Sorgeliga saker hända än i våra dar minsann!

Lars Forsell om det sjungna ordet - från Elvira Madigan till Marie Fredriksson:
Sorgeliga saker hända än i våra dar minsann!

Yes, ’n’ how many times must the cannon balls fly
Before they’re forever banned?
The answer, my friend, is blowin’ in the wind,
The answer is blowin’ in the wind.
(Bob Dylan: Blowin’ in the wind)

”Man behöver inte förakta den dåliga musiken och poesin därför att man älskar den goda.”
Vid Svenska akademiens högtidssammanträde den 20 december förra året [1989] föreläste Lars Forssell (med hjälp av bandinspelade exempel) om ”den form som miljoner förstå” – rockpoesin och dess historiska motsvarigheter.
Expressens kultursida trycker här föredraget i förkortad form.

NÅGON GÅNG på 1870-talet tycks greve Carl Snoilsky ha besökt en porslinsfabrik. Kanske var det Rörstrand.
Snoilsky var redan vid denna tid, hur mycket och hur troget han än tillhörde den dåvarande svenska nomenklaturan, känd för sina – åtminstone för en hög ämbets- och adelsman – vagt radikala idéer. Så det var inte de borgerliga praktpjäser som snurrade fram under drejarens förfarna händer som gav honom inspiration till en dikt; det var tvärtom vardagsporslinet, de koppar, fat och skålar som så småningom skulle komma att användas av ”den lägre befolkningen”, för att använda den tidens aristokratiska språkvanor.
Så när han kom hem satte sig denna höga herre, som redan i sin första diktsamling ”Italienska bilder” stött den italienska frihetsrörelsen, bekvämt på en sammetstaburett och kastade ner de rader som min generation med säkerhet är den sista att kunna utantill:

Ack, denna hand, vars verk vi gå förbi,
Långt mera oumbärlig är än vi,
Som blåsa bubblor blott av granna ord
Till lek vid övermättad bildnings bord.

O, den som kunde skänka dikten så
Den enkla form som tusenden förstå,
Den form som frambär kraftigt vardagsbröd
Till tjänst för hunger, ej för överflöd!

O tänk att bilda i en lycklig stund
Den bägare som avstår var mans mund,
Som fylls vid tidens djupa brunn en gång
För tusenden, som törsta efter sång!
Dikten är ju klar som ett glas bondvatten om också inte lika läskande.

I mina öron, i vår tids öron grumlas drycken av ett aristokratiskt och på något sätt obscent dåligt samvete, samma skuldmedvetande som förstörde så mycket protestdikt under sextio- och sjuttiotalen. Det var då borgerlighetens döttrar och söner bildade KFML(r) och fördömde all poesi som inte råkade handla om tredje världens lidande eller Vietnamkriget eller ”Nixons lakejer”, förhånade och förkastade Martinson och Aspenström, Tranströmer och Östen Sjöstrand just för att de blåste ”bubblor blott av granna ord/Till lek vid övermättad bildnings bord”.
För att tala med teaterdirektören Alexander Sjövall i August Blanches komedi: Alla rövare byter om till präster! Det gick på ett ögonblick. Alla de unga skådespelarna på den poetiska scenen bytte taktfast huvudbonad, kungakronan av, Mao-mössan på.. Det skulle föra för långt att reda ut hur mycket denna tusenhövdade kritiker – låt oss kalla honom Alexander Sjövall -– sårade enskilda poeter och skadade den svenska poesin som helhet.
Många slutade helt enkelt skriva. Det var fan som blivit teaterdirektör.

