|
|
 |
 |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |
Jag tycker jag har lärt mig. Jag minns hur oerhört nervös jag har varit för att säga saker. Men jag har lärt mig på scenen. Björn Afzelius och jag utvecklade det här i Hoola Bandoola band, och vi fulländade det på våra duo-konserter, med oändliga snack och ömsesida häcklanden. Det kunde vara hur utflippat som helst. Sen höll min far väldigt bra tal. När jag skulle hålla tal och tacka för maten, på släktmiddagar, så avskydde jag det. Men när jag såg hur bra min far lyckades blev det en utmaning för mig att hålla lika bra tal som han. Så jag har lärt mig av min far, jag har lärt mig av Björn, och jag har framför allt lärt mig av mig själv. Och publiken, kan man säga. Hur planerar du in dina mellansnack? Jag utgår från musiken. Sen försöker jag berätta något personligt, och det lägger jag tidigt i programmet, en sorts presentation. Om när jag kom till Sverige som sexåring, eller när jag gick i skolan och spelade jazz, eller varför jag har benan på fel sida. Sen brukar jag ha nåt tungt politiskt snack. Om tortyren i Irak eller nåt sånt. Det har ofta nån sorts poäng även om det inte är en skrattpoäng. Och det ska leda fram till låten. Det kan inte finnas mer än två tunga politiska snack på en kväll för det orkar man inte med. Sen berättar jag om saker jag varit med om eller som betyder nåt för mig. Till exempel Hemingways böcker eller författaren Sven Lindqvist. Eller om Elvis och James Dean. Och Carlos Gardel, som leder fram till en tango. Jag har berättat om när Frank Sinatra kom till Malmö och skulle revanschera sig 40 år efter sitt fiasko i Folkets Park 1953. Eller när Yoko Ono hade kastat ut John Lennon och han kommer full till en krog i Los Angeles med en tampong fasttejpad på näsan. När han inte blir serverad säger han: ”Vet du inte vem jag är?” ”Jo” säger servitrisen, ”jag vet vem du är: En dum jävel med en tampong på näsan.” Sen har jag ett långt reklamavsnitt innan sista låten, eftersom jag alltid har med mig plattor och säljer. Hur är ett bra mellansnack? Det man berättar ska intressera inte bara en själv utan också dom man ska berätta det för. Alla älskar att höra sig själv tala. Artister, skådespelare, politiker, alla älskar att höra sig själv tala. Det är en gudi behaglig gärning att inte bli långrandig – och det är också en konst.Att punktera bilden av magister Wiehe är för mig väldigt viktigt, på scenen. Det finns ingenting som är så befriande som folk som kan skratta åt sig själv lite grann. Självdistans är en dygd. Motsatsen till det är ju att vara självhögtidlig, pretentiös. Det är inget kul. Man är ju pretentiös bara i kraft att man ställer sig på en scen och tar betalt. Och eftersom folk har gått med på det, betalt och kommit in och satt sig, så behöver man ju inte understryka det. Om man inte gör det medvetet för att sen sticka hål på ballongen så folk kan skratta. Ett snack består liksom av olika etapper och varje etapp kan gärna sluta med nån form av poäng. Det behöver inte vara ett gapflabb men det kan vara ett småleende. Det är till glädje för historien om man kan överraska publiken. Man kan överraska dom språkligt genom att plötsligt ta in ett ord som dom inte hade väntat sig. Man kan överraska dom genom att historien tar en oväntad vändning. Eller överraska dom genom att komma in som den kände politiske trubaduren och inte tala om politik på en halvtimme. Berättarkonstens dödssynder? Oengagemang är en dödssynd. Att vara tråkig är den andra dödssynden. Man ska aldrig göra sig lustig över sin publik. Det är en dödssynd att komma in till sin publik och säga ”Jaså ni är inte fler än 75”. För dom 75, dom har ju kommit! Det är dom andra 3000 som är busarna. Ytterligare en dödssynd är så här: ”Nu ska vi spela en låt som handlar om hur jävligt det är att koka asfalt. Den heter ’Det är för jävligt att koka asfalt’ Grabbar, nu kör vi: (sjunger till luftgitarr) : Det e för jääävligt.... å koooka asfalt.” Dom snacken har man ju hört många. Där vill jag gärna citera målaren Francis Bacon som sa: ”If you can talk about it – why paint it?” Samma gäller låtar. Att innan låten berätta vad låten handlar om, då tror man ju inte på sin egen låt. Då har man ju desavouerat sig själv. Utan man ska berätta nånting som leder fram till låten, eller är en kontrast till låten, eller bygger upp en stämning... Hur hittar du uppslag till mellansnacken? Ofta från sånt jag läser i tidningen. När jag t ex läser i Svenska Dagbladet att Bush inte alls är dum, obildad och oförmögen att prata, utan bara inte vill visa upp det för att inte skrämma bort sina väljare, då säger jag alltså att med såna vänner då behöver man inga fiender. Jag samlar på sånt. Har