"Ya no lloro"
  "Jag gråter inte längre"  
"Jag gråter inte längre" – säger hon. Men hon blir rörd och suckar, orden stockar sig och hennes ljusa ögon fylls av tårar när hon minns sin man – trubaduren, teaterregissören och skådespelaren Victor Jara som militärerna torterade och brutalt mördade kort efter militärkuppen i september 1973. Därmed ströps det skapande flödet hos en av Chiles mest universella konstnärer.
 
Sen dess har hans änka, engelskan Joan Turner ägnat sig åt att bevara hans minne. Hon lever inte på hatet, säger hon, men hon vill se de skyldiga bakom galler. "Domstolen borde döma och straffa de skyldiga, det vore det mest rättvisa. De har, till skillnad från sina offer, haft alla dessa år för att leva sina liv. Om inte annat vill jag att de skyldiga identifieras", säger hon.
     
  Victor Jara
Foto: Marcos
Joan jara, Victor Jara och Mikael på
Fundacion Victor Jara i Santiago,
Chile den 26 januari, 2011. (Foto: Eva Zetterberg)
     
När man hör om hennes pågående projekt, känns det som om Victor Jara fortfarande var närvarande. I juli ska hon åka till Buenos Aires för att inviga en utställning om trubaduren. Därefter till Montevideo där en gata ska uppkallas efter honom. En mapuchepoet har översatt hans sånger till mapudungun. Och i Frankrike vill man översätta hans poesi. En kommision håller på att bestämma var det planerade monumenten som ska resas till hans minne kommer att ligga och hur det ska se ut.
 
Stiftelsen Victor Jara, som hon förestår, har låtit digitalisera hans brev, tidningartiklar och bilder och hans handskrivna texter. Ett skivbolag kommer att ge ut hans samlade produktion. Om stiftelsen lyckas skaffa de nödvändiga ekonomiska resurserna, kommer en utställning om honom att visas i Europa. Stiftelsen har också i sin ägo två radiointervjuer som aldrig sänts.
Tre årtionden efter mordet på Victor Jara, har betydelsen av hans verk ökat. Hans sånger tolkas av artister som [Manuel] Serrat, Mercedes Sosa, Bono, Peter Gabriel och, skamlöst nog, t.o.m. av artister från den chilenska högern. Detta är kanske den slutgiltliga trimfen för bondsonen som skrev låtar som "El cigarrito" "Te recuerdo Amanda" och "El arado" och som dog som fånge hos militärerna genomborrad av 34 kulor, med sitt annars leende ansikte missformat av sparkar och slag från gevärskolvar. När en av hans sadistiska bödlar, en officer som kallades "Lille prinsen" slog sönder hans händer sa han: "Nu kan du ju försöka spela, din jävel".
"Det är uppenbart hur viktig Victor är för folk från de mest skilda länder och världsdelar. Han har ett universellt värde. När jag kommer till Spanien känner jag denna rörande kärlek, främst i Katalonien. Det är som om han var katalonier", påstår hans änka.
 
Hon tror att Victor Jara har blivit en symbol för alla diktatorn Augusto Pinochets offer och att han också har fått en betydelse för de generationer som inte ens var födda när han mördades. Kanske p.g.a. "den konstrast som hans sånger erbjuder, mellan människokärlek och förhoppningar och det som sedan drabbade honom och så många andra".
 
"Victor var en blandning av känsla och talang. Hans sånger utgick ifrån verkligheten. Han gick alltid omkring med små papperslappar där han antecknade olika saker. Han övade i timtal och provade olika ackord på sin gitarr. Han hade inte studerat musik. Den chilenska folkmusiken kom från hans inre och hade förmedlats till honom genom hans mor som var sångerska. Musik och text kom nästan alltid samtidigt, det var som om han närmade sig sångerna från två håll"
 
"Klarare än jag", tillägger Joan, "såg han det fruktansvärda som närmade sig". Salvador Allendes socialistiska regeringen, som hade valts in 1970, framlevde sina allra sista dagar hösten 1973. "Det var år fulla av liv, av engagemang. Han hade lämnat teaterlivet och ägnade sig helt åt sången", minns hon. Som både konstnär och aktiv medlem i kommunistpartiet, hade han svårt att få tiden att räcka till. "Han trodde att vi skulle ha tid för varandra senare, när de ansvarsfulla åren var över. Men de mördade honom".
 
