Malmö har alltid varit en delad stad. Snittet går från Centralstationen och hamnen över Stortorget, Gustav Adolfs torg, Triangeln, längs Södra Förstadsgatan, över Dalaplan och vidare ut i den skånska dimman. Öster om denna gräns ligger de gamla arbetarkvarteren, Möllevången, Tidningen Arbetets f.d. lokaler, Folkets hus och Folkets park. Väster om gränsen ligger niorumslägenheterna i innerstan och de stora villorna vid stranden. I Malmö är öst öst och väst väst och aldrig mötas de två.
Till denna delade stad kom 1963 den 16-årige Björn Afzelius, en späd, blyg yngling i glencheckrutig kostym, svarta boots, vit nylonskjorta och röd nappaslips. (Jag har sett fotona!) Han kom från Hakarp och Huskvarna och Stockholm och han landade på Munkhättegatan i sydöstra Malmö, hittade snart sitt favoritdansställe på Klubb 54 på Föreningsgatan i östra Malmö och bildade sitt första band, Moxies, följt av Thunders och senare Lille Mats. (En av medlemmarna var Sven Melander. Gruppen levde inte så länge.)
Detta var alltså på 1960-talet och Sveriges konservativa parti hette fortfarande Högerpartiet och hade precis fått en ny partiledare vid namn Yngve Holmberg som såg ut som en pomaderad groda. Yngve Holmberg lanserades som ett svenskt svar på John F. Kennedy och en och annan var nog en smula oroliga för vilken Grisbukt Yngve Holmberg hade tänkt sig att invadera. (Det gick rykten om Bornholm…)
!960-talet var också den tid när man kunde se en ännu ung och fortfarande förhållandevis oskyldig politiker vid namn Per Ahlmark åka på valturné iklädd halmhatt á la 1920-talet och en röd- och vitrandig kavaj lätt insvängd i midjan. Det var egentligen bara ukulelen som fattades för att allt skulle vara perfekt. Han utnämndes till den svenska liberalismens hopp om framtiden och blev också mycket riktigt ett par år senare ledare för folkpartiet. Det var han inte så länge.
1960-talet var också det årtionde när svensk socialdemokrati lovade att bygga bort bostadsbristen. På tio år byggde man en miljon nya bostäder med den räta vinkeln som enda estetiska ideal. Jag tror att man skulle kunna säga att de nybyggda förorterna runt Malmö, Göteborg och Stockholm blev det arkitektoniska uttrycket för det dåvarande mentala tillståndet inom socialdemokratin.
Detta var alltså den politiska miljö som formade de två ynglingarna B. Afzelius och M. Wiehe. Vår framtid låg spegelblank och snörrät utlagd framför oss: vi skulle bli tandtekniker. Eller civilingenjörer. Eller i bästa fall lärare i engelska på gymnasiet.
Men 1968 förändrades plötsligt världen och människor började ifrågasätta den härskande ordningen från Peking över Prag till Paris och vidare till De tre kulturernas torg i Mexico City. För att nu inte tala om Kårhuset i Stockholm eller tennisbanorna i Båstad. Och plötsligt öppnade sig världen för de två lägremedelklassynglingarna och deras generationskamrater och vi såg hur den egentligen såg ut. Vi såg hur de svarta behandlades i USA. Vi såg hur militärjuntorna tog makten i land efter land i Latinamerika. Vi såg hur det fortfarande fasciststyrda Portugal desperat kämpade för att behålla Angola Och Moçambique, de två sista kvarvarande kolonierna på afrikansk mark. Vi såg hur apartheidsystemet förvärrades för varje år. Vi såg också det sönderfallande socialistiska systemet i Sovjetunionen. Men det är klart att det vi såg tydligast av allt var hur världens största, mäktigaste och rikaste nation, USA, försökte bomba Vietnam, ett litet, fattigt, efterblivet bondeland i tredje världen till underkastelse eller stenålder.
(Och jag är glad och stolt, men framför allt tacksam, över att ha fått tillhöra en generation som inte bara såg världen och hur ond och orättfärdig den är, utan också bestämde sig för att försöka göra nånting åt det! Det har vi fått utstå en del spott och spe för sedan dess. Framför allt från dem som inte gjorde nånting själva. Det tycker jag att det har varit värt varenda sekund!)
