|
|
 |
 |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |
I helgen tog Mikael Wiehe emot Leninpriset ur Jan Myrdals hand. En del prisar modet att stå upp för gamla ideal medan andra kritiserar Wiehe för att gå förtryckets ärenden genom att ta emot priset. Ser vi till prisets upphovsman, Jan Myrdal, är det uppenbart att vi där finner ett mycket starkt stöd för ideologiskt styrt förtryck. När jag på senare tid har försökt återvända till en del av hans skrifter och böcker framträder därutöver en förvånansvärt disparat och förvirrad beskrivning av världen. Ett självklart fundament i Jan Myrdals åsikter är att en liten intellektuell klick skall härska över alla andra. Det var en poppis åsikt på 1970-talet. Men i övrigt är det frapperande ont om sammanhang i Myrdals texter. Ofta börjar ett resonemang i en ringhörna, trasslar sig över till den andra, för att sedan ramla ur ringen och avslutas med en meningslös skildring av arenagolvet. Bildligt talat. Hur detta kunnat fängsla en generation unga revoltörer på 1970- och 1980-talen känns i dag helt obegripligt. Ändå minns jag själv Jan Myrdals dragningskraft på dem som då kallade sig maoister. En tid gick de alla i psykoterapi eftersom det var på modet. Ända tills Jan Myrdal uttalade sig om psykoterapins fördärv. Och mängder följde den store ledarens ord och avslutade terapeutkontakten. I dag skulle vi möjligtvis kunna skratta åt Jan Myrdals dåvarande status som halvgud. Om det inte vore för hans hyllningar av bestialiska illdåd i länder som dåvarande Kampuchea. Om det inte vore för hans förståelse för att diktaturen i Kina måste slå ned varje rop på demokrati. För några år sedan kritiserade jag Jan Myrdal för detta på ledarplats i dåvarande LO-Tidningen. Jan Myrdal svarade på Jan Myrdalsällskapets hemsida, tyvärr lika osammanhängande som mycket annat av det han presterat. Svaret började i min kritik, mot slutet ställdes den obesvarade frågan om resningen i Ungern 1956 var en antisemitisk progrom och texten hade däremellan format en malplacerad skildring av nynazister i TDR. För alla som inte vet det står TDR för Tyska Demokratiska Republiken, det som alla andra kallar DDR eller Östtyskland. Men det finns tydligen ingen i Jan Myrdals närhet som vågar berätta att det inte heter TDR. Den text om utdelningen av årets Leninpris som i söndags publicerades på Jan Myrdals egen hyllningshemsida "FiB Kulturfront" inleds med orden: "Det finns få, om ens någon i Sverige utöver Jan Myrdal, som öppnar dörrar för kritiken mot det rådande samhällets misslyckanden och varför förtrycket pågår." Kim Jong-un, here I come, med andra ord. Texten skulle handla om prisutdelningen men den måste ju i sann 50-talsdikatatorisk anda inledas med en hyllning av Den Store Ledaren. Den för Jan Myrdals anhängare inte lika viktige men dock uppskattade bundsförvanten Mikael Wiehe gör i Sydsvenskan ett tappert försök att rättfärdiga varför han tar emot priset. Under rubriken "Om yttrandefrihetens dödgrävare" radar Wiehe upp ett flertal händelser där media har uppmärksammat hur nyliberalismens företrädare försökt tysta kritiker under senare år. Det är naturligtvis viktigt att detta uppmärksammas – vilket alltså också har skett. Men varför det skulle berättiga Mikael Wiehe att ta emot ett pris från en person som kanske mer än någon annan aspirerar på titeln "yttrandefrihetens dödgrävare" och som i decennier har varit en av Sveriges främsta motståndare till folkvilja, majoritetsbeslut och öppenhet är dolt i fullkomligt mörker. I stället sjunker Mikael Wiehe som en gråsten i aktning när han tar emot Jan Myrdals Leninpris och därmed trampar på alla dem från arbetarnas breda lager som till skillnad från såväl Mikael Wiehe som Jan Myrdal under det senaste seklets blodiga historia verkligen har slagits för yttrandefrihet och frihet.
|
|||
|
|
| | |
| | |
| | |
| | |
| | |
| |