Då är det i detta samanhang intressantare att fråga sig vad Snoilsky egentligen menade med ”den enkla form som tusenden förstå”.
Drömmen om folkligheten, om stora publiksiffror och om att ta upp kampen med folkvisan och skillingtrycket slår vid artonhundratalets mitt ner som en blixt i en konstart som ännu ett sekel tidigare var en hovets, adelns och skönandarnas angelägenhet.
Visst skrevs det visor, i England av en Herrick, en Robert Burns, ja till och med den väldige pornografen earlen av Rochester skrev några av de vackraste visor som den engelskspråkiga poesin äger, i Frankrike diktade Viktor Hugo, mellan de stora episka verken på vers och prosa, de vackra sångerna i ”Konsten att vara farfar”, som jag har haft rika skäl att studera under de sista tre åren, i Tyskland komponerade Schubert sina visor. Hans ”lieder” kallas på svenska ”romanser”, varför vet jag inte, det är bara ett långt anspråksfullare namn på något anspråkslöst och enkelt och innerligt; Schubert valde också , kanske medvetet, mycket torftiga texter, som liksom ropade på att förädlas och förandligas av hans tonspråk.
I Sverige anknöt Wivallius, Lucidor, Runius, Columbus och Fransén till folkvisan, den som fick officiell hemortsrätt i den svenska litteraturen först med Afzelius och Geijers ”Svenska folkvisor från forntiden” i tre band 1814-17.
För att nu inte tala om Bellman, vilket är just det som jag inte tänker göra.
Bellman är allt för mångtydig, genial och ojämförlig för att mer än nämnas i en framställning som börjar med att citera Bob Dylan och Carl Snoilsky. Dagen efter en stor TV-intervju med Lars Ahlin åkte jag taxi med en chaufför som kände igen mig och undrade om jag träffat Ahlin. Förr i världen, när vi var unga…Lång paus. Och därefter gav chauffören Ahlin en komplimang som torde vara den finaste en svensk författare någonsin fått: Det är i alla fall roligt att man talar samma språk som han.
Bellman – det är i alla fall roligt att man talar samma språk som han.

Jag upprepar att behovet av att skapa en poesi som kunde vinna genklang också i folkdjupet växte sig allt starkare under förra seklets lopp. Visst skrevs det visor, men författaren bakom de vackraste och högst älskade engelska, franska, tyska och svenska folkvisorna förblev namnlös och odödlig. Hennes eller hans täcknamn är Anonymus – författaren anonym.
Med skillingtrycket förändrades bilden något. När Fredmans epistlar 1790 gavs ut med Kellgrens företal var de sedan länge kända som skillingtryck i – för att tala med företalet – ”vanskelige, lösa, kringflygande papper”, som lätt löpte fara att ”antingen förkomma eller misshandlas, stympas och frånkännas sin upphovsman”. De hade ”strax i födslostund tagit sin flykt ur författarens hand utan att dit återvända, spritt sig omkring till hov och stugor, att läras av den okunniges som kunniges mun…” Det var också viktigt att musiken ”av en skicklig hand en gång för alla omedelbarligen flyttats från auktorens röst på papperet; detta är vad som ock skett”. Det var sannerligen hög tid; auktoren var femtio år gammal och hade bara fem år kvar att leva.
Att vi faktiskt har Bellmans skrifter översedda av författaren är alltså ett under att jämföra med Ben Johnsons utgåva av Shakespeares samlade arbeten. Särskilt som ingen av dessa båda auktorer är känd för ordentlighet och pli.

Att spridas omkring till hov och stugor, att läsas av den okunniges som den kunniges mun – Bellman hade redan funnit den form som Snoilsky sökte, ”den form som tusenden förstå”.
I min mors gömmor fann jag efter hennes död ett omfångsrikt urval visor och skillingtryck som kommit ut vid sekelskiftet. Min mor kom från småland och var, liksom hela hennes familj, full av visor, och i detta urval hade hon noga streckat för sina favoriter, bland vilka jag särskilt minns ett av hennes paradnummer, visan om Fingal, ”en herde så öm”, därför att jag fann den så obegripligt rörande och komisk. Hon hade också fört in varianter av de tryckta texterna som hon lärt sig av de småländska pigorna på Högsrum, min morfars lantgård.
Men vad jag också fäste mig vid var den konstfärdighet med vilken många av dessa pekoral var drejade; här fanns spökballader som var uppbyggda med en dramaturgi som hos Walter Scott, eller Edgar Poe, och Walter Scott har utan tvekan stått för många förlagor till dessa avgrundsvisor, där försmådda älskare återvänder som benrangel på bröllopsnatten för att strypa sin forna kärlek och stycka hennes nya brudgum.
Halvt bortglömda skaldenamn börjar också smyga sig in bland de anonyma: Nicander, Thekla Knös, Euphrosyne och sist men inte minst Svenska Akademins trognaste och mest namnkunniga spöke, som kanske står bakom er i all sin motbjudande djävlighet om ni vänder er om.
Den stackars Carl David af Wirsén, den irrande som aldrig får upprättelse och aldrig ro i sin grav, inte ens i sin egen spökballad.