Våren 1970 startade Jacques Werup - också från östra Malmö - en grupp där han i tidens anda försökte kombinera poesi med musik. Med poetens rätt döpte han gruppen till Spridda skurar. Orkestern bestod, förutom av Jacques Werup själv, av många personer ur den blivande malmöitiska musikeliten: Lars Erik Brossner, Rolf Sersam och Bengt-Göran Bjernhager, trummorna sköttes av Per-Ove ”Muffe” Kellgren, elgitarren av Peter Clemmedson (bägge från Malmögruppen Moderations där jag tidigare tillsammans med Frans Sjöström varit en del av ”saxsektionen”) och sångaren hette - Björn Afzelius.
Repetitionerna i ABF:s lokaler bakom Paraply Mårten vid S:t Petri kyrka gick inte så bra som Jacques Werup hade haft rätt att förvänta sig och bandet fick snabbt problem.
Det ena var att Jacques Werup inte bara ville läsa dikter, han ville också spela saxofon i samma anda som Don Cherry, Cecil Taylor och Archie Shepp. Det andra var att pianisten, Rolf Sersam, kom till repetitionerna med en sliten läderportfölj under armen som han hade döpt till ”filialen” (underförstått till Systembolaget). När Rolf tyckte att repetitionerna började dra ut på tiden – oftast efter en femton, tjugo minuter – knäppte han upp locket på portföljen och ropade: ”Filialen har öppnat!” I väskan fanns flaskor med brännvin, cognac, whiskey och punsch samt ett centilitermått som han använde när han portionerade ut spriten till sina medmusikanter. Det blev inte så mycket repeterat. Jacques såg en hägrande framtid gå upp i rök.
Det var då han kom att tänka på en kille från andra sidan stan, en kille i västra Malmö som enligt vad som sades var en jävel på att leda repetitioner, en kille som höll sina musiker i Herrans tukt och förmaning, en sorts musikens Saddam Hussein. Jacques Werup drog ett djupt andetag, tog ett fett bett i det sura äpplet, bet huvudet av skammen och ringde killen från väster – inte för att fråga om han ville vara med att spela utan om han ville komma och leda repetitionerna - och nästföljande repetition steg jag in genom dörren.
Jag tillgrep alla de knep och erfarenheter jag hade skaffat mig som kapellmästare i tidigare orkestrar: musikalisk kollegialitet, vänlig uppmuntran, ilskna åthutningar, hemläxor, antydningar om uppsägning och hot om fysiskt våld. Ingenting hjälpte. Kaoset snarare förvärrades. Muffe övade trumsolo, Peter plankade Jimi Hendrix ”Star Spangled Banner” på gitarren, i det ena hörnet av lokalen stod Jacques Werup och brölade i sin saxofon och i det andra stod Rolf Sersam och hällde upp sprit.
Björn stod utanför på trappan och rökte.
Efter tre veckors inferno gav jag upp och jag och Björn och Peter drog oss tillbaka till träningslokalens kök där vi började sjunga trestämmigt på Crosby, Stills & Nash’s ”Suit Judy Blue Eyes”.
Och på så sätt träffades Björn och jag och på så sätt bildades Hoola Bandoola Band och på så sätt möttes för första gången i Malmös flerhundraåriga historia öst och väst.
Men varje gång Björn fick frågan om när och var han och jag träffades första gången sa han: ”Mikael och jag träffades första gången på en fest hos en tjej som hette Agneta.” Och tänk, det minns inte jag alls! Det kan ju bero på att festerna var festligare (och grundligare!) förr. Men det kan ju också helt enkelt bero på att Björn hade ett bättre minne än jag. Björn hade nämligen ett osedvanligt gott minne (både när det gällde väntjänster och oförrätter.) En av de saker som jag minns särskilt imponerade på mig när jag träffade honom var hur många sånger han kunde utantill. Och det var inte bara de obligatoriska Beatles-, Bob Dylan- och Simon & Garfunkel-låtarna. Han kunde också en massa sånger av Evert Taube, Olle Adolphson och Dan Andersson. (Så småningom blev han ju också tvungen att lära sig alla mina sånger…) Han var verkligen en vandrande sångskatt! När vi träffades läste han engelska i Lund, bodde på madrass på golvet i rivningslägenhet som han delade med en amerikansk desertör från Vietnamkriget och försörjde sig på att bygga diskotek i Köpenhamn.
