|
|
 |
 |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |
| Mikael om fildelning | ||
Kulturarbetare är ett opålitligt släkte. Man vet inte riktigt var man har dem. De säger konstiga saker och gör saker som man inte alltid riktigt begriper eller förstår varför de gör eller vad man ska ha det till. Ibland är de kitsliga och biter händer som föder dem. Men det värsta av allt är nog att de verkar ha så himla kul på jobbet. De njuter av det som andra känner att de måste. Såna är det bäst att hålla ett öga på, hålla efter, hålla i schack. Musiker till exempel som sover på dagen när vanliga människor jobbar och som är uppe på nätterna när hederligt folk ligger i sina sängar. Furstar har alltid velat ta dem i öronen, få dem att bocka och buga, förljuva deras tillvaro och sjunga deras lov. Partier har alltid velat mästra dem, få dem att följa partiets linje och sjunga om de saker som partiet anser viktiga. De stora bolagen har alltid försökt köpa upp dem, skrivit obegripliga kontrakt med dem och försökt utnyttja dem och tjäna pengar på dem. Och andra har tyckt att, "om de nu har så himla kul på jobbet så kan de väl för fan inte dessutom ha mage att ta betalt för att de har roligt! Ge dem en flaska brännvin så har de det väl ännu roligare." Jag började spela ute när jag var sjutton, för fyrtiofem år sedan, och alla de här aspekterna av nedlåtenhet har jag stött på under mina år som musiker, sångare, kompositör och textförfattare. Jo, jag har också mött mycket glädje, respekt och tacksamhet från enskilda personer. Men från etablissemang, näringsliv, politiker och arrangörer av olika slag: mycket skepsis, nonchalans och – förakt: äta i köket, spela när det passar och som det passar, sova på golvet, förväntas ta emot svart betalning. ("Tänker de jävlarna på pensionen också!") Det var delvis de erfarenheterna som gjorde att den progressiva musikrörelsen växte fram i slutet av 1960-talet; att vi startade egna skivbolag, egna spelställen, egen skivdistribution och egna tidskrifter: för att vi skulle slippa slicka furstar i röven, för att vi skulle stå oberoende gentemot de stora skivbolagen, för att vi skulle slippa dansa efter olika ekonomiska intressenters pipa, för att vi skulle bli herrar över vår egen situation, äga våra egna produktionsmedel och bestämma över våra egna liv. Vi ville inte leva på någons nåder! Och det gav resultat: Furstar och mecenater av olika slag tog sin hand ifrån oss eller försökte locka oss tillbaka till den rätta vägen. Direktörerna på de stora skivbolagen vred sina händer när de såg förtjänsterna gå deras näsor förbi. De kommersiella arrangörerna fick nöja sig med att engagera det musikaliska B-laget. Och det var till våra musikfester – som vi arrangerade och där vi spelade och jobbade gratis - som vänstern fick släpa sina bokbord om de ville få sålt sina böcker och skivor. (Men "vanligt folk" kom till våra arrangemang, tyckte det var skitkul och fattade precis vad det var vi försökte göra.) Musikrörelsen byggde på solidaritet. Det fåtal orkestrar och artister som gav ett överskott fick hjälpa till att finansiera dem som inte drog in så mycket pengar. Och jag är glad och stolt över att Hoola Bandoola Band tillsammans med Nationalteatern, Björn Afzelius och några till gjorde det möjligt för MNW, Silence, Nacksving, Amalthea andra oberoende skivbolag att ge ut alla de viktiga skivor som annars inte kommit ut. Men resultatet var inte bara ekonomiskt. Det gav också en stolthet över att tillsammans bygga upp nånting som var vårt. Det väckte entusiasm och beundran när svenska musiker och skådespelare 1978 drog igång Tältprojektet, en föreställning om den svenska arbetarrörelsens historia. Det ingav respekt när Sveriges musiker 1985 spelade in 12 miljoner kronor