Titanic och Wiehe

Mikael Wiehe — aktuell med nytt album

Möt SMF-medlemmen Mikael Wiehe i ett samtal om musikskapande, solidaritet och om hans nya cd.

Vi träffas i logen intill studio 1 på SVT. Mikael skall medverka i en tv-inspelning om en timme, det är rörigt och stressen pulserar i luften. Vi ska prata om hans nya skiva men jag vill samtidigt passa på att komma litet mer på djupet och fråga hur han tycker att det står till med solidariteten idag. Vi hälsar, jag känner att tiden är knapp och börjar intervjun med en gång.

Hur går du tillväga när du skriver musik?
– När det gäller musiken så är det väldigt mycket stundens ingivelse och inspiration. Jag har nästan alltid ett litet fickminne med mig som jag spelar in idéer på. Jag har ett kartotek där jag sparar alla inspelade fragment. När jag vid ett senare tillfälle lyssnar igenom idéerna tycker jag mig ofta komma på hur jag kan utveckla det inspelade till något. Man lägger till och drar ifrån och så småningom finns det en hel låt. Jag gör även olika musik på olika instrument. Sitter jag till exempel och spelar piano så det blir en sorts musik, och vid gitarren en annan typ och så vidare. Jag spelade till exempel in ett rör som stod och slog en gång, det lät som en skön rytm som jag inspirerades av. Sedan har vi orden. Om man kommer på en mening som svänger på något vis så kan det också generera musik, så det finns många ursprungskällor.

Kan du känna att det låter för mycket Mikael Wiehe ibland?
– Jag kan ibland känna att det låter som något jag har gjort förut, och då åker det ut. Men jag kan själv inte höra att det låter Mikael Wiehe, det kan andra göra. Jag kan själv tycka att det låter allt från jugoslavisk folkmusik och reggae, till sydafrikansk kör eller svensk vals. Men uppenbarligen finns det något jag ”tycker” musikaliskt som gör att jag ”hör” vissa saker och sedan väljer ut dem till det slutliga resultatet.

Dina förebilder?
– Många, och det kommer nya hela tiden. Det kan vara allt från Bach till 50 Cent. Det är inte så att jag gillar allt jag hör, jag är nog av den uppfattningen att det mesta är ganska dåligt inom alla genrer. Men det finns också någonting bra inom alla genrer, däremot finns inga dåliga genrer. Jag lyssnar inte så mycket på dansbandsmusik, modern konstmusik eller modern jazz heller. Men jag försöker lyssna på så mycket musik som möjligt. Rätt som det är hör man något som svänger.

Kan du sätta fingret på vad det är som driver dig till att skriva och framföra musik?
– För det första så har jag ett stort behov av att uttrycka mig, och min form har blivit musik. Det är den ursprungliga drivkraften, och att formulera mig och förmedla det. Men sedan har jag blivit varse att sångskrivandet har blivit mer än så. När det händer mig någonting i livet, glatt, sorgligt, spännande eller vad det nu kan vara, så försöker jag formulera det och ibland blir det sånger. Det är en sorts överlevnadsstrategi. Jag skriver för min egen skull men musiken lever inte förrän andra människor hör den. Det allra bästa är om andra människor, och då menar jag inte artister, använder sången. Det är när sången börjar leva sitt eget liv som man fått högsta betyg. Jag har förstått att folk använder vissa av mina sånger i vissa sammanhang och jag får ofta mejl där de frågar om de får, och det får de naturligtvis.

Det släpps en mängd popmusik idag. Hur tror du det kommer sig att den musik du spelar, som man kanske kan kalla smal musik, har kraften att leva i dagens klimat?
– Jag tänker inte så, men det är möjligt att du har rätt. Från min synvinkel sätt så gör jag plattor som nu säljer mellan 20-50 000 exemplar, det är bra i dagens klimat. Jag spelar cirka 100 spelningar per år. Bara i år har jag spelat för 150 000 personer, och det gör jag varje år. Jag har också hållit på länge och har totalt sålt omkring 1 500 000 album sammanlagt. Det tycker inte jag är smalt. Det är klart att en ny 18-årig artist som slår igenom har ett högre nyhetsvärde än Mikael Wiehes nya album. Men eftersom jag kan vara så aktiv än idag så tyder det på att det finns en trogen publik som fortfarande lyssnar på mig och har intresse för det jag gör.