Povel Randéns syster Monica hade en etta på 22 kvadratmeter som jag 1967 fick överta inklusive möbler. Lägenheten låg på Mellanheden i Malmö, ett typiskt präktigt 50-talsområde där jag inte alls ville bo. Trots min mors protester bytte jag mig till en omodern etta på bottenvåningen, inåt gården, mot norr i Bolagshuset på Mjölnaregatan nära Triangeln mitt i Malmö. Kallt vatten, dass i trappan och aldrig en solstråle. Men jag trivdes. Edward Perssons far hade snickrat trappräckena och i lägenheten bredvid mig bodde Nils Lindskog, grovarbetare, som en gång hade hjälpt Hjalmar Gullberg att fixa kedjan på hans cykel och därför hade alla hans böcker, signerade, i bokhyllan. Han brukade låna min telefon.
Huset var Sveriges första bostadsrättsförening och hade byggts av arbetare som lånat pengar av den mjölnare som gett gatan dess namn. Villkoret var att man varje år skulle hålla en fest på mjölnarens födelsedag. Räntan på lånet skulle bekosta festen. Föreningens styrelse bestod av ordförande Nilsson, kassör Jönsson och sekreterare Persson. De skakade överseende på huvudena åt en student som jag som ibland inte steg upp förrän klockan tolv på dagen.
Efter fyra år flyttade jag från ettan till en tvåa på andra våningen på andra sidan gården. Då hade jag också lyckats få in Björn, Lars Åke ”Jutte” Hjort och Per-Ove Kellgren från Hoola Bandoola Band, min bror Thomas, Björns bror Bengt, Frans Sjöström och flera andra av mina vänner i huset.
När vi ordnade midsommarfest på gården 1973 betalade räntan på mjölnarens lån sillen och potatisen. Sen var pengarna slut.
Hoola Bandoola Band upplöstes 1 maj 1976. Då hade Björn och jag flyttat till Rönneholmsvägen i Malmö där vi bodde tills Björn flyttade till Göteborg 1977 och startade först Björn Afzelius Band och sen Globetrotters (döpt efter SAS-hotellet på Amager, nära Kastrup). Jag spelade med Kabaréorkestern och sen Nyberg, Franck & Fjellis. Björn och jag sågs och vi pratade och somrarna 1978 och 1979 turnerade vi på Kuba med Los Suecos (med Ulf Dageby från Nationalteatern, Bertil Goldberg från Nynningen, Povel Randén, Per-Ove Kellgren från Hoola Bandoola Band och Roger Hinchliffe) men i Sverige gjorde vi var sin grej.
1982 bestämde Björn och jag oss för att göra ett par gemensamma spelningar i Sverige och Danmark till stöd för FDR (Frente Democratica Revolucionaria) i El Salvador. Inför starten på turnén spelade vi i TV-programmet Måndagsbörsen den 28 februari. Jag lyckades göra en del TV-tittare upprörda genom att säga att jag hoppades att FDR skulle köpa handgranater för pengarna vi samlade in.
Spelningen i Måndagsbörsen blev starten på ett femton år långt samarbete mellan Björn och mig. Mellan 1982 och 1997 gjorde vi ungefär trehundra spelningar som duo, den allra sista i Opdal i Norge i februari 1997.
Vi brukade skoja om att vi hade delat upp världen mellan oss. Jag fick ta de tunga bitarna: Finland, arbetarklassen och Afrika. Björn tog de lite lättare: Norge, Medelhavet och kvinnorna. Och så tog vi Danmark och Latinamerika tillsammans. Vi uppträdde i Sverige, Danmark, Norge, Finland och på Färöarna men också i Italien, Nicaragua och Kuba. Och vi hade kul! Både utanför och på scenen, där vi utvecklade nån sorts improviserad tvåmans-stand-up som byggde på ömsesidigt häcklande, men också talade om tillståndet i världen. Vi åkte på semestrar tillsammans med våra familjer. Våra barn lekte med varandra. Vi åt oändliga middagar och drack fantastiska viner tillsammans. Och vi pratade om allt det som män pratar om när de har ätit oändliga middagar och druckit fantastiska viner: livet och döden, kärleken och politiken. (Och om hur katten man ska få familjens ekonomi att gå runt när man dricker så fantastiska viner…) Vi skrattade mycket. Vi grälade nån gång. (Bl.a. om vem av oss som hade den bästa gitarren.) Vi var bästisar.