De lyssnade tillsammans till Allendes sista tal, och medan pansarvagnar och flygplan attackerade Monedapalatset, åkte Victor Jara till Tekniska Högskolan efter fackföreningens uppmaning till alla arbetare att stanna kvar på sina arbetsplatser. Tillsammans med 600 elever, lärare och tjänstemän höll han sig på universitetsområdet. Militärerna omringade dem, fängslade dem och tog dem till den centralt belägna idrottsarenan "Estadio Chile". Några dagar senare tog sig en av bårhusets tjäntemän till hans adress för att meddela Joan att han var död och att det var bråttom att begrava honom innan han hamnade i en kommunal massgrav.
 
"Jag gick in i bårhuset och såg hundratals lik i rader. Han låg sist i en lång rad av unga människor, universitetsstudenter. Han hade en svart tröja, hans byxor var nerdragna och han hade blåa kallsonger. Han var sönderslagen... Det blev ingen begravning och sen dess har han vilat i en anspråklös nisch i en vägg på Allmäna Kyrkogården (Cementerio General) i Santiago. Jag inte har velat flytta honom därifrån, "för att det är en del av Chiles historia". Pablo Neruda låg, tills han blev flyttad till sin bostad i "Isla Negra", bara några meter ifrån Victor Jara.
 
Mordet på Victor Jara släckte också Joans passion för dansen, som hon utövat proffesionellt sen många år tillbaka, och som var anledninget till att hon 1954 kom till Chile. "Jag tappade lusten, det var inte längre möjligt för mig att uttrycka det jag ville genom dansen". Nu har hon återfått denna passion, hon leder ett danscentrum.
Det är "mycket svårt" att förlåta dem som kränkte de mänskliga rättigheterna. De har inte bett om förlåtelse men skryter tvärtom med det de gjorde. "Det är mycket svårt för anhöriga att spontant förlåta dessa brott som ödelade så många liv och som lämnade så många djupa och smärtsamma sår hos så många. Men jag lever inte på hatet, jag har ägnat mig åt Victors liv" försäkrar hon.
Hon är en stor beundrare av Michelle Bachelet, Chiles president. "Hon har antagit en enorm utmaning och jag önskar, i alla kvinnors namn, att hon gör ett bra jobb trots de besvärliga tiderna. Men jag är inte den som ska döma henne. Hon gör allt som står i hennes makt" tillägger hon.
Om Victor levt "vet jag inte om han hade sjungit nu", men hon säger sig vara säker på att han skulle ha bidragit så gott han kunde.
Manuel Délano, El Pais, 10 junio 2007

"Ya no lloro"
 