Ditt nya album känns luftigt, avskalat och akustiskt. Hur gick ni tillväga när ni spelade in skivan?
– Först träffade jag Måns Block, som i vanliga fall spelar med Timbuktu, och repade under en dag igenom 14 låtar med endast gitarr och trummor. Christer Karlsson, som spelar piano, och jag sågs därefter och gjorde en motsvarande repetition. Sedan samlades hela bandet och repade under ett par dagar. Vi gick sedan in i en studio på Västmannagatan och spelade in trummor, gitarr och sång på två och en halv dag (!). Därefter har vissa pålägg gjorts som till exempel stråkar och körsång.

Ingen bas?
– Nej, ingen bas avsiktligt. Vi placerade basen i de befintliga instrumenten och fick sammansätta låtarna annorlunda. Man tvingas då till att gå utanför det mest självklara och vinner både luft och utrymme för de övriga instrumenten. Jag har normalt bas i min musik så det var väldigt kul att prova utan.

Finns det en röd tråd i det nya albumet Främmande land?
– Det finns en textmässig och en musikalisk ”röd tråd”. När jag bestämmer mig för att jag har ett par låtar som kan ge mig en uppfattning om hur jag ska gå vidare med ett eventuellt album, så letar jag upp låtar som jag skulle kunna göra på samma vis. Jag har ett arkiv med cirka 1 500, mer eller mindre färdiga, låtar där jag letar efter material som jag tycker passar i just det här sammanhanget. Och av de från början 50 låtarna som jag valt ut och jobbat fram sållas till sist de 10-12 låtarna till albumet ut. Texterna är oftast skrivna i en lite tätare tidsrymd än musiken.

Låt-upplägget på Främmande land känns som en berättelse. Du uttrycker många känslor och frustrationer inledningsvis och frågar dig själv om du skall ”söka det vackra”. Efter hand upplever jag det som att du kommer till frid i dina iakttagelser av dagens kaos och finner lugn.
– Trots att jag skriver texterna under en kortare period än musiken så är det ett ohyggligt pusslande med låtordningen. Det är fortfarande så att jag tänker i album – att man ska börja på ett vis, sluta på ett vis och ha en mitt. Perfekt blir det aldrig men man försöker att skapa en väg, en sorts musikalisk och textmässig logik. Väljer man fel ordning så kan låtarna ta ut varandra. Även textmässigt kan det bli fel eller oordning.

Titelspåret ”Främmande land” associerar jag metaforiskt med USA, kapitalism och en värld som är styrd av pengar. Hur ser du på kapitalism idag?
– Jag ser inte problemet i att kulturen kommer ifrån något speciellt ställe. Sverige har alltid varit en stor importör av kultur. Vi importerade kultur från Frankrike på Gustav den tredjes tid, från Tyskland och Danmark på 1800-talet och så vidare. Det ser jag inte som ett problem. Vad jag möjligen ser som ett problem är den kultur som produceras för att någon i första hand ska tjäna pengar. Men jag tycker inte heller att det är fel att tjäna pengar på kultur - det är väl toppen om någon kan leva på att skriva böcker, måla tavlor, dansa, göra teater eller musik och så vidare. Men jag menar… jag jobbade en gång med en producent som stod i studion och hela tiden sa ”om vi istället gör så ’här’ så säljer vi 5 000 fler plattor, för skulle vi göra så ’där’ så kommer vi sälja 5 000 färre”. Efter en och en halv dag så sa jag ifrån och förklarade att jag inte kunde jobba på det sättet. Först gör man det man tycker är viktigt. Om det sedan säljer så är det jävligt kul. Den handlar om betoningen för det är klart att om man försöker producera något som ska sälja till så många människor som möjligt så finns det en risk att det blir utslätat och lite medelmåttigt. Men jag har ingenting emot amerikansk kultur, det spelar ingen roll var ifrån den kommer. Jag älskar Bob Dylan, Al Pacino och Hemingway m.fl.

