|
|
 |
 |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |
Hoola Bandoola Band var ännu inte ett politiskt band. Vi var ett popband som ville spela låtar som lät som The Band, Bob Dylan, Beatles och Crosby, Stills & Nash. Vi ville hamna på topplistorna och göra succé och bli berömda och fixa brudar. Men vi hade turen (eller oturen, hur man nu ser det) att bildas 1970, i en tid när unga människor började intressera sig för tillståndet i samhället och världen och när det började kännas märkligt att ett svenskt band, som spelade i Sverige för en svensk publik, skulle sjunga på swahili (eller engelska eller tyska eller något annat främmande språk). Så vi blev ett politiskt band som sjöng på svenska. Och det var krig i Vietnam (och Laos och Kambodja) och gerillarörelser i Latinamerika och begynnande befrielsekamp i Palestina och apartheidmotstånd i Sydafrika. Och Kuba var befriat och arbetarklassen organiserade sig i Sverige och vänstern växte sig starkare trots att reaktionen och sossarna försökte stå emot och sabotera och spionera och fängslade Jan Guillou, Peter Bratt och Håkan Isacsson. Och Chile var inte längre så långt borta (fast jag inte kom dit den här gången) och presidenten hette Salvador Allende och ledde en folkfrontsregering som MIR stod utanför och kritiserade för att den inte beväpnade folket. Och det är ju en fråga som många fortfarande har anledning att ställa sig – ska man beväpna sig och riskera att provocera motståndaren till anfall eller ska man låta bli och stå försvarslös när motståndaren anfaller ändå. Så kom militärkuppen i Chile den 11 september 1973. Salvador Allende stupade på sin post i det sönderbombade Monedapalatset och general Augusto Pinochet tog makten stödd av CIA och kylskåpsföretaget ITT. Och det var en chock! Ett grymt uppvaknande till en blodig verklighet! Visst hade vi studerat motsättningarna och den politiska utvecklingen i Chile sedan Allende blev vald. Och visst kände vi till att USA hade stött kupper och diktaturer i Paraguay, Guatemala, Ecuador, Brasilien, Dominikanska republiken, Bolivia, El Salvador och Uruguay. (Och somliga kände till och med till att samma sak hade hänt i Iran, Indonesien, Haiti, Ghana och Kongo.) Men att det skulle hända igen och igen och igen, det hade vi ännu inte förstått. Det var otroligt, ofattbart och avskyvärt! Och det var våra kamrater som drabbades! Våra vänner som förföljdes! Våra jämnåriga, som drömde om en värld som liknade en värld som vi drömde om, som fängslades och försvann. Och jag minns fortfarande hur jag blev illamående när man på ledarplats i svenska borgerliga tidningar krävde förståelse för militärens ingripande efter det kaos som man påstod att Allende hade förorsakat. Och jag minns hur stolt jag var över den svenske ambassadören Harald Edelstams insatser för att rädda åtminstone några av de förföljda. Och plötsligt var de här, chilenarna! Och uruguayanerna och argentinarna och alla de andra latinamerikaner som nu tvingades fly för sina liv undan elektroderna och de glödande tängerna och tortyrexperterna som alla hade utbildats på Escuela de las Américas i den USA-styrda kanalzonen i Panama. Någon jävel hade krossat våra drömmar! Och Henry Kissinger log sitt metternichska leende. Och Chile var mycket nära nu. För min del kanske ännu närmare än Vietnam. Ännu närmare än röken från Hai Phong… Men vi lät oss inte nedslås. Var inte vänstern på frammarsch! Gick vi inte mot seger! Var inte framtiden vår! Detta var bara ett tillfälligt bakslag (en taktisk reträtt, sa några), ett mellanspel. Därom var vi och våra latinamerikanska kamrater helt överens. Kanske särskilt våra latinamerikanska kamrater. Det var bara en tidsfråga innan de skulle kunna återvända hem. Han kommer att falla! Va a caer! Det startades Chilekommittéer över hela landet. Det gavs ut Chilebulletiner. Vi arrangerade stödkonserter och samlade in pengar. Vi sjöng "Venceremos" och "El pueblo unido". Jan Hammarlund gav ut skivan Tusentals stjärnor över Chile, där intäkterna