 
"Ya no lloro", dice. Pero se emociona, suspira, habla de forma entrecortada y sus ojos claros se llenan a menudo de lágrimas cuando recuerda a su esposo, el cantautor, director teatral y actor Víctor Jara, que los militares torturaron y asesinaron brutalmente poco después del golpe de septiembre de 1973, truncando el torrente creativo de uno de los artistas chilenos más universales.
Dedicada desde entonces a preservar su memoria, su viuda, la inglesa Joan Turner, sostiene que no se alimenta con el odio, pero quiere ver a los criminales encarcelados.
"Los tribunales tendrían que juzgar y castigar a los responsables. Sería lo justo: han tenido todos estos años para vivir sus vidas, y no así sus víctimas. Por lo menos, que se les identifique judicialmente", pide.
Al oir sus proyectos, Víctor Jara parece estar de nuevo presente. En julio, su viuda irá a la inauguración en Buenos Aires de una exposición sobre el cantautor y después, al bautizo de una calle en Montivideo con su nommbre. Un poeta mapuche vertió al mapudungun la letra de sus canciones y en Francia quieren traducir sus poemas. Una comisión decidirá dónde se ubicará y cómo será el monumento que se erigirá en su recuerdo. En la fundación Víctor Jara, que su viuda dirige, se han digitalizado sus manuscritos, cartas, recortes de prensa y fotos. Un sello musical publicará su obra completa. Si la fundación consigue recursos, llevará una exposición a Europa. Conservan dos entrevistas a Jara en la radio que nunca fueron transmitidas.
Trés décadas después del crimen, la influencia de la obra de Jara ha crecido. Interpretan sus temas artistas como Serrat, Mercedes Sosa, Bono, Peter Gabriel y, en Chile, sin pudor, hasta cantantes de derecha. Es quizá el triunfo final del hijo de campesinos y autor de canciones como El cigarrito, Te recuerdo Amanda, y El arado que, siendo prisionero de los militares, murió acribillado de 34 balazos con su rostro sonriente deformado a culatazos y patadas, al que uno de sus verdugos, un oficial de ejército apodado El príncipe, le decía sadicamente "ahora vas atocar concha de tu madre", mientras rompían sus manos a culatazos.
"Es impresionante lo que significa Víctor para gentes de todos los continentes, de los paises más diversos. Es un valor universal. Cuando voy a España siento ese cariño emocionante, especialmente en Cataluña. Es como si él fuera catalán", sostiene su viuda.
Ella cree que Jara se ha convertido en un símbolo de las víctimas del dictador Augusto Pinochet, que tiene significado hasta para generaciones que no habían nacido cuando fue asesinado, "por el contraste tan grande que hay entre sus canciones, llenas de amor y esperanza, con mucho amor a las personas, y lo que le pasó a él y a tanta gente".
"Víctor era instinto y talento. Sus canciones surgían de la realidad. Siempre andaba con papelitos, anontando cosas, ensayando horas con la guitarra, probando acordes. No había estudiado música: el folclore de Chile le venía desde adentro, por su madre, que era cantante. Casi siempre nacían simultaneamente texto y música, iba como buscando las dos puntas".
"Más que yo", añade Joan, "sabía de los horrores que venían". El gobierno socialista del presidente Salvador Allende, elegido en 1970, vivía en 1973 sus días finales. "Fueron años vertiginosos, llenos de vida y compromisos... Él había renunciado al teatro en 1970 y se dedicó al canto", recuerda. Artista y militante comunista, el tiempo se le hacía escaso. "Tenía la idea que después íbamos a tener tiempo para nosotros juntos, cuando pasaran esos años de tanta responsabilidad. Pero lo mataron".
Escucharon juntos el último discurso de Allende y, mientras tanques y y aviones atacaban el palacio de La Moneda, Jara partió a la Universidad Técnica, acatando la convocatoria sindical a que los trabajadores permanecieran en sus puestos de trabajo. Junto con 600 estudiantes, profesores y funcionarios permaneció en la universisdad. Los militares los cercaron, los apresaron y los llevaron al céntrico Estadio Chile. Días después, un funcionario de la morgue llegó hasta su casa a avisar a Joan de que Víctor estaba muerto y que debían apurarse en sepultarlo antes de que lo arrojaran a la fosa común.
"Entré en la morgue y vi cientos de cuerpos apilados. El estaba al final de una larga fila de gente joven, estudiantes universitarios. Vestía chomba negra, sus pantalones estaban abajo y tenía calchunchos (calzoncillos) azules. Estaba destrozado..." No hubo funeral, y desde entonces descansa en una modesta tumba en un muro del Cementerio General de la que no ha querido cambiarlo, "porque es parte de la historia de Chile". Hasta que lo trasladaron a su residencia en Isla Negra, a pocos metros de donde estaba sepultado el poeta Pablo Neruda.
El crimen también agotó durante años la pasión de Joan por el baile que ella practicaba profesionalmente y por el que llegó a Chile en 1954. "Perdí el gusto, no era posible expresar lo que necesitaba a través de el". Ahora recuperó esa pasión: impulsa un centro de danza.
"Perdonar a quienes violaron los derechos humanos" es muy dificil. Ellos no han pedido perdón e incluso alardean de lo que hicieron. "Es muy dificil para los familiares espontaneamente perdonar crímenes que dejaron tantas huellas dolorosas en tantas vidas. Pero yo no vivo con odio. Me he volcado a la vida de Víctor", afirma.
Admira "mucho" a la presidenta Michelle Bachelet. "Ha aceptado un tremendo desafio y le deseo en nombre de todas la mujeres que haga muy bien su tarea, que le ha tocado en un momento muy dificil. Yo no soy quién para juzgar a la presidenta, ella esta haciendo todo lo que puede", agrega.
Si hoy viviera, "no se si Víctor estaría cantando", dice, aunque esta segura de que se entregaría por los demás.

Manuel Délano, El Pais, 10 de junio 2007