Jag tror att duo-samarbetet var möjligt just för att vi hade våra egna orkestrar där vi kunde forma musiken efter eget kynne. Jag hade ju varit storebror i Hoola Bandoola Band så Björn kände ett behov av att få göra saker på sitt sätt. Jag tyckte att Björn var för traditionell i sin musiksmak, han tyckte att jag var för akademisk i mitt musicerande men över två akustiska gitarrer kunde vi alltid mötas. Vi betraktade bägge de gemensamma spelningarna som nån sorts hobbyprojekt som gav oss möjlighet att ses. Och vi kompenserade bristen på musikalisk förnyelse genom att försöka främja den politiska förnyelsen i världen; varannan spelning gjorde vi till förmån för något vi tyckte var politiskt angeläget. Det blev mycket Latinamerika: motståndet i Chile, underjordiska radiostationer i El Salvador, sandinisterna i Nicaragua, gerillarörelser i Guatemala, stöd åt politiska fångar i Uruguay och Argentina. Men vi spelade också för stödprojekt i Palestina och på Balkan, för Röda korset, Röda halvmånen och Rädda barnen, för Amnesty och olika miljöprojekt. Det blev många konserter och det kom mycket folk. Tumregeln var att om Björn drog 600 när han spelade själv och jag drog 300, så kom det 1800 när vi spelade tillsammans. Vi spelade in mycket pengar.
Och 1985 i november var vi med på Scandinavium i Göteborg tillsammans med alla de andra artisterna och spelade in 12 miljoner till ANC i Sydafrika. 1986 meddelade USA:s president Reagan att han skulle ge motsvarande 100 miljoner kronor till de kontrarevolutionära styrkor i Nicaragua, som han kallade frihetskämpar, för att de skulle störta sandinistregeringen. Björn och jag bestämde oss för att försöka spela in en procent av summan för att stödja sandinisterna. Vi lyckades. Vi gjorde en 20-dagars turné i Sverige och på sommaren. Bara på Skeppsholmen i Stockholm kom det över 9000 betalande.
Inför turnén skrev jag bl.a. ”Som en duva” i Björns hus i Castelvecchio i Ligurien i norra Italien som en hyllning till alla de latinamerikaner i Sverige (40 000 chilenare!) som tvingats fly från sina hemländer och som drömde om att snart kunna återvända och återuppta kampen för en bättre framtid. Björn och jag diskuterade länge om den skulle gå i dur eller moll – Björn förespråkade moll – men eftersom ”Victor Jara” gick i moll blev det dur för att åtminstone variera konfekten lite.
Vi spelade in ”Som en duva” på den gemensamma skiva som vi gjorde i Köpenhamn på hösten 1986. Det var första gången vi var i studion tillsammans på elva år. Det var inte helt lätt. Nu var vi tvungna att prata musikalisk dräkt, form och estetik. Björn var rädd för att jag skulle sätta mig på honom. Vi fick ta en del långa promenader runt kvarteret under inspelningen för att reda ut saker och ting i lugn och ro. Men jag tycker att det blev bra. Vi tog fram det bästa hos varandra och Björn gjorde de bästa låtarna på den skivan. Vi lyckades göra en platta som vi bägge var nöjda med. Publiken var också nöjd. Den har sålt i ungefär 400 000 ex. och säljer fortfarande. Efter skivan slutade vi vara store- och lillebror.