du en anteckningsbok för det? Nä, små lösa lappar som jag skriver upp det på, som jag samlar i en burk. Och när jag ska ut på turné så tar jag fram burken. Burk… ja det är den kinesiska skålen som står på flygeln där. Skriver du ner en lista på hur konserten ska se ut, i förväg? Nä. Jag har heller aldrig texthäften på scenen. Jag kan mina texter utantill, utom kanske allra första gången. Men middagstalen, dom förberedde jag ganska noggrant. Jag skriver inte ut dom men jag vet precis vad jag ska säga. Jag höll ett långt tal häromdan och tackade för ett pris jag fick. Och det hade jag faktiskt skrivit ner. Men jag behöll pappret i fickan och kom ihåg huvudlinjerna och broderade ut och la till, så att det uppfattades som om jag gick upp och tog det direkt. Så du repeterar aldrig mellansnacken, som du repeterar låtarna? Nä. Aldrig. Det börjar bara med att jag har nånting jag vill säga. Sen berättar jag det på scenen och då får man reaktioner. Sen växer det och förändrar sig och lever lite grann sitt eget liv. Ett tag. Och så blir det bra, det sätter sig. Det har det nästan aldrig gjort förrän efter 10 gånger. Sen är det färdigt. Och när dom är färdiga, då är dom ju som bäst. Då har man tajmat in dom. Då vet man precis var folk skrattar. Och så skrattar folk i nitton konserter i sträck, på ett ställe. Sen är det en söndag eftermiddag, oftast. Och så är det ingen som skrattar! Då skrattar dom plötsligt inte. Alla andra har skrattat nitton gånger, från ”hahaha”, till ”JA FÖR JÄVELEN VAD KUL!” Ingen skrattar! Då tänker man, vad fan är det? Blir du nervös då? Nä jag blir inte nervös. Jag tänker ”jävla idioter dom fattar ingenting”. Nä det är inte sant. Jag blir mer förundrad: Vad är det som gör att det är så på söndageftermiddagarna, att saker inte är lika kul som de är på lördagkvällen? Ja detta är början på en historia: det är ju som livet, det är ju också mycket roligare på lördagkvällar än det är på söndageftermiddagar och allra värst är det oftast på måndagmorgon. Det är en jävla tur att man inte gör konserter på måndagmorgon! Observera nu att här föddes plötsligt en liten historia, med en poäng! Och det är så det går till, i ett samtal, med publiken oftast. När historien sen är som bäst, då kan man köra den en runda och sen måste man tyvärr slänga den på sophögen. För publiken tror inte att mellansnacken är förberedda, utan att det är spontana ingivelser i stunden. Dom kan bli väldigt besvikna om dom kommer till nästa konsert och upptäcker att det är nästan samma snack, ord för ord. Och det, det är verkligen ”kill your darlings”. Kommer du aldrig av dig? Jo jag sjunger fel minst fem gånger per konsert! Vad gör du då? Låtsas som ingenting. Jag tänker ”Jävlar...” Och det är det sämsta man kan göra, tänka ”jävlar”. För det går inte att göra nåt åt, man har redan sjungit fel. Då är risken stor att man sjunger fel en gång till. Utan det är bara att lämna det. Släppa det direkt, och gå vidare. Man glömmer alltid nånting på varje konsert, det hör till. Det är en stundens grej, där man samtidigt ska vara öppen. Jag får också ofta kommentarer från publiken och ingenting är bättre tycker jag. Därför att man sitter i ett sånt grandiost överläge, så om nån vill säga nåt taskigt va, då har dom inte en chans. Dessutom är jag världsmästare på att ... alltså jag kan inte hjälpa det, men det kommer ett svar, och det är som en florettspets i ögat, eller en motorsåg längs anklarna. Det kommer direkt. Så den stackaren som vill åt mig är chanslös. Jag säger det inte för att skryta, utan... Ibland kommer det också när jag inte vill. Men ibland får jag också vänliga kommentarer, då gäller det att fånga dom, bolla tillbaks dom, och ingenting är så roligt för publiken som när det händer. Det är bara en tillgång, men det gäller att ta vara på det på ett bra sätt. Man får inte göra resten av publiken illa till mods. Finns det något man INTE kan berätta? Man kan skrämma folk och man kan få dom att skratta och få dom att gråta, men man får inte chikanera dom, göra dom generade – det går inte. Min publik har betalt dyra pengar för att se det här och dom ska ha det bra. En av mina hemska historier kom till när jag spelade en låt som heter Nadja som handlar om kriget i Bosnien. Efter en konsert kommer det fram en man och berättar att han har en kille gående hos sig i terapi, och han kom till en lekplats i Sarajevo där en granat har slagit ner och det ligger fullt av döda och skadade barn. Han bär två av de sårade barnen till en sjukvårdsklinik i sin rock, sen går han hem och faller i sömn med rocken på sig. När han vaknar på morgonen kan han inte röra sig och han fattar inte varför. Så upptäcker han... han har legat i sitt rum där det