|
 |
 |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |
Möte med Mikael Wiehe Ute är det kallt. I ett grått Malmö viner vinden emellan lägenhetsklossarna och inte ens en tjock vinterjacka känns tillräcklig. Vi är här för att träffa Mikael Wiehe, 70-talsproggaren som skrivit sånger långt tidigare än vårat födelseår -85, och en man vars musikaliska verk på många sätt känns tidlöst aktuella. ” Flickan o kråkan”, ”Sång till modet”, ”Keops pyramid” som han gjorde tillsammans med Sveriges förmodligen främsta proggband Hoola Bandoola (där Mikael var en av frontfigurerna) är låtexempel med starkt själsberörande prägel. I somras satt vi på en solig Malmö Pildammsteater och lyssnade på hans konsert, nu träffar vi honom för ett närmare möte där framförallt politiken och musiken står som huvudämnen. Hur startade ditt politiska engagemang? – Det var en speciell tid, jag gick på Petri i Malmö, det var en fin skola, alla var höger, det var jag också. Jag spelade jazz, på många ställen visserligen, men även på högerns ungdomsförbunds tedanser på söndagseftermiddagen. Jag tog studenten -66, och började skriva låtar -67, tillsammans med min bror. Då var det inte särskilt politiskt, men det smög sig liksom på. Det var mycket med Vietnamkriget. Och sen var det tennismatchen -68 i Båstad, och då märkte man allt det där som höll på att hända. 68-studenterna gjorde uppror i Paris, och på det hela taget så hade ju det politiska mycket att göra med dom kompisar man hade. Har du varit politiskt organiserad? – Jag har aldrig varit organiserad. Världen och politiken kom inrusande i ens liv. Första plattan med Hoola Bandoola Band kom 1971, och just efter det så var det många som ville ha med en i olika politiska organisationer, men jag avböjde eftersom jag upplevde det väldigt viktigt att stå fri. Även från dem som jag sympatiserade med. Som ett motexempel på Mikaels påstådda politiska fristående, tar vi fram en gammal Lp från 1975. En VPK (Vänsterpartiet Kommunisterna) producerad skiva där Mikael medverkar som musikant tillsammans med ”Kommunistisk ungdomsrörelse”. Mikael är dock noga med att poängtera att han endast medverkade som musikant. I Mikaels hall hänger en tavla med bl.a. Karl Marx på, vi frågar om han studerar ideologi aktivt? – Tja… jag började faktiskt på ”Kapitalet” (Karl Marx) för inte så längesen, eftersom jag aldrig läst hela, men det höll väl i ungefär 15 sidor, sen började jag läsa något annat. Jag har läst lite av Myrdal och Trotskij och sådär, men jag upplever att många ideologiska skrifter tenderar till att bli extremt teoretiska. Som jag upplevde 70-talet så var det väldigt mycket snack om ideologisk tillhörighet, och det tog liksom oerhört lång tid att bara diskutera just ideologi, och kanske blev det ibland lite för mycket snack bara för snackandets skull. Jag kan förstå att det här med att tydliggöra sin ideologiska syn kan vara viktigt i vissa situationer, men då ska det också vara en situation som verkligen kräver det. Och i ärlighetens namn så känner jag att jag skiter ganska mycket i det här med ideologi. Jag företräder dom människor som inte sitter på penningpåsarna, som inte sitter på direktörsstolarna och som inte har så lätt för att göra sin röst hörd. Jag solidariserar mig med folket, med det arbetande folket, och för mig så räcker det. Jag omger mig med människor som jag tycker om och litar på, sen får dom vara vad dom vill. Under Vietnamkriget där vänsterrörelsens engagemang var stort, protesterade ju även Olof Palme emot kriget, kunde han då stå som någon sorts politisk förebild, eller vad hade/har du för politiska förebilder? – Ja, på den tiden var det inte Olof Palme, det kan jag säga er. Alltså, i efterhand kan man ju säga att Olof Palme tog ställning och det var bra. Men att Olof Palme tog ställning tvingades fram av en oerhört bred FNL-rörelse. Jag vill inte påstå att Olof Palme tog