Magister Wiehe har slängt pekpinnen

Det är fortfarande varmt fast klockan är kvart i tio på kvällen. Vid busshållplatsen utanför Kronprinsen i Malmö står tre tjejer, 17-18 år gamla, vita kjolar och skratt, som uppenbarligen ska in och se om det är något drag på stan.
En portuppgång slår igen och en kille, ett par år yngre än tjejtrion, kommer ut tillsammans med sin mor, tjatar om något och blir förbannad när modern säger nej.
Det kommer ingen buss men istället cyklar Mikael Wiehe förbi på en gammal blå cykel med en sån där orange barnsits bak.
Han vinkar och ler, lite överraskat, sådär som man gör när man inte väntat sig att se någon just där just då.
De senaste fyra och en halv timmarna har vi suttit mitt emot varandra i källaren i Kronprinsen, i studion där Mikael mixar sin nya skiva som just har kommit ut när du läser det här.
Det är overkligt, på något sätt.
Ändå konkret, jag har bevisligen suttit där dessa timmar, jag har lyssnat på ”Tystnaden tätnar” som kommer att bli en hit och blir den inte det ska jag äta upp en italiensk herrsko, jag har hört ”…ska nya röster sjunga” som ligger sist på skivan och berör mig starkt utan att jag vet varför, den påminner bara så kusligt intensivt om något långt där inne i mig.
Mikael Wiehe. Fil.mag. med 40-årsfesten bakom sig.
Utbildad svensklärare som aldrig blev vår nye magister. I varje fall inte från katedern. Själv säger han att han över huvud taget inte tycker om pekpinnar.
Och att han fortfarande får frågan om han aldrig tröttnar på att vara så jävla präktig.
Gör han inte det?
–Det finns de som tycker att jag är tråkig, folk som inte känner mig. De som gör det vet att jag är målmedveten, anarkistisk, moralist.
– Jag visar inte mina värsta sidor offentligt, det finns en massa privata sidor jag inte har någon anledning att visa upp. Det är inte förställning utan handlar om att man uppträder olika i olika situationer.
– Sedan finns det alltid några som blir förälskade i mina verk och tror att det är jag, som förväntar sig att jag ska vara lika ädel som mina visor.
– En gång för några år sedan kom det fram en tjej, hon hade ytterligare några år tidigare sett när vi i Hoola och Tidningsteatern spelade ”Kaninerna på Navarone”. Vi hade häckarna bara i den och hon kom fram och sade att hon tyckt jag varit så oerhört sexig.
Skratt.
– Så visst kan människor uppfatta ens person olika.
– Präktigheten då?
– Jag är en resonerande människa, jag bärs sällan iväg av mina känslor.
– Jag blir förälskad vart sjätte, sjunde år, arg vartannat och dricker mig aldrig så full att jag inte har kontroll över läget.
– Jag är en förhållandevis kontrollerad människa. Jag skandaliserar inte mig själv eller andra.
Tystnad.
– Sedan är ju präktighet för en del ett skällsord för att jag inte ger upp vissa åsikter.