Känslolivet förändras; en gång var tecknet på den högsta mänskliga värdigheten att kunna ”pressa en tår”. Som jag minns det var detta Lidners definition. Jag betraktar en scen ur en bok om Malla Silfverstolpes krets: vid pianot sitter Adolf Fredrik Lindblad, vid hans sida står Jenny Lind och sjunger, kring bordet sitter, tårögda och under kvävda snyftningar, Geijer, Adolf Törneros, Amalia von Hellwig, kanske just Nicander.
Vad är det för sång som fröken Lind framför och som får denna högt bildade församling att pressa så runda tårar? Det är ”Kors på Idas grav”.
Vilka av våra, vi nu levandes, sånger kommer i en framtid att betraktas som lika löjliga och pjollriga och pekoralistiska som vi nu betraktar den sorgesamma visan om den arma Ida?

När jag häromdagen nämnde mitt föredragsämne för Erik Lönnroth, var det första skillingtryck han nämnde ”Titanics undergång”. Den sången hade gjort ett djupt intryck på honom när han var liten. Nu råkar en av de i mitt tycke allra bästa sångerna från vår samtida visskatt handla just om Titanic. Den är skriven av Mikael Wiehe på en underbart vacker och efterhängsen melodi, och jag vet ingen text som utan allt för många pekpinnar speglar undergångsstämningarna från de år då den revolutionära glöden från 1968 hade falnat och den tredje världens överlevnadsproblem, kärnkraftolyckorna och de ständigt pågående blodiga så kallade småkrigen kastade djupa skuggor in i det västerländska medvetandet. Så här låter slutet:

Se’n spela’ fartygsorkestern Närmare Gud till Dig
Det kändes lite fånigt men ändå typiskt för just vår tid
Vi har förlorat den allra sista gnuttan hopp
Vi går till botten där vi står men flaggan den går i topp.

Det finns säkert en risk för att denna sång kommer att betraktas som tårdränkt och omöjlig. Den dagen är jag glad att slippa stå där med skammen; då vilar jag och andra av Wiehes beundrare – liksom Lindblad, Geijer och överstinna Silferstolpe – i våra gravar.

Det är ju uppenbart att Mikael Wiehe med en fräckhet utan gräns – liksom så många av sina företrädare och efterföljare – tar ett stort steg bakåt i den poetiska utvecklingen. För honom är det inte längre Ekelöf och Lindegren, Lundkvist och Vennberg, Tranströmer och Sonnevi som råder; det är skillingtrycket och folkvisan. Det är, brutalt sagt, också den poesi som i finare estetiska kretsar av hävd betraktas som dålig.
Och inte bara av hävd utan oftast med all rätt. Det gamla känslosamma skillingtrycket, ”tryckt i år”, har återuppstått som grammofonskiva. Det är därför som hängbron över ett århundrade, från ”Elvira Madigan” till Wiehes sång om Titanics undergång, tycks mig både symbolisk och konsekvent.
Med grammofonindustrins genombrott på trettiotalet är det inte längre fråga om ”tusenden som förstå” utan om miljoner, ja miljarder, som inte bara förstår utan vilkas sunda förståndsgåvor är allvarligt hotade. Greve Snoilsky skulle baxna.
Det är sångarna och deras sånger som har erövrat huvudrollen på den dubbla scenen – för att använda titeln på Lars Lönnroths suggestiva bok om denna utveckling. Det är Bob Dylan och The Beatles, Elvis Presley och Bruce Springsteen som håller sina poesiaftnar – återgivna i så kallade ”live recordings” – på fotbollsarenor inför tiotusenhövdade skaror.
Förr talade man om en horror vacui, en skräck för tomrummet. I dag tycks vår tid och dess människor känna en vanvettig skräck för tystnaden; det är som om det till varje pris gällde att inte höra sina egna tankar. Inte andras heller för den delen. Horror silentii. Bristen på tystnad är tidens stora bristsjukdom.
Finns det då ingenting av värde i detta helvetiska larm? Jo, åtskilligt; jag har redan nämnt Mikael Wiehes kvalitet, men det är inte lätt att vaska guld i en sandstorm.