ställning av inrikespolitiska skäl, men det underlättade definitivt hans ställningstagande, att flera hundratusen personer engagerade sig i FNL-rörelsen. Alltså, det fanns ju en motsättning mellan socialdemokratin som drev parollen ”Fred i Vietnam” och FNL-rörelsen som drev parollen ”Seger åt FNL” och det var ju två direkt motsatta ställningstaganden. Jag kommer ihåg en händelse i samband med att USA skickade hit en svart ambassadör som hette Holland till Sverige. Och när Holland skulle hålla ett pro-amerikanskt tal i Örebro, så kastade FNL-demonstranterna ägg på honom. I de borgerliga tidningarna så beskylldes ju demonstranterna för rasism, ungefär som om man idag kritiserar Israel så beskylls man för att vara antisemit. Och Olof Palme kallade dom för ”lymlar”. Sen en vecka senare var det en traditionsenlig stadsministerafton, där stadsministern blev intervjuad av studenterna på AF i Lund. Och det var inplanerat sen länge att Olof Palme skulle dit och utanför stod olika vänsterpartier som hade tryckt upp små lappar där det stod ”lymmel”, så att alla i publiken hade en liten lapp där det stod lymmel på, som en replik till Olof Palme, så att det fanns ju en viss humor och det var inte så blodigt och därför fanns det ju en god möjlighet till samtal. Men visst, vi i vänstern såg ju socialdemokraterna som svikare och förrädare och såg Erlander som dom amerikanska maktmännens lakej, och Olof Palme visste man fan inte var man hade, alltså. Det är klart, han kom ju på många av mina konserter, och vi samtalade med varandra, och dessutom gav han ett mycket generöst bidrag till ANC-galan[1985], som jag var med och arrangerade. Så man får väl ändå säga att Olof Palme var en man som stod på rätt sida., det var bara det att 1970 så räckte det inte riktigt. Vad drar du för slutsats av det svenska EMU-valet? – Jag tror faktiskt att folk är ganska kloka, och dom röstar utifrån sina intressen, och jag tror att ”nejet” har sin grund i en sorts misstänksamhet mot makten, alltså överklassen. Och den överklassen inkluderar Göran Persson, toppolitikerna och toppaffärsmännen, dom som på något vis nu anser sig veta folks bästa. Och får folk då en chans att säga något så säger man gärna; nej. Men det som är så förbluffande är att, trots att folk har sagt nej så får det inte några som helst politiska konsekvenser. Samma människor sitter på samma poster och allt fortsätter precis som vanligt och det där tror jag är väldigt farligt, politiskt, eftersom folk känner att det dom säger inte betyder någonting. Och just det tror jag är en stor bidragande orsak till att antalet röstande i Sverige sjunker, och sen tror jag också att folk tänker att; jaha hjälper det inte att säga någonting då får jag väl slå någon på käften istället. När människor känner att besluten fattas ovanför deras huvuden, antingen i Stockholm eller i Bryssel, när dom inte har något inflytande, då blir dom antingen apatiska eller extrema. Vad skulle prioriteras mer i samhället? – Det finns en väldigt klar linje egentligen. Antingen har man ett samhälle där de starka roffar åt sig, eller också har vi ett samhälle där vi försöker göra det bättre för dem som inte riktigt kan själva, som barn, som gamla och sjuka. Men det innebär ju som sagt att vi ska hjälpa dem som inte kan själva, för dem som kan själva ska ju inte alls passas upp på samma sätt. Men det absolut viktigaste i samhället är utan tvekan barnen och ungdomarna och därmed också barnomsorgen och skolorna. Det är det absolut viktigaste, eftersom jag tror det är där man lägger grunden för hur ett samhälle ska se ut. Och visst handlar det om goda materiella förutsättningar men det handlar ännu mer om kärlek, omtanke och prioriteringar och det måste man ta sig tid till. Hur ser du på musikfrämjandet Malmö/Skåne? Anser du att det finns någon modern motsvarighet till Hoola Bandoola? – Nä, jag kan inte säga att