– Redan som 12-åring gick jag till Ungdomens Hus för att lyssna på jazzband som kom på besök från Köpenhamn, berättar Mikael Wiehe vars föräldrar vid den tiden ansåg honom vara för ung för att åka till Nyhavn på andra sidan sundet för att lyssna på favoriter som Papa Bue och andra jazzmusiker.
– Och när det blev populärt med popmusik var jag på Ungdomens Hus och lyssnade på det, och senare när jag jobbade med Musikrörelsen så arrangerade vi många konserter i huset och vi målade även om caféet i många bjärta färger och inrättade det på vårt eget vis.
– Det måste ha varit i slutet av 70-talet, berättar Mikael Wiehe som sist besökte Ungdomens Hus för några månader sedan i samband med att hans hustru lärde sig dansa tango i huset. Under åren har han haft anledning att besöka Ungdomens Hus ett hundratal gånger i olika sammanhang. Det har varit möten för den fria kulturen under 70-talet, konserter under årens lopp och dans om söndagarna i de unga tonåren.

KALLBADHUSET
Mikael Wiehe har på sistone fått lära sig att Ribban avser stranden på Ribersborg, men när han själv talar om Ribban så är det kallbadhuset som han avser.
– När jag var liten gick min mor dit väldigt mycket och hon brukade tala om hur fantastiskt där var. Det innebar så klart att det tog lång tid innan jag sökte mig dit, berättar Mikael Wiehe som gärna tar sig till Ribban så länge vattentemperaturen inte understiger 20-grader.
I år har det för Mikael Wiehe blivit ett tjugotal besök på Ribban. Han gillar platsen av flera skäl och talar om den som väldigt tidlös.
– Man slipper sand. Man slipper ungar som skriker. Man slipper kvinnor. Man kan få vara bara män. Man kan få se ut som man vill. Man kan träffas i lugn och ro. Man är inte på krogen. Det är inte ett jäkla slamrande. Man kan ligga där i lugn och ro. Man har inte druckit en massa pilsner. Man är klar i huvudet och kan föra långa resonemang, berättar Mikael Wiehe och tillägger att man dessutom kan ta sig en liten simtur om man känner för det.

BOLAGSHUSET
Ett annat hus som betytt mycket för Mikael Wiehe är Bolagshuset som ligger längsmed Föreningsgatan, Mjölnaregatan och Spångatan.
Huset är Sveriges äldsta bostadsrättsförening och det byggdes av arbetarna själva. De fick låna pengar till bygget av den mjölnare som sedermera gav namn åt Mjölnaregatan.
– Till det huset flyttade jag när jag flyttade hemifrån 1967, och så småningom flyttade stora delar av Hoola Bandoola Band in i huset. Vi bodde i olika lägenheter men brukade träffas nere på gården, berättar Mikael Wiehe som bodde i huset från det att han flyttade hemifrån till att han var trettio år.
I slutet av 70-talet var det tal om att huset skulle rivas, och hotet tornade upp sig. Huset tömdes på hyresgäster och till slut var det bara Mikael Wiehe som var kvar. Han bestämde sig då för att om huset skulle jämnas med marken så skulle det i alla fall gå till botten med flaggan i topp.
– Jag gjorde jättefint på gården. Klippte alla buskar, rensade ogräs och krattade tills det blev snyggt som bara den! berättar Mikael Wiehe och skrattar gott vid minnet.
Till slut bestämdes att huset skulle få stå kvar, men det totalrenoverades och Mikael Wiehe och de andra hyresgästerna fick flytta till nya adresser.
Det ryktas att Bolagshuset var Hjalmar Gullbergs födelseplats, men ingen är riktigt säker. Mera säkert är det att det var Edward Perssons fader – som var snickare till yrket – som under sin levnadstid snidade de vackra trappräcken som fortfarande finns kvar i huset.

VICTORIATEATERN
När Mikael Wiehe var liten var Victoriateatern inget annat än en biograf. Han var ofta där och följde hjältarna med blicken inifrån salongsmörkret.
När Victoriateatern 1976 utsattes för rivningshot så var Mikael Wiehe en av de som engagerade sig i biografens överlevnad.
– Vi var många fria kulturarbetare som bildade en förening och ockuperade biografen. Vi ville att den skulle fungera som ett levande kulturhus.
Som bekant fick Victoriateatern finnas kvar, men det tog Mikael Wiehe lång tid innan han besökte teatern igen.
– En socialdemokratisk organisation tog över verksamheten och för mig fick det konsekvensen att jag aldrig gick dit igen förrän i mitten av 1980-talet, berättar Mikael Wiehe som därefter har varit på Victoriateatern åtskilliga gånger.
– De har ett strålande program och där händer fullt av intressanta saker. Det har blivit en samlingspunkt i Malmö som jag är glad att vi har, berättar Mikael Wiehe som själv kommer att framträda några kvällar på Victoriateatern med delvis nyskrivet material med premiär 16 oktober.

BO01
– Jag går gärna ner och ser hur det går för dem på BO01. Det är ett spännande försök att skapa en modern statsmiljö, berättar Mikael Wiehe som ser framemot att området skall bebyggas ytterligare i framtiden med affärer, systembolag och restauranger.
Mikael Wiehe är intresserad av de exempel av nyskapande arkitektur som finns på området, men också av det möte som uppstår mellan personerna som bor i Malmös dyraste lägenheter och de som han benämner som Rosengårds underklassbefolkning, som kommer för att svalka sig på området.
Sitt eget drömboende har Mikael Wiehe inte hittat på BO01, men drömt har han gjort.
– Om jag fick en tomt på tjugo gånger tjugo kvadratmeter skulle jag bygga ett stort hus i sandsten med en stor arabisk port ut mot gatan. Det skulle inte finnas några fönster och på baksidan skulle jag ha överblick över Öresund, berättar Mikael Wiehe och ser sig om i lägenheten på Rådmansgatan efter de tio miljoner som han inte har.