Jag var helt enkelt några år för gammal när sextiotalets tre så kallade megastjärnor föll ner på jorden: Elvis Presley, Bob Dylan, The Beatles. Jag förstod nog aldrig riktigt vad som hände. I den dyrkan som snart tände sina rökelsekar kring Elvis såg jag med obehag en manskult utan like: idolen med sina skakande höfter och sitt penisfodral – eller näst intill – som dansade framför en hord av skuttande, gråtande, pipande småflickor, en dervisch i sitt harem.
Andra såg något helt annat: lastbilschauffören ur socialgrupp fyra, ”the white trash”, som vrålade sina rytmiska sånger om fängelseliv och fattigdom, utmanade det sippa Amerika och blev incitamentet till en hysterisk sexuell frigörelse. Alla präster bytte om till rövare, alla nunnor till skökor.
Elvis Presley var – det inser jag nu – oerhört farlig i ett puritanskt samhälle, en Savonarola upp och ned. Så gjorde man också mycket snart kål på farligheten. Han slutade som en svullen prydnadspumpa.

Bob Dylan var naturligtvis intressantare från min synpunkt. Dels stod han med sin glödande, ibland svårtolkade poesi i den rika amerikanska traditionen av arbetarsånger, protestvisor och heroiska ballader om vanligt enkelt folk, dels anknöt han, framför allt i sitt överrumplande bildspråk, till den lyriska modernismen.
Denna judiska pojkvasker Robert Zimmerman från det svenskdominerade Minnesota hade Leadbelly, Woody Guthrie och Joe Hill som förebilder, samtidigt som det viskades om att hans artistnamn, Dylan, anspelade på ingen mindre än Dylan Thomas. Kräsna bedömare som Göran Printz-Påhlson lär anse att Bob Dylan vore värd ett Nobelpris.
Med sånger som ”Blowin’ in the wind”, har Dylan i varje fall gjort sig förtjänt av ett fredspris.

Beatles, slutligen. Den första Beatleslåt som fick mig att spetsa öronen – mina pojkar förde hem skivorna i triumf – hette ”She’s Leaving Home”. Den berättar med ett underbart vemod om en ung flicka som lämnar sitt föräldrahem, föräldrarnas klagan, flickans rädsla inför det stora steget ut i det okända – och det slog mig hur lite den moderna lyriken bryr sig om vardagsproblemen. Den har stora saker att säga om svårigheten att vara men, mycket lite om hur svårt det är att leva och vara från dag till dag, från vardag till vardag.
Här är en sång som tusenden förstå, de som är föräldrar och de som har varit barn i uppbrott, en sång om vad psykiatern brukar kalla separationsångest. En framstående psykiater har för övrigt berättat för mig hur chockerad han blev när han upptäckte popmusikens terapeutiska tröst också för de svårt sjuka, de manodepressiva och schizofrena.
Hur valhänta texterna än kan tyckas och hur svåra de än kan vara att höra – det gäller ju för övrigt också operatexter! – kunde de dem utantill och sjöng med som om det vore besvärjelser.
Han hade antecknat två av de oftast förekommande låtarna på sina patienters hitlistor. Den första är Ulf Lundells ”Jag är på din sida”.

”Du är hungrig och arg, du är ensam och trött intill döden
som en vilsen varg och du ser inget hopp i nöden
men kan du hålla ut genom smärta och regn
kan du ta del av fiskarna och bröden”

Psalmkaraktären är tydlig, och kanske en psalm nu mera ska låta så för att de sjuka, de nödställda och de utstötta verkligen ska lyssna.
Den andra sången som min vän antecknat i sin läkarjournal som ett terapeutiskt vademecum heter ”Efter stormen” av Marie Fredriksson.

”Du ger mig lugn efter stormen
när mina drömmar faller isär
Du ger mig lugn efter stormen
När allt är över väntar du här”

Sannerligen ingen stor poesi, men för många är den mer tröstande och läkande än stor poesi. Förakta inte den dåliga musiken, skrev den aristokratiske Marcel Proust, för hur många äkta känslor har den inte uppväckt och hur många äkta tårar har den inte utlöst. Marcel Proust var sannerligen ingen populist. Han – liksom min vän psykiatern och jag – konstaterar bara att så är det.

