I nr 1 av Musikens Makt fanns en lång intervju med Mikael Wiehe i Hoola Bandoola Band. Den här artikeln kan ses som en fortsättning, med anledning av Hoolas tredje och nya LP, På väg (MNW 40P). Också den här gången hade vi kunnat snacka om ”utåtriktade” och ”inåtriktade” texter, om varför han föredrar att inte använda ord som ”imperialism” och ”kommunism” i sina låtar (trots att han betecknar sig som kommunist). Men det gjorde vi alltså i nr 1. Och hänvisar därför dit. – Texterna: det verkar som om du ansträngt dig att få med mycket, göra en slags sammanfattning av din samhällssyn. Här finns beskrivningar av och kommentarer om det samhälle vi lever i: det slår ut folk, yttrandefriheten förtrycks, det är ett konkurrenssamhälle där man ställs inför absurda val. Och t.o.m. när man har det som allra bäst inser man hur mycket bättre det skulle kunna vara. – Slutsatsen blir att man måste göra nåt åt det. Den gemenskap som betyder nåt då, är kampen för samma mål. Och om vi enar oss, män och kvinnor, alla utsatta, så kommer vi att segra. Här finns låtar med en väldig kampvilja. Och så finns det låtar som pekar på internationella förebilder. ”Karins sång” får mig att associera till en enkel, renskalad FNL-sång. – Musikaliskt är det ett försök att göra nån sorts skotsk ballad. På alla andra låtar är det antingen ”vi” som talar eller också har dom bandet som subjekt. Men den här låten gäller inte oss, så det kändes nödvändigt att någon utanför bandet skulle sjunga den. – Dels sjunger ju Karin himla bra, dels bryter hon lite (på norska). Det är meningen att man ska associera till… en folkspillra eller nåt sånt. – Jag tänkte att man skulle kunna snacka om t.ex. Palestina innan vi spelar låten ute. Det har ju visat sig vara den stora politiska skärningspunkten just nu – även om Vietnamkriget långt ifrån är slut. – Och så då ”Bogside” som associerar till Irland och växer till ett slags mäktig frihetshymn. Man blir förvånad över att ni har med en instrumentallåt. Du är ju mest känd som textförfattare. – Just därför… det är meningen att man ska koppla ihop den med danslåten: ”Vi vill dansa så att förtryckarna kan höra hur vi mår.” – Musiken är mycket mer varierad här än på förra plattan. Och så är åtta tjejer från Södra Bergens Balalajkor med. Är det för att visa att man kan göra saker ihop, att man inte ska hålla så hårt på sitt? – Delvis. Och så bryter det ju mansdominansen. Och så är dom ju väldigt bra. – Mycket snyggt sound i ”Jakten på Dalai Lama”… – Vad tycker du om plattan? – Jag tycker den ger en jävligt fin helhet. Men den kräver mycket mer lyssning än förra plattan. Jag tycker nog mest om dom mjuka låtarna, ”Ingenting förändras av sej själv” går t.ex. rätt in i mej. Man har ju själv träffat gamla kompisar som man inte haft nåt att säja, för att man har utvecklats olika politiskt... Fast titellåten tycker jag är övertydlig. Det är en väldigt trosviss kampsång. (”Folken ska segra! / Dom kan inte besegras! / Och dom som var förnedrade / blir segrare till slut. / Men halva mänskligheten / kommer aldrig att bli fri / så länge som den andra halvan / hålls i slaveri”) – Det är ett slags sammanfattning av hela plattan. Kort, slagkraftigt och tydligt. – Väldigt tydligt… – Den säger saker som det känns rätt skönt att säga… för att citera mej själv… ”om man viskar riktigt förtroligt, så är det många som inte hör”. Det finns så många andra låtar som är subtila. – Du har skrivit alla låtarna. Samtidigt vet man att i alla fall Affe (Björn Afzelius) också skriver låtar. – Om man hade sett låtarna separat, hade det inte varit nåt snack om att hans ”Bläckfisken” hade kommit med. Men ser man plattan som en helhet så passade den inte in. – Men det måste finnas en risk här. Du är väldigt dominerande, har skrivit alla låtarna på era plattor utom en. Det måste vara en risk att det verkar hämmande på dom andra i bandet. Jag tycker nästan det kan kännas i spelet, ibland känns det onödigt återhållet. – Det sista håller jag inte med om. Men det är klart att den risken är stor. Vi snackar mycket om det här… vi spelar flera av Affes låtar ute… trots allt har faktiskt demokratiseringen ökat. – Jag vill gärna påpeka att plattan heter just ”På väg”. Rätt många låtar handlar om det – utvecklingen från det ganska vaga sökandet i ”Jakten på Dalai Lama” till den precisa i ”På väg”. Håkan Sandblad, Musikens Makt, december 1973