Han har bruna sandaler, rutiga strumpor och blå jeans, en skjorta i tre glada pastellfärger, några grå hårstrån och han ser annorlunda ut så här, varför vet jag inte.
Han är en man som anser sig ha blivit huvudsakligen schysst behandlad. Av allt från journalister till taxeringsnämnd.
Inte missförstådd.
Är du kontroversiell, egentligen?
– För lite.
– Jag tänkte på det där för några månader sedan. Varför kom det så många på mina och Affes konserter? Det kanske inte är för att vi framstår som radikala, som vi trott, utan mer som trygghetssymboler.
– ”Björn Afzelius och Mikael Wiehe vet man var man har”, va, att vi på något sätt står för trygghet och inte ifrågasättande.
Det där har fyllts på av ANC-galan med Olof Palme, Nicaragua-spelningar med UD:s Pierre Schori, tror han, men ger det ANC och kampen i Sydafrika fem miljoner extra tycker han att det är rätt att Olof Palme finns med på scenen.
– Det är klart det finns en risk att tjusas av makten. Makt attraherar och att statsministern kommer på ens konserter är förståss smickrande.
– Men det är skillnad på statsministrar och statsministrar också.
– I vilket fall har jag ingen lust att bli en trygghetsfaktor.
Äregirig är han dock.
– Men jag vill sätta målen själv.
– När jag gör en skiva vill jag komma så nära målet som möjligt, så nära att skapa det bästa uttrycket för det jag vill.
– Målet är inte 100 000 plattor eller att få en hit utan att nå fram till det jag vill.
– Jag inser det positiva för mig själv i att sälja mycket skivor, men jag skiter i det till hundra procent när jag gör plattan. Det sker fullständigt på mina egna villkor.
– Något annat skulle knäcka självkänslan. Inspiration kommer ur erfarenheter, som kan kretsa kring vilka bagateller som helst, som kan bli något som kan säga en själv och andra något, ett bra rim, en god formulering som kan ramla ner vid det mest olämpliga ögonblick, säger han.
– Men be mig skriva en låt och jag kan inte göra det om det inte har någon resonans inom mig.
– Det är klart jag skulle kunna skriva en låt på fyra timmar om jag hotades till livet, men ska det bli bra krävs det att den har en känslomässig relevans för mig. Det rör sig i en korsning av känslor och ens egen historia och något man vill berätta.
– Ibland är det bottnar inom mig själv som jag försöker nå, utmaningar mot min egen blyghet.
– Då blir det personligt och självutlämnande även om man som lyssnare kanske inte märker det.
– Vissa sånger har varit oerhört svåra att sjunga på scen. I varje fall de tio första gångerna.
– Men…jag menar, drar man ned brallorna på gatan nog många gånger vänjer man sig väl vid det också.
Och går vidare.

När vi träffas är det första dagen man jobbar med mixningen av skivan. Inne i studion sitter Pontus och Martin och lyssnar hundraelva gånger på samma låt, men Mikael stänger dörren om dem och sjunker ned i skinnsoffan i fikarummet och säger att han är färdig med skivan, trots allt arbete som återstår.
– Visst, jag skulle vilja göra något annat nu. Allt är inspelat, det är tomhet kvar, målsnöret är sprängt.
Sedan kommer den där kicken igen, när man hittar ett bra rim, känner att där fick jag faan ta mig till det.
– Jag vill förmedla något och när jag då hittar formen för det så vet jag att det här är det sätt jag vill göra det på.
– Och det där pekpinnesnacket har jag aldrig känt mig träffad av.
– Jag menar, jag har aldrig tyckt om att använda ord som ”klasskamp” i mina texter – om man inte rimmar på ”glasspamp” förståss, jag vill att låtarna ska vara ungefär som statyer i hönsnät där man klär hönsnätet själv.
Kaffe, cigarett och vi går in och lyssnar på en ommixad version av ”Tystnaden tätnar” där i en av de 24 kanalerna en piccolotrumpet fått ta ett litet kliv åt sidan mot förra mixen och Mikael säger att nu låter det jäävligt bra.
Det har han rätt i.
– Har ni fått fram ”röstens naturliga strävhet”, säger han och skrattar glatt.
När ”…ska nya röster sjunga” ska mixas går vi ut igen, Mikael vill ha friska öron när han ska höra den och lämnar Martin och Pontus kvar med skäggstubben som enda distraktion. När de går igenom låten blir den som ett pussel med tusen elektroniskt manövrerbara bitar där insikten om varje detalj aldrig får låta helheten försvinna och kvar i slutändan ska den bild bli som Mikael haft inne i huvudet sedan låten fick sin ram och sina färger i lägenheten på Rådmansgatan.
Vi tar mer kaffe, pratar om moral och tidens tand.
– Det är mycket pragmatism och opportunism idag, säger Mikael, ”varför skulle inte jag försöka sko mig lite” och ”om inte jag gör det så gör nån annan det”.
– Det är ju lite pinsamt att det enda ställe där man verkar intressera sig för etik och moral är i kyrkan.