det direkt finns något som liknar oss (Hoola Bandoola) idag, däremot tycker jag mig se en positiv trend bland de musiker som jobbar med gitarr och överhuvudtaget de som jobbar med ord. En hel del svenska hiphopare som använder ordet för att få viktiga saker sagda vilket är kanon. Timbuktu, Advance Patrol och Latin Kings är bra exempel på det. På ett sätt är det väl det som ligger närmast det som Hoola Bandoola sysslade med. Hur ser arbetarklassen ut idag, vad är arbetarklass i Sverige idag? – Det är rätt lätt, en arbetare är en människa som säljer sin arbetskraft mot betalning. Om man gräver ett dike, eller sitter i kassan på Konsum spelar mindre roll. Förr fanns det en ganska tydlig skillnad mellan den som kroppsarbetade och den som satt på kontor. Den skillnaden tror jag är mindre väsentlig idag. Sen finns det ju ett proletariat under arbetarklassen, bestående av dem som inte har något jobb, exempelvis ungdomar, människor över femtio, invandrare o.s.v. Om man nu ska prata om hur samhället delas upp så finns det de som i högre utsträckning än andra styr sina liv. Därför att de har en hög utbildning, ett bra jobb och tjänar mycket pengar, och de som har lägre utbildning, har ett jobb där de kanske får sparken och får för lite betalt. Ska man prata om lågavlönade jobb så kan man ju ta sjuksköterskor som ett brinnande exempel som har så dåligt betalt att det är skrattretande. Och de tillhör för mig arbetarklassen. Vad man sen kallar det spelar för mig ingen roll eftersom man med förnuftet ganska lätt kan förstå var folk hör hemma ekonomiskt. Men hur ska vi då gå tillväga för att arbetarklassen ska få en bättre ställning i samhället, och exempelvis sjuksköterskor ska få högre lön, bättre villkor och bättre uppskattning? – Jag tror inte att man kan hoppas på att våra politiker bestämmer oss fram till en bättre situation. Jag tycker kommunalstrejken i våras var skitbra, även fast man tyvärr inte fick igenom de krav man hade önskat, men oavsett så tror jag att det är rätt metod. Jag tror att om man skulle organisera folk på Rosengård och kräva att man rustade upp deras stadsdel med skolor, sjukvård o.s.v. Det tror jag är det enda sättet att få något att hända på. Och en och annan sten kanske man också blir tvungen att kasta. Jag säger inte att det är bra, och jag hoppas att ingen oskyldig får den i skallen. Men historien talar ju sitt tydliga språk; att inga riktiga samhällsförändringar har skett utan konfrontation. Hur är din ideologiska övertygelse, har den falnat eller är den starkare än någonsin? – Den har väl mjuknat lite. Men samtidigt känner jag mig på ett sätt mer extremistisk nu, eftersom jag känner att vägen mot förändring blir allt smalare och det gäller att organisera sig och göra uppror om man vill få någonting förändrat. Vilken är den viktigaste politiska frågan just nu? – Sysselsättningen och demokratin. Att definiera hur det demokratiska samhället ska se ut, och sen kämpa för det. Demokratin är vägen ut ur att skapa motsättningar mellan raser, kön och hudfärger. En sak som slöja är en privatsak. Vill man ha en strut på huvudet ska man få ha det, men om det blir en sorts uttryck för att visa kvinnans underlägsenhet eller att gud ska bestämma istället för människan, så går det fetbort. På en konsert på Pildammsteatern i somras pratade du om en social gräns emellan stadsdelarna i Malmö, tror du det finns chans att bryta dessa gränser, i så fall hur? – I Malmö har den traditionella gränsen gått från Södergatan, Södra Förstadsgatan, och därifrån till Dalaplan. Man kan säga att ju närmare havet desto bättre. Jag tror att man måste skapa en stad där olika områden/stadsdelar är attraktiva istället för att bara somliga är det, och att den sociala servicen är lika god på alla ställen. Och det gäller liksom att jobba för att bibehålla attraktionen hos stadsdelarna.
|
|
|
| | |
| | |
| | |
| | |
| | |
| |