Till sist ett helt annat exempel, hämtat från Cornelis Vreeswijks svanesång ”Till Fatumeh”. Den som läser Mats Lodéns ”Rockens text”, en samling intervjuer med svenska rockpoeter, blir förbryllad över vilken liten roll – egentligen ingen roll alls – som vårt rika svenska poesiarv har spelat för en Mikael Wiehe, en Joakim Thåström, en Peter LeMark eller en Kajsa Grytt. För dem kan en Nils Ferlin verka en smula passé; Joakim Thåström finner Gunnar Ekelöf krånglig att läsa. Inte ens Sonja Åkesson, det originellaste snillet i min generation, med sina folkliga rötter och sin sublima vanlighet, inte ens hon är nämnd.
Annat var det med Cornelis. Bellman var hans halvgud, Ekelöf hans stora följeslagare och Fatumeh hans Mariabild. Den som skyggar för det vulgärt destruktiva i somlig popmusik – man kan påstå att gestalter som Bob Dylan, Beatles, Jimi Hendrix och Janis Joplin på ett skrämmande sätt legitimerade knarket som glädje- och inspirationskälla – bör lyssna till Cornelis.
En nedknarkad Fatumeh går mot sin undergång. Det är lika ohyggligt i sången som i den västerländska verkligheten. Cornelis visste vad han talade om.

När jag här försökt visa att poppoesin har övertagit en del av den roll som den klassiska poesin – tag Fröding, Karlfeldt, Nils Ferlin – av hävd har spelat, så menar jag det inte som en uppmaning till Tomas Tranströmer att sätta sig ned och skriva som Ulf Lundell eller Marie Fredriksson. Fast vilken fattig poet skulle inte någon gång vilja lära sig skriva lika illa som Joan Collins?
Orwell talar om den bra dåliga poesin. En sådan bra dålig poesi kan Tomas Tranströmer helt enkelt inte skriva. Han förmår inte ens skriva dålig poesi.
Men, menar kanske någon, kanske man skulle kunna hjälpa den klassiska poesin om man poppade upp den med lite rockmusik?
Sådant sker, med förödande resultat.
Låt oss, som motvikt, lyssna till Birger Sjöbergs förbittrade ord om ”Fridas visor”, som han i sina svartaste stunder kallade Ungdomslätet:
”Ungdomslätet har givit honom mycket glädje, och en kolossal ära. Han hade för dessa ting blivit hyllad som Beethoven och kunde inte mera begära. Denna ära räckte för fyra generationer. Författarna hade att lära av exemplet, ja, även de stora och fina författarna, som längtade efter att göra en betydelsefull insats för folket. Om de försåge även högstämda dikter med musik, en folklig sådan, kunde de räkna med att bli förstådda i högre grad, ty det är ofta ett naturbehov hos svensken att höra trallar. Felet hos de verkliga diktarna vore emellertid att de ständigt utvalde konstnärliga musikanter, då det gällde att sätta musik. Bättre för själva missionens skull vore därför att till exempel låta en naturfrisk regementssergeant skriva sina egna musikaliska meningar i takt med den stora dikten. För den kräsna publiken skulle detta verka disharmoniskt och skära sig som mjölk i åskväder, men den kräsna publiken behövde tuktas. Man skulle , menade han, uppnå samma väckelse som när Frälsningshären sätter rätt vackra andliga sånger till musik, hämtad från Stora Britannien, där kupletter växer på häckar, men där, enligt mångas mening, endast funnits en enda stor musiker, som senare, till allmän förargelse, upptäcktes var tysk.
Detta om Ungdomslätet.”
Ett starkare försvar har den svåra musiken, den stora poesin sällan fått än detta, nedskrivet i gåtfullt raseri av författaren och kompositören till ”Fridas Visor”.

Mycket av rockmusikens ungdomsläten har varit radikalt till det politiska och sociala innehållet, men musikaliskt och språkligt har det för det mesta varit neandertalskt.
Man behöver inte förakta den dåliga musiken och poesin därför att man älskar den goda.

Lars Forssell, Expressen, 13 januari 1990