|
|
 |
 |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |
Kärlek till pekpinnar (Ny Dag den 16 januari 1981) Jag har börjat älska pekpinnar. Inte dom som skolläraren knackade i katedern. Utan dom här politiska pekpinnarna som man ibland stöter på i nyskrivna svenska sånger. Varför? Ja, eftersom det är så många som verkar tycka illa om dom, så är det väl någon sorts trotsreaktion. Jag läser rätt så mycket om musik i olika tidningar och tidskrifter för att försöka hålla reda på vad som händer. På det senaste året har jag läst säkert femtio artiklar där det har stått någonting om pekpinnar. Ibland handlar det om att gruppen eller artisten är dålig för att texterna innehåller för många pekpinnar. Men oftast uttrycks det tvärtom: En skiva är bra just för att den inte är pekpinnig. Artikelförfattaren jublar då över hur skönt det känns att slippa tråkiga politiska budskap. Samtidigt brukar det också stå någonting om att den så kallade proggmusiken tillhör en förgången tid eller nåt om att man måste följa med i utvecklingen.
Nå, hur ser då de här politiska pekpinnarna ut egentligen? Ja, det är kanske inte så lätt att ge en fullständig bild men så vitt jag förstår finns det i alla fall ett par olika sorter. För att börja med den vanligaste: Någonting är fel. Den kan man till nöds få lov att använda, särskilt om man är luddig tillräckligt. ”Allt är skit” eller ”Dom är dumma” går rätt bra att skriva i en text utan att man betraktas som alltför passé. Däremot ska man akta sig för att vara för precis. Om man lite mer exakt försöker förklara vad som är skit eller vem som är dum eller varför, då får man snabbt stämpel på sig att vara den mästrande magistern.
En annan, och värre, typ av pekpinne är att påstå att det går att göra nånting åt det som är fel: Att man skulle kunna påverka eller kanske till och med förändra någonting i sin omgivning eller i samhället. Ord som ”tillsammans”, ”gemenskap” eller ”solidaritet” är definitivt ute enligt dom här artikelförfattarna. Nej, dagens hjälte går ensam på storstadens regnvåta asfalt med rockkragen uppslagen och en fimp i mungipan medan neonljuset skriker i natten. Ja, 50-talet går igen: James Dean, Marlon Brando, Buddy Holly och Marilyn Monroe.
Men den värsta typen av pekpinnen återstår. Det är när man inte bara säger vad som är fel och att man kan göra något åt det utan då man också påpekar vad man ska göra. Den textförfattaren som börjar använda ord som kamp, motstånd, bojkott, strejk eller – ve och fasa! Revolution – han eller hon är riktigt illa ute och borde gå hem och dra något gammalt över sig. Eller åtminstone sluta skriva sångtexter.
Men vem är det nu som tycker så här? Vad är det för några som hela tiden pratar om pekpinnar och plakattexter och behovet av nya trender och fräscha grepp? Ja, det är inte dom gamla reaktionärerna. Dom lyssnar inte så mycket på den här typen av musik. Och det är inte de nya skribenterna . De använder inte tråkiga ord som ”pekpinnar”. Nej, det jobbiga är att det ofta är folk i min egen yngre medelålder. Mänskor man har träffat eller åtminstone känner igen namnet på. Och ofta har dom själva haft någon sorts anknytning till vänstern eller kulturrörelsen. Eller också ville de åtminstone för ett par år sedan jävligt gärna vara med i den svängen. Nu tar de avstånd från sin ungdoms synder och startar nya tidningar och gör fräscha radioprogram eller avancerar i massmediakoncernerna och betonar hur oerhört opolitiska de är och hur viktigt det är att inte stöta folk ifrån sig med för ensidiga åsikter. Och allt naturligtvis uttryckt i begrepp som kvalitet eller ambition att nå nya läsare/lyssnare eller i ärligaste fall, anpassning till marknadskrafterna. Det är ju för fan äckligt! Nej, om det nu är så att vänstern ska bli var mans niding, att varje form av samhällskritik ska stämplas som pekpinneaktigt och att de som klagar över pekpinnarna bara är en samling fega, jävla opportunister – då måste man lära sig att älska pekpinnar!
|
|
|
| | |
| | |
| | |
| | |
| | |
| |
