s nöjesredaktion. Han hade tagit del av Wiehes skiva och blev särskilt intresserad när han läste den digra listan på människor som Wiehe tackar för sin inspiration. Där fanns namn som Strindberg, Bob Hope och… Jimmie Åkesson. Hade det inte varit för att även Runar Sörgaard och Usama bin Ladin fanns med i listan, hade jag nästan känt mig smickrad… 
Dagens artikel i BLT har rubriken ”Åkesson bekänner musikalisk färg”, och syftar på att jag i en kommentar erkänner att jag genom åren lyssnat en del på Mikael Wiehe och att enstaka Hoola Bandoola-låtar fått kultstämpel på vissa håll i vårt ungdomsförbund. Jag är den förste att erkänna Mikael Wiehes egenskaper som textförfattare. Jag ger inte mycket för hans åsikter, men en vass penna har han definitivt. Om det betyder att min musikaliska färg är röd vet jag däremot inte om jag håller med om.
Mikael Wiehe är rakt igenom god. Han lever på och är, i vissa kretsar, älskad för sin gloria. Han kämpar mot förtryck, för fred i världen, för flyktingamnesti och för allt annat som är gott och generöst. Han gör det enkelt för sig, genom att anta ett slags ”alla-ska-ha-det-bra-ingen-ska-ha-det-dåligt-perspektiv”. Han har råd med det. Mikael Wiehe är nämligen inte politiker, han är artist och kulturpersonlighet. Han behöver inte ta ansvar för sina krav. Han behöver inte pussla med kommunens eller statens budget för att få ihop det. Han behöver inte vända på myntet och ta hänsyn till vad som står på baksidan. På träden i Mikael Wiehes trädgård växer nämligen bröd, vin och guld till allt och alla. 
Naturligtvis kommer jag under helgen att bege mig till närmaste skivaffär för att inhandla ett exemplar av Främmande land. Jag ska lyssna på den, försöka förstå Mikael Wiehes världsbild och därefter ska jag i oförminskad takt fortsätta det arbete som tydligen inspirerar honom i hans gärning.