Jag tänker också på amerikansk militär strategi.
– Då snackar vi gigantiska företag, de flesta faktiskt amerikanska, som försvarar rätten till sina vinster. Dessa företag tillsätter indirekt presidenter genom att pumpa in pengar i kampanjer. Många av de politiker som sitter i den nuvarande presidentens administration i USA kommer från de stora företagen. Och ofta sammanfaller politiska och ekonomiska förutsättningar. De krig som ”företagen, så att säga,” för mot världens befolkning i övrigt, elitens krig mot majoriteten om du vill, kan ta sig många uttryck. Dels att man kanske skickar trupper för att slå vakt om oljekällorna i Irak, men också att man understödjer inbördeskrig i afrikanska länder eller uppror i asiatiska länder eller vad det nu kan vara. Och detta drabbar världens befolkning i form av krig, miljöförstöring och förtryck etc. Så visst är det så att låten ”Främmande land” handlar om en man som ska sprida den rätta läran någon annanstans.

Klyftorna mellan fattiga och rika ökar i världen, finns det ett motgift?
– Jag tror att det bara finns ett recept. Om många går ihop så har de möjlighet att påverka utvecklingen. Om ett litet antal människor äger väldigt mycket makt och pengar så har de möjlighet att påverka utvecklingen. De flesta människor har varken mycket makt eller mycket pengar och då måste de istället vara väldigt många. Så gick det till i Sverige, så gick det till i Europa och så gick det till i Vietnam och i andra delar av världen.

Var finns solidariteten idag?
– Den finns på många ställen. Solidaritet är för mig att ställa sig på majoritetens sida och majoriteten av jordens befolkning består av fattiga hårt arbetande människor som kämpar för sin överlevnad. Gamla, unga, sjuka, kvinnor och sexuella minoriteter och så vidare ingår här. Jag står på deras sida. I Columbia är man just nu ute efter fackföreningarna där de aktiva får sätta livet till, det är inte gratis att vara solidarisk. På en del ställen i världen kostar det livhanken, på andra ställen kanske det kostar jobbet. Se på klubbordföranden för tunnelbaneförarna i Stockholm som blev av med jobbet till exempel. Som det ser ut just nu så för eliten krig mot majoriteten och då är det svårt att vara solidarisk. Om vi, som är ett av världens rikaste länder, låter folk bo utomhus, rota i soptunnor, eller irra omkring på gatorna med psykisk sjukdom och samtidigt låter Percy Barnevik få 960 miljoner kronor i pension, då sitter solidariteten jävligt trångt.

Jag drar liknelser vad det gäller avsaknad av solidaritet med de musiker som väljer att stå utanför Musikerförbundet och som först när en kris infinner sig söker hjälp hos oss.
– Det är inte omedelbart uppenbart för de flesta musiker att de är en del av ett kollektiv. De känner sig som hantverkare, konstnärer och individuella musiker. Man känner sig kanske lite speciell och jämför sig gärna med andra kategorier av musiker nedvärderande. Det är en av svårigheterna med att organisera musiker. Jag tror att Musikerförbundet måste visa att de kan göra något för sina medlemmar. Jag är medlem, och har varit det i 30 år, men om sanningen ska fram så är jag framförallt med för att stödja principen. Jag tror man måste ta reda på alla kategorier av musiker, söka upp dem för att ta reda på vad de har för behov och försöka tillfredställa dessa. Det är så det går till att ha ett fackförbund.