– Det har med vänsterns nedgång att göra, tror jag.
– Det fanns mycket av moralisk indignation i vänsterns agerande, från inga nycklar på dass till nej till argentinskt vin och apelsiner från Israel.
– I dag ställer vi nog för lite yttre krav, det finns ju alltid en fara i att säga ”du skall icke” för då säger den man pratar med ”och det ska du säga” och så står man där.
– Då hamnar det i att ”tiger du så tiger jag” eller att man säger far åt helvete, din skit.
– Det är som med ungar som man säger till att de inte ska prata om det och det och då, vissa saker ska det inte pratas alls om och det blir samma dubbelmoral som vid släktkalasen.
Känner du dig mer ensam idag?
– Absolut.
– Absolut mer ensam. För 15 år sedan var jag hemma i ett sammanhang. Nu finns individerna kvar men inte sammanhang, vi har fyllt 40 och har familj och barn.
– Även om jag naturligtvis inser att jag är oerhört privilegierad.
Mer kaffe. Med mjölk i.
Blir du aldrig förvånad över vilka reaktioner du möter?
– Neej.
– Men ibland kommer det fram folk och säger att de har en kompis som är moderat som gillar någon låt jag gjort, och då är det lite ”vad säger du nu då?” i luften.
– Annars kommer folk i allmänhet inte fram, även om de ser att det är Mikael Wiehe. Det är kanske en på tusen som säger något men av dem är 99 procent vänliga.
– Och en gång om året ungefär är det någon som kallar mig kommunistjävel.
– Annars vet jag inte…jag är kanske bortskämd, jag tror jag möter mycket vänlighet och hjälpsamhet som jag inte är medveten om. Människor i min omgivning har påpekat det.
– Det kan vara att vi kommer till hotellet och frågar om det finns ett rum med utsikt mot stan och då fixar de det.
– Och på restauranger kan det segla fram drinkar på ställets bekostnad.
– Sådant gör mig närmast generad, jag menar händer det tre gånger på samma ställe så går jag inte dit, jag vill inte de ska tro att det är därför jag går dit.
Annars är det inga problem att vara trevlig.
– Även om man är stressad kan man inte be folk fara åt helvete utan då ger man dem en minut.
– Det är vanlig jävla hövlighet.
– Man kan inte å ena sidan vilja att människor ska älska ens musik och sedan bli förbannad för att de vill tala om att de gör det.
Det är trots allt det han lever av.