inte finns nån värme, det är minusgrader, och hela hans jävla rock är genomdränkt av blod. Så han ligger i ett stelfruset blodfodral. Det är en rätt så stiff historia, va. Och det blir – knäpptyst. Men då löser man det med låten som kommer. Men hur bevakar du gränsen för det privata? Jag har skrivit en låt som heter Tango och som handlar om min hustru som dansar tango. Jag berättar en lång historia om hur fullständigt genomupptagen hon är av tango. Det är rätt så skoj till att börja med. Men vad historien egentligen handlar om är ju min upptagenhet av hennes upptagenhet, och det förstår man ju efter en stund, och då blir det liksom ... Där är gränsen inte riktigt tydlig, och det har jag haft problem med. Jag berättade en historia en gång i stundens ingivelse, som handlade om min då 15-åriga dotter som rymde hemifrån dan innan jag skulle fylla år. Men det berättade jag bara en gång. För folk skrattade åt henne och det tycker jag inte var kul. Det blev ju att lämna ut nånting, och ibland kan man göra det. Men man får inte lämna ut andra. Man kan lämna ut sig själv – till en viss gräns. Men jag vet inte var den gränsen går. Jag började ett snack med ”Jan Stenbeck är död”. Och så en lååång paus. Då hade han precis dött, va. ”... Och moderaternas Bo Lundgren håller på att avgå. Och Svenska Dagbladets upplaga sjunker.... Så vem säger att världen inte går framåt?” Det fick jag en del kommentarer på. Det var somliga som tyckte det var skitkul, men några tyckte det var för grovt. Ja det gick ju inte över min gräns. Han var en offentlig person va, och då får man ta det. Det är väldigt svårt att säga något elakt om folk som man har träffat och därför är jag väldigt glad att jag bor i Malmö, långt från dom flesta kända människor. Om man precis har fått fem miljoner av Göran Persson, vilket jag fick när vi gjorde en antinazistisk koncert, så är det väldigt svårt att säga nåt elakt om honom. Det tar flera månader innan man kan säga nåt elakt igen, typ: ”Om han säger att Kina är ett stabilt land, då undrar man ju hur fan det ser ut i Vingåker.” Hur är det med svordomar, sex och sprit i snacken? Jag kan nog tycka sprit och sex är kul som historier, men det är lite mindre kul på scenen. Och jag försöker undvika bägge. Jag tycker nog det ska finnas lite mer substans i det. Jag svär ju som en borstbindare privat, men om man ska svära på scenen så ska det vara med en jävla urskiljning. Svordomar devalverar språket. Liksom med alla andra ord så ska man använda dom när det verkligen behövs. Om man säger ”jävla kuk” hela tiden: ”Och så träffade jag honom och han är en jävla kuk... Och så kom hans fru och hon är också en jävla kuk.... Och så åkte vi i deras bil som var en jävla kukbil... ” så är det inte roligt så länge. Det är roligt ett par gånger, sen blir det jävla tråkigt. Det är väldigt kul att både kunna drämma till med att säga ”och han var en jävla kuk” alltså på scenen, det blir ju oerhört starkt om man säger det i en mikrofon, framför sittande publik, i en salong. Det blir hur starkt som helst. Men att man sen också i ett annat snack kan citera Shakespeare. Att man använder sitt språk i all dess mångfald och rikedom, det är ju väldigt kul. Folk som är nervösa för att framträda, hur ska dom komma över det? Vana. Jag blir inte nervös på scenen, men scenen är ju den plats i världen där jag lever mitt liv. Jag är ju mer på scenen än nån annanstans, nästan. När jag hamnar i en situation som jag är ovan vid, träffar folk som jag inte vet hur jag ska förhålla mig till, när jag kommer till Svenska Arbetsgivarföreningen och ska hålla föredrag där, då är jag allt lite spänd. Eller ... ja så va. I dom situationerna kan jag bli nervös fastän jag har en väldig vana och rutin. Berättar du också vitsar och ”roliga historier” privat? Nä, jag har inga såna. Jag glömmer alltid bort dom. Jag kommer bara ihåg två som Michael Segerström har berättat, den ene är ”Manskören i Tomelilla”, den andre är ”Hårar du?”, dom är skitbra. Men annars nä ... jag kommer inte ihåg sådana. Du har inte tänkt dokumentera dina mellansnack? Nä. Själv gitter jag inte höra snack på skiva. Därför berättar jag inte historierna på skiva, för dom ska vara bonusen när man kommer till konserterna. Det kommer fram folk efteråt och säger: ”Det är den första koncert jag har varit på med dig, och jag har aldrig vetat att du kunde...att det var så kul!” Men det är berättelserna som gör det så kul? Ja! Ja det är det. Ibland tänker jag att jag orkar inte idag, jag måste korta ner det, jag snackar för mycket. Men då säger antingen jag själv, eller andra: Det kan du absolut inte ta bort, för du är en av dom få som kan detta.
|
||||||
|
|
| | |
| | |
| | |
| | |
| | |
| |