till ANC i apartheids Sydafrika. Det ingav respekt när svenska musiker och artister 2001 spelade ihop ytterligare 12 miljoner till kampen mot den framväxande nazismen. Det ingav respekt när trubadurerna Björn Afzelius och Mikael Wiehe under 1980-talet spelade in miljontals kronor till progressiva rörelser i Palestina och Syd- och Mellanamerika. Och jag vet inte hur många spelningar Björn och jag gjorde, tillsammans eller var för sig, där vi har spelade gratis och lät gaget gå till Amnesty International, Röda Korset, Röda Halvmånen eller nåt annat som vi tyckte var värt att stödja. Och allt det här var möjligt bl.a. för att vi tjänade pengar på vår skivförsäljning. Utan de pengar som skivförsäljningen drog in hade det inte varit möjligt för musikrörelsen att bygga sina egna strukturer och för artisterna att stödja människor i deras kamp mot terror och förtryck. Och detta är ett av skälen till att jag är emot gratis nedladdning av musik på nätet. Det berövar inte bara musikerna deras inkomster det berövar dem också möjligheten att själva bestämma när och till vad eller vem de vill skänka en del av sina inkomster. De som inte vill betala för det arbete som musikerna har lagt ner berövar inte bara musikerna deras pengar utan också deras stolthet! De degraderar musikerna till hjon. Ett av argumenten för gratis fildelning är att man inte kan stjäla nåt som finns i obegränsade mängder, vilket ju gäller musik utlagd på nätet. Men att skriva en bra sång tar tid, inte bara när man skriver sången utan också när man lär sig att bli sångskrivare. Allt hantverk kräver utbildning och erfarenhet, så också musicerande och sångskrivande (även om det fanns romantiska föreställningar om amatörism inom delar av både musikrörelsen och punken). Ingen har obegränsat med tid. Den tid man använder för att öva eller skriva en sång kan man inte arbeta med annat, vara med familj eller vänner, etc. Fildelarna stjäl en i högsta grad begränsad resurs, nämligen tid! (Dessutom kan man ju bara ladda ner musik som redan finns. Hur blir det med ny musik? Vem vill i längden lägga ner den tid, de pengar och den energi som krävs för att skapa ny musik om man inte har en chans att få nånting tillbaka? Ja, förutom möjligen en mer eller mindre välvillig klapp på axeln.) Ett annat argument från fildelarna är att man väl kan syssla med musik på fritiden. Att man inte måste göra det för att tjäna pengar. Det här är nog det argument som gör mig argast! Här känner jag igen det gamla föraktet för kulturarbetare av alla sorter, att det vi gör varken är värt lön eller respekt. Att vi borde nöja oss med en sup, att annat arbete ska subventionera vårt skapande, att man vägrar respektera det kunnande vi besitter. Skulle läkare, lärare, rörmokare eller snabbköpskassörskor acceptera att på det sättet få sitt arbete degraderat till en hobby? Ett tredje argument för fildelning är att musiker ju kan turnera istället och på så sätt tjäna pengar på sina konserter. Jag ska inte klaga. Jag har hållit på länge och kan fortfarande göra ett hundratal konserter varje år där publiken betalar mellan 200 och 300 kronor för att höra mig. Men jag ser att unga, oetablerade band spelar för mat och öl och en publik på 50 personer på bl.a. Debaser i Malmö eller Stockholm. Det uppväger knappast förlorade skivinkomster. Dessutom gäller möjligheten att turnera inte dem som "bara" är textförfattare eller kompositörer. Jag kan förstå att oetablerade musiker kan se en fördel med att lägga ut sin musik på nätet. De kan nå en publik som de ännu inte har och de slipper lägga ut pengar som de ännu inte tjänar. Men jag tror att det är ett kortsiktigt sätt att resonera och att de låter sig luras av argumentet att okända artister just tack vare exponering på