Det kom ett mail. En Ulf på Sveriges Radio undrade om vi hade kvar gamla inspelningar från Moccers, den sångtrio som framträdde mellan år 1967 – 1970. Och fanns det kanske några foton, artiklar och minnen kvar från den epoken? Telefoner, faxar, mobiltelefoner, e-post och snigelpost aktiverades för att sätta igång detektivarbetet på denna tydligen ännu inte helt bortglömda grupp.
Ett mödosamt arkeologiskt arbete påbörjades. Alla gruppmedlemmar började rota i gamla gömmor på vindar, i källare och längst ner i skrivbordslådor. Fotoarkiv tittades igenom, dagböcker luslästes och framför allt, gamla dammiga rullbandspelare, som tigit i årtionde skulle fås att börja rulla igen. Få nytt liv, sjunga och berätta för barn och barnbarn den vackra historien om tre glada svenska ungdomar som började sin musikkarriär i Paris för att sedan under några korta, intensiva år utvecklas till en hyfsat bra orkester som tog sig hela vägen till finalen i Sveriges Radios Popbandstävling på Liseberg i Göteborg 1969.
Och hur lät då sångerna efter 30 år? Aningen för bra för att bara glömmas bort:
1964 träffades Thomas och Håkan på en språkresa i Morecambe i England.
1965 lärde sig Håkan spela gitarr. Det musicerades. Det repeterades. Det smiddes planer. Och på sommaren 1966 åkte Thomas och Håkan tillsammans med Gunnar Bernstrup ner till Paris. Man hade en repertoar av svenska och engelska visor och premiär skedde under Eiffeltornet den 13 juni. Det blev sammanlagt ett antal spelningar på olika ställen den sommaren. Mest värdshus.
På sommaren 1967 åkte Mikael, istället för Gunnar, tillsammans med Thomas och Håkan ner till Paris igen för att spela och sjunga på gator och värdshus. Man hade en delvis ny repertoar av svenska och engelska låtar. Repertoaren bestod av Beatles och Dylansånger men även trestämmiga flaggskeppet “Ack, Värmeland...” fanns med. Förhoppningsvis skulle publiken röras till tårar vid återseendet med denna romantiska chanson suedois. Och jodå, att gå med hatten efter spelningarna räckte till livets nödtorft såsom ett billigt hotellrum och en flaska vin att avnjutas under någon bro vid Seines kajer. Det blev sammanlagt ett femtontal spelningar även denna sommar. Och man hade roligt tillsammans.
På hösten samma år hade Moccers fått en spelning i TV-programmet Open Door. Nu fick man köpa nya gitarrer som gick att stämma. Och varför inte skriva egna sånger. Då kunde det kanske bli mer betalt.
1968 blev det fler spelningar: på studentnationer, folkhögskolor, Club Scandinavium (senare Club Oscar) i Malmö och ännu fler TV-framträdanden. Och javisst, ibland tillsammans med storheter som Cornelis Vreeswijk. Thomas bidrog med influenser från pop, folkvisor, klassisk musik och arrangemang för gitarr.
Håkan hade den bärande rösten och skrev de episka verken. Mikael kom från tradjazz där han hade arrangerat för en septett. Han var också en driftig bokare av spelningar samt disciplinerad bandledare. Alla började skriva egna sånger. Moccers spelade in demotejper, tränade framför spegeln, övade mikrofonteknik och testade gitarrer.
1969, det viktigaste året. Fler spelningar, fler egna låtar som skulle godkännas av de kritiska kollegerna i gruppen. Skivkontrakt skrevs (om Moccers var beredda att gå över till att sjunga på svenska, vilket Moccers vägrade) och det stora förberedelsearbetet inleddes att ta sig ända till finalen i popbandstävlingen, genom åttondels- och kvartsfinaler. Och man tog sig hela långa vägen till finalen, men hade valt en för snäll låt, så fel låt kom sist... fjärdepris. Tja, alltid något.
1970. Moccers upplöstes. Efter ett fyrtiotal spelningar och efter några år av musikaliskt experimenterande. Thomas fortsatte spela med Jan Eric ”Fjellis” Fjellström och senare Första Förband. Mikael träffade Björn Afzelius och startade Hoola Bandoola Band. Håkan som hade skrivit fem mycket begåvade mästerverk, hängde upp gitarren på väggen och ägnade sig sedan åt lantbruk.
Här är en handfull sånger från Moccers. Varsågoda, lyssna och njut.

Mikael, Håkan och Thomas