Björn och jag avslutade i stort sett alla våra duokonserter med ”Rocksamba” - det hade vi gjort med Hoola Bandoola Band också – en glad, optimistisk, trallvänlig sång som signalerade att vi inte gett upp tron på en bättre värld. ”Det är vi som är legenderna för dom som kommer sen” som Jerry Rubin hade sagt i sin helt galet anarkistiska bok Do it! Och vi trodde på det! Vi trodde att våra sånger kunde påverka och bidra till att förändra världen till det bättre. Jag trodde det! Fram till och med vår stora gemensamma turné sommaren 1986. Efter den drabbades jag av tvivel. Vi hade åkt runt och gjort tjugo konserter, vi gav bort pengarna från varannan konsert till sandinisterna i Nicaragua. Det var en strålande sommar, det kom massor med folk. De åt kyckling och drack vin och hade det jättetrevligt och Affe och Micke kunde man lita på: de spelade de rätta sångerna, de sa de rätta sakerna; om klasskampen, om Palestina, om Chile, om imperialismen. Allt var sig likt. Det var precis som förr i världen, på 70-talet, när vi alla var unga och radikala. Och sen gick var och en till sitt som om ingenting hade hänt. Björn Afzelius och Mikael Wiehe som trygghetssymboler. Beskt piller att svälja. Ville inte. Spottade ut istället.
Så vi gav inte upp. Vi fortsatte att spela ihop och sammanföra våra familjer, nu ofta kombinerat med att åka skidor i Opdal, där vår norske vän och kollega Åge Aleksandersen hade en hytte. 1987 spelade Björn och jag förband till Sting på Roskildefestivalen. Senare samma år spelade jag och Björn på Johanneshov tillsammans med bl.a. Imperiet, Little Steven, Jackson Browne, Katia och Salvador Cardenal, Vicente Feliú och Nicaraguas kulturminister Ernesto Cardenal. Konserten sändes via satellit i Nicaragua. Överskottet, en miljon kronor, gick till renoveringen av Ruben Darío-teatern i Managua.
Och vi åkte till Nicaragua och spelade. Två gånger. Och hela tiden hade vi våra egna orkestrar bredvid. Och hela tiden fortsatte vi att betrakta våra gemensamma spelningar som ett hobbyprojekt.
Jag skrev ”Nadja” vintern 1993 efter att en granat från det serbiska artilleriet hade slagit ner på en lekplats i staden mitt bland de lekande barnen.
Jag, Björn och Åge Aleksandersen spelade sången första gången offentligt samma år i en fullsatt Grieghall i Bergen på en konsert till förmån för ett sjukhus i Montenegro som behandlade krigstraumatiserade barn.
Sommaren 1993 gjorde jag och Björn en sommarturné tillsammans med Monica Zetterlund och sångerskan Tekla som vi kallade Visor & Rosor. Sommaren 1994 Gjorde vi en ny Visor & Rosor-turné tillsammans med Lisa Ekdahl och Tony Holgersson. Jag spelade också på Roskildefestivalen med Akustiska orkestern. Vi spelade bl.a. ”Vem kan man lita på?” medan 3000 22-åringar sjöng och dansade. Det fick mig att tänka, ”man kanske borde skriva lite samhällskommenterande låtar”. Och sen tänkte jag: ”Jamen, det har jag ju redan gjort.” Där föddes tanken på att göra det som jag hade ansett helt uteslutet i tjugo år, nämligen att låta Hoola Bandoola Band återuppstå.
Det passade också in med nån sorts idé om att vänstern kommer igen med ungefär trettio års mellanrum. 1936: Spanien, 1968: studentupproret i Paris, m.m., 1996 borde alltså vänstern vakna till liv igen.
Det första jag gjorde var att prata med Björn. Utan honom, ingen återförening. Vi pratade länge fram och tillbaks. Han lät sig övertalas.
Sen pratade vi med resten av bandet. Alla var pigga på det men alla var också lite osäkra på om vi skulle tycka det var roligt och om vi kunde få det att låta bra. Därför beslöt vi att träffas och öva först och se hur det kändes innan vi gick ut med det offentligt. Vi träffades första gången i september 1995 i bokningsfirmans garage. Det blev inte spelat en ton. Vi bara pratade och pratade. Nästa gång tror jag att vi spelade i en halvtimme. Så småningom blev det lite bättre balans på förhållandet prat – musik (och vi beslöt att komplettera bandet med Bernt Andersson och Mats Persson). Men poängen är att vi hade så himla kul när vi sågs. Och så småningom började det också låta bra. Själv tycker jag att Hoola Bandoola Band 1996 rent musikaliskt var helt överlägset Hoola Bandoola Band på 1970-talet.
