|
|
 |
 |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |
|
||||||||||||||||||
|
||||||||||||||||||
| Los Suecos 1979
Los Suecos var inbjudna av den kubanska staten, och detta satte oss i en alldeles speciell sits. Vi var helt enkelt VIP:s (Very Important Persons). Endast det bästa var gott nog. Bra hotell, kopiösa mängder god mat, hinkvis med rom och öl, ständig uppassning, egen buss, mängder av officiella mottagningar och t.o.m. fickpengar från staten. Kubanerna ville oss oändligt väl och hoppades att vi skulle känna oss som hemma och visste inte till sej i all omtänksamhet. Jag blev t.ex. sjuk i början och hamnade på sjukhus och detta höll på att knäcka kubanerna. Jag fick omgående behandling, två man satt vid min sida och vakade hela natten, jag fick egen avdelning på planet till Havanna och man förhörde sej ständigt om mitt tillstånd och mina önskemål. Dom led och brydde sej mer om mej än jag själv, trots att jag var ordentligt sjuk ett tag. Man ordnade också olika studiebesök, bl.a. på en romfabrik, en cigarrfabrik och ett sommarinternat för ungdomar, och överallt var det samma översvallande hjärtlighet. Till slut ville man träffa en riktigt otrevlig kuban för att få lite balans. Som väl var gjorde jag det så småningom. Jag åkte nämligen buss i Havanna en dag och blev utsatt för ett stöldförsök. Det kändes nästan skönt att få se att sånt förekom även här. Annars blir man mest lyft i anden på Kuba. Jag såg t.ex. inte ett fyllo på två veckor (d.v.s. kubanskt), inte antydan till slagsmål och nästan inga poliser. Havanna var en gång en av världens mest korrumperade, gangsterstyrda och farliga städer med bl.a. en enorm prostitution, men idag skulle jag inte tveka att gå i hamnkvarteret mitt i natten. Det är betydligt farligare att gå på dansrestaurang i Karlskoga. Det enda som egentligen är farligt på Kuba är att gå ut i kortbyxor. Mikael Wiehe har ett par magnifika vita kortbyxor som räcker till knäna och har en vidd av ett ordinärt tvåmanstält. Dessa byxor kombinerar han med förkärlek med en blåvitrandig undertröja och sandaler, och när han glider avenidan fram ser han ut som en elefantjägare utan tropikhjälm eller en övervintrad brittisk prefekt i Indien sen tiden för kolonisationen. En helt osannolik uppenbarelse alltså. Första kvällen i Havanna hade jag oturen att ta en promenad med honom i denna mundering, och det var verkligen farligt. För kubanerna. Kubanerna anser nämligen att kortbyxor är lika löjligt som en man i kjolar och formligen exploderar av lycka inför något sådant. En del faller handlöst omkull i skrattkramper, föräldrar håller upp sina barn i fönstren och pekar, andra springer rakt in i väggen i skrattparoxysmer. En del knäfaller och tackar Martí för att man fått uppleva detta. Folk visslar och tjuter, klappar i händerna och tillmälena haglar. Det blir rena gatloppet, och t.o.m. en sån principfast person som Mikael lovade omgående att ompröva sitt beslut att alltid bära kortbyxor på Kuba. Han var helt enkelt trafikfarlig. Los Suecos gjorde tio konserter, fyra i Havanna inklusive en TV-inspelning, och sex på landsbygden eller i mindre städer. Speciellt givande var konserterna i dom små byarna. Det hände att vi for ut på landet, förbi oändliga sockerrörsodlingar för att plötsligt ta av på vägar som knappt dög till boskapsstig för att komma fram till byn där vi skulle spela. Men väl där var uppställningen hundraprocentig. Först mottagning med information om förhållandena i trakten, jordbruket eller industri, sedan frågestund, förbrödring över ett glas rom, konsert och därefter stor middag med tal och inofficiella samtal. Även i dom minsta byarna hade man gjort omfattande ansträngningar att ordna så bra som möjligt för oss. Vi hade t.ex. alltid ett enormt scenljus i alla tänkbara grälla färger, och även om man ibland fick ta ström direkt från lyktstolparna eller ha strålkastarna på lastbilar ute bland publiken så fungerade det. Visserligen sjönk ibland strömstyrkan till under 100 volt, men då släckte man bara ett par lampor och så körde vi vidare. För dom som är intresserade kan jag nämna att vi spelade mycket på östtyska Vermona-förstärkare som Cubartista ordnade. En otrolig förstärkare som mest lät som om man satt i telefon med en annan världsdel. Vi döpte snabbt om dom till Cubardista, världens enda förstärkare med inbyggd fuzz på alla inställningar och volymer. Men vad gjorde det. Kubanerna gillade oss och som Ulf [Dageby] säger: Man kan spela på allt. Huvudsaken är att det svänger och att man satsar. Detta är f.ö. också kubanernas filosofi. Och eftersom Los Suecos svängde bättre och bättre för varje konsert, och eftersom Bertil Goldberg bjöd på en av rockhistoriens hänsynslösaste satsningar i "Stena Olssons Compagnie" så gick vi helt enkelt hem. Att Per-Ove ["Muffe" Kellgren] alltid spelade i kortbyxor gjorde knappast saken sämre. Det var helt enkelt en show i kubanernas smak.
|
|||||||||
|
|
| | |
| | |
| | |
| | |
| | |
| |