nätet kan möta en jättepublik och sedan åka runt och casha in. Det är sant att Paul Potts existerar! Det gör USA:s president också! Och lika sant som det är att alla kan bli Förenta Staternas president, lika sant är det att alla kan breaka på nätet! Vi snackar om chanser på tusendels promillen! Man hör också att musiker väl får söka sig dit där pengarna finns: spons från privat näringsliv, ringsignaler, etc. Det synsättet är nog det som jag ser som det alvarligaste problemet. Jag tror nämligen, tvärtemot vad fildelarna påstår, att detta kommer att medföra ett ökat beroende och större ofrihet för musiker, både ekonomiskt och konstnärligt, än om man får sina inkomster från skivintäkter och entréavgifter. Vad är det för en låt som lämpar sig bäst som ringsignal! Vad är det för musik som musikerna, artisterna, kompositörerna och textförfattarna kommer att tvingas göra om höjden av framgång är att få med sin låt i en reklamfilm för Volvo? Eller ska vi, som jag nyligen hörde någon säga, hoppas på att revolutionen blir genomförd och det socialistiska samhället förverkligat och att vi får statligt avlönade konstnärer? För det första tror jag vi i så fall får ställa in oss på att vänta ganska länge. För det andra har jag sett de här idéerna genomförda i praktiken, på Kuba t.ex., och för min egen del måste jag säga att jag ungefär tiotusen gånger hellre är beroende av en publik som gillar det jag gör och som respekterar mig och är beredd att betala för att lyssna på mig än jag är beroende av en samling byråkratiska politruker som ska sitta och avgöra om jag gör politiskt korrekta sånger eller inte. Nå hur gör vi då, för att försvara musikers, textförfattares och kompositörers rätt till ersättning för sitt arbete? Ja, jag tror definitivt inte att bästa sättet är att bura in de som laddar ner. (Jag är inte så mycket för att bura in folk över huvud taget.) Däremot ska det självklart inte vara tillåtet att göra verk gratis tillgängligt på nätet utan upphovsmannens/-kvinnans medgivande. Jag är naturligtvis inte heller en vän av de stora mediekonglomeratens övervinster. (Fast jag själv i sanningens namn nog har haft större nytta av dem än de av mig de gånger vi har samarbetat.) Höjd bolagsbeskattning vore ju ett sätt för staten att få in pengar som man sedan skulle kunna fördela bland musiker och sångskrivare. Men om man försvarar upphovsrätten försvarar man då inte också de stora läkemedelsfirmornas rätt till patent? Är inte kravet på ersättning till musiker och sångskrivare samma sak som medverkan till mord på AIDS-sjuka? I en mycket principiell diskussion skulle svaret på frågan möjligen kunna vara ja, men i praktiken har jag än så länge aldrig sett att lön till musiker har inneburit sjukdom eller död för någon annan. Jag tror inte att det vore omöjligt att förtydliga upphovsrättslagen på den punkten. Den enda framkomliga väg jag kan se är en solidarisk avgift från alla datorinnehavare. Jag vet att det vore tekniskt möjligt att registrera vilka nedladdningar som görs och skicka en räkning till den som äger den enskilda datorn. Men konsekvenserna av det övervakningssamhälle vi då skulle få vore så klart förödande för den personliga integriteten. Därför föreslår jag en avgift som tas in av staten och fördelas bland rättighetsinnehavarna av deras intresseorganisationer på ett sätt som liknar STIM:s och SAMI:s nuvarande sätt att fördela pengar till kompositörer och musiker. För att avsluta: jag tycker nätet är fantastiskt, jag tycker att det är fantastiskt att det kan sitta en musiker i Nairobi och göra låt och sen lägga ut den på nätet och att man kan lyssna på den i New York eller Stockholm två minuter senare! Men jag tycker också att han eller hon självklart ska ha betalt för sitt arbete!
|