Musikerförbundet erbjuder många nya tjänster för att tillgodose alla kategorier och har genomgått stora förändringar. Tycker du det är rätt väg att gå?
– Det kan vara det. Musikerförbundet ska företräda medlemmarnas intressen som är att få göra sin musik, det vill säga kanske tillhandahålla små studios eller repetitionslokaler mm. Sedan vill musikerna ut och spela. Förbundet kanske inte ska sätta jobben, men det kan finnas en liten handbok med tips om arrangörer som man känner till och rekommenderar inom den och den musikgenren. Spelställena kunde där beskrivas med detaljerad upplysning om lokalen, pa-anläggingen och så vidare. Ett annat surt äpple att bita i är att alla inte får jobb. Alla trubadurer kan inte få jobb eftersom alla inte är bra, alla jazzmusiker som vill ha jobb är inte heller tillräckligt bra. Det kan också vara så att de spelar en så exklusiv musik att det inte genererar någon publik. Men det kan inte vara Musikerförbundets ansvar att se till att alla har lika många jobb eller lika mycket betalt, utan det får nog musikerna själva förhandla fram. Förbundet kan vara en slags storebror som visar, hjälper till och förklarar. Unga musiker måste också få större utrymme i förbundet. ”Don´t mourn, organize”, som Joe Hill sa.

Musikerförbundets ordförande reser just nu runt i världen och deltar i möten för att bevaka och påverka upphovsmäns rättigheter mot olaglig nedladdning på nätet. Hur ser du på den nya tekniken?
– Jag tycker att det är fantastiskt att det till exempel kan sitta en kille i Nairobi och göra en låt, lägga in den på datorn och sedan dela ut den på nätet. Tio sekunder senare kan en tjej i New York lyssna på låten från sin dator. Men killen i Nairobi ska naturligtvis ha betalt för sin låt. Det tekniska problemet måste gå att fixa. Jag har spelat in album där överskotten har gått till att finansiera nya plattor. Jag har gjort så många konserter till stöd för viktiga ändamål, allt från Rädda Barnen till ANC etc. Jag är ingen snål människa men jag vill själv bestämma när jag ska ge bort. Jag har i hela mitt liv mött en sorts förakt gentemot alla former av konstnärer, men kanske främst musiker. Man bemöts av klyschor som ”dom tycker ju det är så kul attspela” eller ”här har ni lite pengar grabbar, inte fan tänker jag betala skatt och soc”. Eller vänstern som säger ”ska du skriva sånger så ska du skriva om det och det och vi ska bestämma vad det ska va”. Det här föraktet är jag överkänslig för och jag känner igen det bland förespråkarna för att nedladdning ska vara gratis. Som om de ser på musiker med avund och menar att ”de både kan spela och dessutom har roligt, räcker det inte med det? Ska de ha betalt också?”. De har kanske uppfattningen att man som så många andra väl får ha musiken som en hobby utan vinstintresse. Men det finns faktiskt de som kan leva på att vara konstnärer av olika sort, och jag tycker det är viktigt att det är möjligt eftersom jag tror att hela yttrandefriheten och det samtal som förs i ett samhälle förlorar på att det blir färre och färre som kan yttra sig. För en konstnär ingår att kunna försörja sig och skaffa sig en personlig värdighet, arbetet adlar också konstnärer. Så, jag är emot att musiker ska jobba gratis. Jag är glad över att ha kunna försörja mig och min ganska stora familj genom åren, och det har jag gjort bland annat genom att sälja plattor.

Vad är dina planer härnäst?
– Tillsammans med Tomas Ledin har jag tagit initiativet till att göra en dvd på inspelat material från en gala till stöd för ANC som filmades för 20 år sedan. Vi spelade då in tolv miljoner kronor till ANC och det var en stor händelse då. Detta resulterade senare i att bland andra jag och Tomas blev inbjudna när Nelson Mandela blev president i Sydafrika och vi blev också inbjudna när han fick fredspriset i Oslo. Jag ska sedan färdigställa den skiva som jag och nu avlidne Totta Näslund började spela in med Bob Dylan-tolkningar. Den kommer under nästa vår. På nyårsafton har jag premiär på en nyårskabarét och efter det ska jag turnéra i mars. Och sedan fyller jag 60 nästa år.

”Det kan inte vara möjligt… 60 år?”, tänker jag och tackar för intervjun. han rusar iväg in till tv-studion för att medverka i ”Tv-huset”

Benny Söderberg, Musikern nr 8, 2005