Det finns en malmöitisk musiktradition där jag tror att Drömorkestern, med Frans Sjöström, Dan "Gisen" Malmquist, Lars Holm och Börje Sandqvist, är själva navet. En musik influerad och inspirerad av Nino Rota, Kurt Weill och Hanns Eisler, grekisk och skånsk folkmusik, franska chansoner, ragtime och tysk kabarétradition. Den har rötter i Jacques Werups och Frans Sjöströms gemensamma grupp under tidigt 1970-tal, "lilla" Kabaréorkestern med Frans Sjöström, Ale Möller, Göran Skytte och mig i slutet av 1970-talet, Kabaré Fredagsbarnen vid samma tid, där Lasse Söderberg och Jacques Werup kombinerade poesi och musik och i Jacques Werups långvariga samarbete med Rolf Sersam. Den lever vidare i bland annat Thomas Lindahls filmmusik, Ale Möllers världsmusik och Gisen Malmqvists soloskivor.  Denna musikaliska tradition försökte jag anknyta till på Trollkarlen-skivan.

Det hände mej nåt konstigt häromåret Det hände mej en all’es vanlig dag Det börja’ som en missfärgning av håret Jag kunde inte fatta vad det var Jag greps av en sorts underlig förstämning Det var nånting, jag var tvungen att förstå Det var som om det skett nån sorts förändring; nånting, jag inte alls förstod mej på Det kändes som en smygande förlamning Jag visste inte längre nånting alls Det var nånting som förfallit till betalning och jag hitta’ inte pengarna nånstans Jag slutade att visa mej på gatan Jag smög mej bara ut när det var kväll Jag orka’ inte träffa folk och prata Jag ville bara vara för mej själv Jag minns när hela livet låg framför mej Jag minns när jag tog hela världen i min famn Jag minns när det var sommar hela året och ingenting var lika vackert som ditt namn Jag minns när vi var vänner och kamrater Jag minns när hela världen var vårt fosterland Jag minns när livet var en sprakande teater och när vi alla var en del av samma kamp Nu lever vi i mörker och förtvivlan Vi är förblindade av ängslan och av sorg Vårt stolta broderskap har gått till sista vilan och varje hem har bli’tt sin egen lilla borg Och några blev betrodda män i staten Och andra lever på att ständigt spela falskt Och alla har vi bli’tt en del av apparaten Och ingenting betyder längre nånting alls Nu vet jag vad som hände häromåret Jag fattade till slut fast det var svårt Vi är en del av nåt som redan är passerat Och framtiden är inte längre vår Jag ser på mina barn ibland på natten Där sover dom med världen i sin famn Jag hoppas, dom ska resa sej en morgon och göra det, vi inte längre kan    Musiker/Sättningar:   "Trollkarlen" / "Aldrig bli som ni, CD9": Mikael Wiehe: sång, ak.gitarr Dan "Gisen" Malmquist: klarinett, Lars Holm: dragspel Raymond King: cello Bernt Andersson: piano, klockspel Håkan Bacchus: el.bas Per Lindvall: trummor Gäster: Lakis Karnezis: bouzouki Inspelad i Garage Studio i Malmö av Bo Kristiansson, maj 1994 Mixad i Garage Studio i Malmö av Bo Kristiansson, Pontus Olsson och Peter R. Ericson, september 1994