Sommaren 1996 turnerade så Hoola Bandoola Band igen - 20 år efter sin upplösning 1976. Och det var inte av nostalgiska skäl utan för att vi trodde att vi kunde påverka den politiska utvecklingen i Sverige i en radikalare riktning. Och vi var inte ens ironiska.
Det blev en stor succé. Vi gjorde under sommaren och hösten ett 50-tal konserter i Skandinavien med en publik på närmare 200.000 personer. Magnus Gertten dokumenterade turnén på film (som blev ett TV-program som har blivit en DVD) och musiken från konserterna i Landskrona, Malmö och Göteborg spelades in. (Och kanske lyckades vi t.o.m. påverka den politiska utvecklingen lite.)
Detta blev också Björn Afzelius sista stora turné. På våren 1997, efter att han och jag som vanligt hade sjungit och åkt skidor tillsammans i Opdal i fick Björn de första föraningarna om att han var sjuk.
I september kom Björn ner till Malmö från Göteborg och berättade att han hade fått lungcancer. Han visste att han skulle dö. När han hade åkt tillbaka skrev jag ”Den, jag kunde va”. Jag spelade den för honom nästa gång vi sågs. Han bad mig spela den på hans begravning.
Den 14 februari 1999 stod jag på gården till fängelset på Robben Island utanför Kapstaden, det fängelse där Nelson Mandela tillbringat största delen av sina tjugosju år bakom galler. Jag kunde inte låta bli att smyga bakom ett hörn, ta fram min mobiltelefon och ringa Björn. ”Björn, jag står på fängelsegården på Robben Island!” Och Björn sa: ”Är det inte fantastiskt, du och jag har spelat från Nordkap i Norge till Goda Hoppsudden i Sydafrika!” Det var sista gången jag hörde hans röst. Två dagar senare var han död. När jag kom till Kastrup flygplats på morgonen den 18:de hade alla skandinaviska tidningar hans bild på första sidan.
Den dag Björn skulle begravas stod Bernt Andersson och jag och tränade på ”Den jag kunde va” i kyrkan. Plötsligt rullade de in kistan med Björn i. Det var en svår stund.
Efter begravningen serverades det stor italiensk buffé med fantastiska italienska viner. Det hade Björn bestämt. Och han hade testamenterat sin gitarr till mig. (Den var bättre än min var. Det är den jag spelar på nu.)
Den 22 maj gjorde Hoola Bandoola Band tillsammans med Lisa Ekdahl, Totta Näslund, Marco Rios, Göran Skytte, Joakim Thåström och Thomas Wiehe två konserter på Malmö Stadsteater till minne av Björn. Då gav vi också ut delar av live-inspelningarna från turnén 1996 på skivan ”…för dom som kommer sen”. Allt överskott från försäljningen av skivan går in i en fond som förvaltas av Stiftelsen Hoola Bandoola Band. Denna stiftelse delar sedan år 2002 ut ett pris - Hoola Bandoola Bands pris till Björn Afzelius minne - i anslutning till Björns födelsedag den 27 januari. Priset ska gå till någon eller några som enligt vår uppfattning har ”verkat i Björn Afzelius anda”. Hittills har vi gett priset till Janne Josefsson och Hannes Råstam, Andreas Malm, Asylgruppen i Malmö, Nabila Abdul Fattah, Peter Birro och Agneta Fagerström-Olsson, Anita d`Orazio, Erik Wijk och Åsa Linderborg, Johan Ehrenberg och Emil Jensen.
Björn och jag gjorde mycket få sånger tillsammans. Björn skrev texten på ”Drottningen av Vence” till en melodi som jag hade gjort, Jag skrev texten på ”Natten” till en melodi av Björn.
När Hoola Bandoola Band började spela var repertoaren till nittiofem procent på engelska. En av mina sånger som vi sjöng hade jag döpt till ”Sun And Summerlight”. Björn hade alltid varit förtjust i den. Utan att jag visste det skrev han en text till sin äldsta dotter till melodin på ”Sun And Summerlight”, döpte den till ”På egna vingar” och spelade in den på sin sista skiva. Jag tog det som en hedersbetygelse.
De senaste åren – efter Björns död – har jag funderat på om det inte i själva verket var så att våra respektive orkestrar var hobbyverksamheten och duo-samarbetet var huvudprojektet.
|