Grunden i ekonomin är spelningar. Mikael förklarar.
– Jag tjänar 3-3:50 per skiva. Mina skivor säljer väl i snitt 40 000 exemplar, har gjort de senaste åren och så säljs en del äldre skivor.
– Säg 50 000 skivor per år.
– Det är inte mycket jämfört med storsäljarna, det är en eller två plattor varje år som säljer extremt, men det är mycket jämfört med andra. Jag tror inte det finns tjugo svenska plattor per år som säljer mer.
– Då har vi alltså 150 000 kr där, sen går 50 000 bort i sociala avgifter, 70 000 i skatt och det blir 30 000 kvar.
– Jag gnäller inte, men det räcker inte att leva på.
– Alltså måste jag spela och då spelar jag hundra dagar per år med orkester, det ger 120 000 kr och 40 000 av dem går i sociala avgifter och sedan kommer skatten, men så plussar man på lite solospelningar och sådant.
– En del år säljer man extra mycket och då får man mer pengar. Björn Afzelius och Mikael Wiehes gemensamma LP har sålt över 200 000 ex.
Varför?
– Det är vi två. Det är bra spelat och bra ljud och bra låtar.
Och deras gemensamma popularitet är större än summan av deras individuella, så att ett plus ett blir ungefär fyra när de slår sig ihop.
Björn och Mikael hängde ihop redan i Hoola Bandoola, den sjuttitalistiska musikrörelsens flaggskepp, och vi pratar om den tiden och om hur det är att jobba ihop i band, i studion, om orkestrar som kommer och går och inte består.
– Vi spelade sex år i Hoola, sedan slutade två och det gick inte att fortsätta.
– Nya orkestrar och nya äktenskap fungerar inte som gamla.
De två senaste orkestrarna har haft överenskommelser om att spela 1,5 år och att var och en ett halvår innan slutet kunnat säga ifrån om han eller hon inte velat vara med längre.
– Det är ju lättare att göra sådana överenskommelser i en orkester…
– Alla orkestrar har en befruktande period men sedan vänder kurvan nedåt och då gäller det att inse det. Arbetar man med någon som inte kan få fram det man vill så blir man lätt diktatorisk, det blir ovänskap och jävligt jobbigt.
Och vänskap är viktigt.
– Jag har ganska många vänner men är själv en rätt dålig vän, jag glömmer bort att betyga min vänskap. Det kan gå år.
– Men vänskap har den fördelen att man kan reglera den i avstånd och tid.
– Det är väl egentligen mellan tio och tjugo års ålder man skaffar de där vännerna som blir kvar, men sen kommer olika grejer in i bilden så att man inte kan gå upp i de kontakterna på samma sätt längre.
Jag frågar om Magnus Uggla och hur han tror bråket med honom påverkat bilden av Mikael Wiehe.
Han funderar lite.
– De som tycker att jag är tråkig tycker nog att jag är ännu tråkigare nu.
– De som tycker jag är bra har säkert fattat vad jag menar.
– Jag tror jag har förlorat på det, men jag har rätt. På ett personligt plan och på ett principiellt plan.
Det drar mot kväll på allvar vid det här laget, Mikael ligger ned, utsträckt på soffan och pratar, det är en och en halv timme sedan han började prata om en rejäl middag när denna låt är mixad, men nu vete fan.

Har du alltid telefonsvararen på hemma, undrar jag och det är väl inte mycket till fråga egentligen, men han säger att det har han. Som filter mot omvärlden.

Sveriges samlade arrangörer av solidaritetsaftnar slår träget det wieheska numret. Till exempel.

– Jag skulle kunna spela på 50 solidaritetsaftnar i veckan. Tio om dagen om jag tog femdagarsvecka, sju per dag annars.
Andra gånger kan det gälla reklamjobb.
– Jag fick erbjudande om att vara med i den där filmjölkskampanjen, du vet, där alla skulle ha fil på överläppen.
– Men jag sade nej.
– Vad fan skulle jag vara med i den för?
Att själv välja stenhårt vad man gör och inte gör, det har med integritet att göra och Mikael Wiehe håller hårt på sin.
– Jag mår illa när kändisar ställer ut sina barn i veckopressen och säljer sina bröllop.
Intervjuer är annorlunda.
– Jag säger ja till det mesta. Skolklasser, folkhögskolor. Och inte bara när jag har en ny skiva på gång.
Så pratar vi om en gammal intervju där Mikael sade att det vore kul om någon progressiv musiker i något annat land kunde använda hans sånger och joodå, det är en kille från Uruguay som översatt 20 låtar och sjungit in till hans bakgrund och en kille på Kuba som också tagit över någon låt.
– Det är det närmaste ett internationellt genombrott jag har kommit, säger Mikael.
Och skrattar.
Det är ingenting han själv satsar på.
– Även om jag skulle sälja två miljoner skivor, jag skulle få tio öre stycket, 200 000 kr.
Kvällen har blivit sen, det kliar i ögonen och jobbet i studion är nästan klart för dagen.
Det blir ingen rejäl middag ute.
Det är för sent och Mikael ska upp tidigt morgonen därpå.
Det blir den gamla blå cykeln med barnsitsen, en kvällstur genom det Malmö han påstår sig aldrig ha haft några allvarliga uppbrottsplaner från, hem till lägenheten vid Triangeln.
Kvar vid busshållplatsen utanför Kronprinsen står tonåringen och argumenterar med sin mor.

Torbjörn Karlgren, Reflektion, hösten 1988