gick till Chilekommittén. Min bror Thomas skrev en sång som också hette "Venceremos" (och som också hade chilenska flöjter). Quilapayún turnerade i Sverige. Jag skrev uppsats i ekonomisk historia om Chile. Den alternativa schlagerfestivalen i Stockholm på våren 1975 gick i Chilesolidaritetens tecken. Hoola Bandoola Band sjöng om Victor Jara. Och Los Amerindios med Julio Numhauser och Mario Salazar var speciellt inbjudna. (Det mesta finns dokumenterat i Musikfilmen – Vi har vår egen sång, av Stefan Jarl, Stefan Lindqvist m.fl.). I augusti försökte närmare tiotusen människor stoppa Sveriges Davis Cup-match mot Chile i Båstad. Jag skrev "Stoppa matchen" och olika konstnärer gjorde affischer på samma tema. Den 11 september var det stor solidaritetskonsert på Stockholms konserthus med bland andra Hoola Bandoola Band på scenen och Tage Erlander och Olof Palme på första raden i salongen. (Trots att sossarna hade ställt upp på USA:s bojkott av chilensk koppar när Allende var president. Ja, de hade kanske ångrat sig nu…). Och när Milton Friedman, nyliberalismens ledande ideolog och militärjuntans nationalekonomiska alibi, fick nobelpriset var det högljudda protester, till och med under själva prisutdelningen. Va a caer! Och Cornelis Vreeswijk gjorde en skiva med Victor Jaras sånger. Och uruguayaner i Sverige startade förlaget Nordan och tidningen Liberación. Arja Saijonmaa sjöng Violeta Parras "Jag vill tacka livet" tillsammans med Inti Illimani. Och det blev åttiotal. Och motsättningarna hårdnade. I Sverige lanserade SAF sin kampanj "Satsa på dig själv". Den nya egoismen gjorde sitt intåg. Det var omröstning om kärnkraften och kärnkraftsmotståndarna förlorade. Ronald Reagan blev USA:s president och kunde bilda nyliberal axel med Margaret Thatcher. Sovjetunionen fortsatte sitt krig i Afghanistan. Olof Palme mördades. Kärnkraftverket i Tjernobyl havererade. Och Pinochet föll fortfarande inte. Och allt krävde sitt ställningstagande och sin insats och varje insats tog sin tid. Och jag skrev sånger och turnerade. Och Björn och jag och Julio Numhauser och Mario Salazar översatte varandras sånger och spelade in dem. Och den argentinska militärjuntan föll efter att ha förlorat kriget mot Storbritannien om Malvinas/Falklandsöarna. Och Patriotiska Fronten Manuel Rodriguez försökte hjälpa ödet på traven och spränga Pinochet och hans bil i tusen bitar. Men de misslyckades. Och han föll inte, den jäveln! Och Chile var fortfarande viktigt och Chile var fortfarande nära men det fanns så många andra saker som också var viktiga och nära. Men han föll inte. Och så föll han då äntligen 1988! Och det första Björn och jag och Julio och Mario gjorde, när skålarna var utbringade och champagnen urdrucken, var att ordna en stor konsert på Idunteatern i Umeå. Och för pengarna som blev över åkte Julio och Mario tillbaka till Chile. Och ingenting var naturligtvis över! Och Chile fortsatte att vara ett delat land där de rika bor i lyxvillorna i Barrio alto och de fattiga bor i plåtrucklen i La Victoria. Och nyliberalismen fortsatte att skörda sina offer. Men Chile hade trots allt blivit ett land bland andra, på gott och ont. Och Pinochet blev aldrig dömd, den jäveln, fast det såg ganska ljust ut ett tag. Och Nelson Mandela fick Nobels fredspris och blev president. Och Ricardo Lagos blev president i Chile. (Inte var han Salvador Allende. Men å andra sidan han var förmodligen varken bättre eller sämre än Göran Persson). Och jag har en chilensk hustru som jag älskar (och har livliga diskussioner med allt som oftast). Och två av mina barn har chilenska rötter. Och om jag ska försöka sammanfatta de första decenniernas förhållande till Latinamerika och Chile, så skulle man väl kunna säga att det började som ett kulturellt intresse långt borta i det fjärran 1960-talet, utvecklade sig till ett politiskt engagemang under 1970- och 1980-talen och så småningom slutade som en kärleksaffär. Och mer kan man väl egentligen inte önska sig. . |
||||||
| Mikael Wiehe | ||||||
|
|
