Den mjuka skånskan fyller luren. Jag talar med Mikael Wiehe, snart 60 år gammal, som just har gett ut en ny skiva. Fylld av hopp. Själva är jag 26 år. Undrar var hans hopp kommer från.

Hej! Har du tid att prata en stund?
– Ja, visst. Jag har 25 minuter. Jag ställer en äggklocka, men när den ringer måste jag lägga på.
Okej, då är det bäst att vi kör med en gång. Jag har lyssnat igenom din nya skiva och jag uppfattar den som väldigt positiv. Särskilt de politiska texterna. Du sjunger om att du ska ”söka det vackra” i en mörk värld. Om att ”nu blir det bättre” osv. Vart får du hoppet ifrån?
– Efter att i 20 år ha hört att marknaden är Gud så tycker jag mig höra andra ljud i skällan. Jag ser människor i hela världen som formerar sig i ett motstånd. Jag tror nyliberalismens era är slut. Dom har haft sina 20 år av experiment. Det har gått åt helvete och nu börjar någonting nytt. Jag är väldigt hoppfull inför framtiden och det har jag i stort sätt varit i hela mitt liv. I ett långt perspektiv.
Vad ser du för tecken på det i Sverige?
– Jag såg exempelvis i Dagens Nyheter att nya regeringen i Norge gått åt vänster. Det samma gör ju Socialdemokraterna i Sverige på sätt och vis. Man talar om nya jobb inom den offentliga sektorn och höjda försäkringarna. Andra enkla tecken är det två manifestationerna vid EU-toppmötet i Göteborg 2001 och demonstrationen mot kriget i Irak i Stockholm 2003. Jag ser en generation unga människor som tänker i politiska banor, de som är runt 20 år och som inte är belastade av min generations misslyckande. Som inte tänker att - jag orkar inte höra det här igen – utan som istället tänker – det här måste ju vara möjligt.
Jag uppfattar det som att mycket av det du pratar om slogs ner just av händelserna i Göteborg. Att det fanns en väldigt stark vänstervåg innan Göteborg bland min generation, jag är 26 år nu, men att vi första gången mötte på ett starkt motstånd och att många gav upp.
– Du har rätt i att Göteborg var ett bakslag för vänstern. Det enda som togs fasta på var ju att möbler brändes och ingenting annat. Men det största bakslaget för vänstern var attacken mot World Trade Center den 11 september 2001 som ju rättfärdigade en enorm repressionsapparat till förmån för eliterna och minoriteterna. Men även det börjar ju ifrågasättas nu. Visst har det varit bakslag, som alltid, men jag ser ändå en rörelse framåt.

Du har varit med länge. Vad har du för råd för den här nya rörelsen som du ser? Hur hanterar man motståndet?
– Organisering. Man måste organisera sig runt en vision. Det finns många viktiga frågor, men som jag ser det finns det en huvudfråga som fortfarande gäller och det är den om minoritetens vilja att berika sig mot majoritetens rätt till ett bra liv. När vi höll på bands de samman av någon form av marxism. En gemensam teori höll ihop de olika delrörelserna. Nu pratar man mycket om nätverk som säkert också är bra. Men jag tror väldigt mycket på organiseringen av majoriteten.
Hur skulle den formen av organisering kunna se ut i Sverige?
– Det finns radikala grupper inom Socialdemokraterna som hör hemma på vänsterkanten. Och feministiskt initiativ hör hemma på vänsterkanten, tror jag. Anarkisterna hör definitivt hemma på vänsterkanten och fackföreningsrörelsen borde göra det. Underklassen i Sverige idag består ju till största del av invandrare, förtidspensionerade, och av ungdomar utan jobb. Men det är mycket svårt för alla de här grupperna att hitta en kampform. Det var mycket lättare när alla jobbade på fabrik, då var det bara att sätta sig ner och säga att nu skiter vi i att smida dom här jävla plogarna. Men när jag gick i den här demonstrationen i Stockholm den 15 februari 2003, vilket ju faktiskt inte är så länge sedan, så fanns ju alla dom här grupperna där.
Det var ju en konkret händelse. Krigsutbrottet mot Irak. Men hur ska de två delarna av vänstern, alltså den traditionella arbetarklassen och den nya underklassen mötas kring en bredare plattform?
– Tyvärr finns det ju motsättningar. Inom arbetarrörelsen tycker många att ”här kommer dom”. Antingen jobbar dom och då ”tar dom jobben” eller så jobbar dom inte och då är det fel för då ”sitter dom här och snyltar dom på det vi byggt upp”. Det finns också en motsättning mellan unga och äldre där de unga tycker att fackföreningsrörelsen är jävla tråkig. Men jag tror det finns beröringspunkter som man kan snacka sig fram till på lite mer är 25 minuter…
Du sa att din generation misslyckats…
– Ja, man har gått från en oppositionsposition till en etablerad position. Man har fått barn och en sorts trygghet och är mindre benägen att förändra.
Men du har ju alltid hållit hållit fast vid dina ideal. Vad skiljer dig från de andra?
– Jag är lever också väldigt borgerligt i min privata livsstil. Jag har tider, äter gott och dricker vin. Men jag är ju privilegierad. Jag har en kanal som jag kan använda, alltså mina sånger. Dessutom blir jag intervjuad av dig och andra. Jag får vara med i teveprogram, det är lite lättare för mig att nå ut. Dessutom var jag så lycklig när jag som ung fick öppnade ögon, nu kan jag inte stänga dem igen. Jag har förstått något jag inte kan göra oförstått. Jag kan inte hjälpa det.

En annan fråga: Låten Stjärnan på nya skivan sticker ut lite grann tycker jag. Du sjunger om en resa mot ett okänt mål. Jag blir så nyfiken. Vad är det för resa?
– Mitt liv har varit och är en resa på väg mot något som jag inte vet riktigt vet hur det kommer se ut.
Du sjunger om gråa hår och rynkor. Börjar du känna dig gammal?
– Jag är gammal. Jag fyller 60 år nästa år. Livet är ungefär 75 år långt. Jag har levt fyra femtedelar, det är bara att konstatera. Men jag ser något positivt med att bli gammal. Jag tycker att jag kan berätta mycket längre historier nu. Jag ser långa sammanband. Jag känner igen saker när de kommer igen. Dessutom har jag turen att träffa många unga i det jag gör och jag har unga barn, vilket hjälper mig att hålla kvar framåtandan och energin.
På din förra skiva Kärlek & Politik var du väldigt personlig. Det var mycket mer kärlek och mindre politik än vanligt. På den nya skivan är det mer politik igen. Är det svårare att sjunga om kärlek än om politik?
– Jag tycker nog att konstnärskapet, om jag ska vara pretentiös, kräver både en nyfikenhet och öppenhet utåt, och djupdykningar i ens eget inre. Det kan handla om en själv men också relationen till dem som står en nära. Det hänger ihop det där, att våga titta i sig själv, annars är det lätt att bli någon slags jävla megafon för en eller annan fråga. Därför vill jag gärna skriva om båda delarna. Det är svårt att skriva om bägge men kanske är det ännu lite svårare att skriva om det personliga.
Hur länge kommer du att hålla på?
– Så länge jag har rösten i behåll och inte brutit mina fingrar kommer jag nog att hålla på.
Det tycker jag var en fin avslutning. Jag tror 25 minuter har gått.
– Ja. Hör du äggklockan? (Skratt) Jag måste sluta.