En något dyster sång om att livet är som berg- och dalbana. Men också om att finns det liv så finns det hopp. (Kommentar från ”Björn Afzelius 95 sånger”, 1996)

Vi har gått med öppna ögon i förväntningarnas tid Vi har blundat i besvikelse när allting var förbi Men vi lever ännu Vi har klättrat upp för berget till triumfens högsta topp Vi har handlöst störtat utför när vi äntli’n kommit opp Men vi lever ännu Vi har vandrat i gemenskapen med dom vi håller av Vi har lidit oss igenom alla ensamhetens kval Men vi lever ännu Man har hälsat oss med värme och med kärleksfulla ord Man har visat oss en avsky som har isat vårat blod Men vi lever ännu Så det tycks som själva livet är en motsättning i sej Varje kärlek bär ett minne av ett hat Varje ögonblick av lycka bär en skugga av en sorg Varje trygghet vilar på en vilsenhet Men vi lever ännu Ja, vi lever ännu Vi har sagt att det finns ingenting man inte klarar av Vi har trott ibland att allting en dag ändå går i kras Men vi lever ännu Så vi fortsätter att vandra ja, vi fortsätter att gå Vi vet inte hur man stannar vi har gått för många år Och vi lever ännu Så vi klamrar fast vid tanken på att sträva mot ett mål Sen få tiden visa om man tar sej dit Man vill ju känna att man ändå gör nåt av sitt enda liv Ska man falla vill man göra det i strid Men vi lever ännu. Ja, vi lever ju    Musiker/Sättningar: Björn Afzelius : sång, ak.gitarr Mikael Wiehe: kör Bengt Blomgren: el.gitarr Marius Müller: el.gitarr Annie Bodelson: klaviatur Olle Nyberg: klaviatur Hannes Råstam: el.bas J.J. Rooke: trummor Inspelad och mixad i Werner Studio i Köpenhamn av Mads Nilsson, september - oktober 1986