|
|
 |
 |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |
"Jag gråter inte längre" |
"Ya no lloro" |
| "Jag gråter inte längre" – säger hon. Men hon blir rörd och suckar, orden stockar sig och hennes ljusa ögon fylls av tårar när hon minns sin man – trubaduren, teaterregissören och skådespelaren Victor Jara som militärerna torterade och brutalt mördade kort efter militärkuppen i september 1973. Därmed ströps det skapande flödet hos en av Chiles mest universella konstnärer. Sen dess har hans änka, engelskan Joan Turner ägnat sig åt att bevara hans minne. Hon lever inte på hatet, säger hon, men hon vill se de skyldiga bakom galler. "Domstolen borde döma och straffa de skyldiga, det vore det mest rättvisa. De har, till skillnad från sina offer, haft alla dessa år för att leva sina liv. Om inte annat vill jag att de skyldiga identifieras", säger hon.
Stiftelsen Victor Jara, som hon förestår, har låtit digitalisera hans brev, tidningartiklar och bilder och hans handskrivna texter. Ett skivbolag kommer att ge ut hans samlade produktion. Om stiftelsen lyckas skaffa de nödvändiga ekonomiska resurserna, kommer en utställning om honom att visas i Europa. Stiftelsen har också i sin ägo två radiointervjuer som aldrig sänts. Tre årtionden efter mordet på Victor Jara, har betydelsen av hans verk ökat. Hans sånger tolkas av artister som [Manuel] Serrat, Mercedes Sosa, Bono, Peter Gabriel och, skamlöst nog, t.o.m. av artister från den chilenska högern. Detta är kanske den slutgiltliga trimfen för bondsonen som skrev låtar som "El cigarrito" "Te recuerdo Amanda" och "El arado" och som dog som fånge hos militärerna genomborrad av 34 kulor, med sitt annars leende ansikte missformat av sparkar och slag från gevärskolvar. När en av hans sadistiska bödlar, en officer som kallades "Lille prinsen" slog sönder hans händer sa han: "Nu kan du ju försöka spela, din jävel". "Det är uppenbart hur viktig Victor är för folk från de mest skilda länder och världsdelar. Han har ett universellt värde. När jag kommer till Spanien känner jag denna rörande kärlek, främst i Katalonien. Det är som om han var katalonier", påstår hans änka. Hon tror att Victor Jara har blivit en symbol för alla diktatorn Augusto Pinochets offer och att han också har fått en betydelse för de generationer som inte ens var födda när han mördades. Kanske p.g.a. "den konstrast som hans sånger erbjuder, mellan människokärlek och förhoppningar och det som sedan drabbade honom och så många andra". "Victor var en blandning av känsla och talang. Hans sånger utgick ifrån verkligheten. Han gick alltid omkring med små papperslappar där han antecknade olika saker. Han övade i timtal och provade olika ackord på sin gitarr. Han hade inte studerat musik. Den chilenska folkmusiken kom från hans inre och hade förmedlats till honom genom hans mor som var sångerska. Musik och text kom nästan alltid samtidigt, det var som om han närmade sig sångerna från två håll" "Klarare än jag", tillägger Joan, "såg han det fruktansvärda som närmade sig". Salvador Allendes socialistiska regeringen, som hade valts in 1970, framlevde sina allra sista dagar hösten 1973. "Det var år fulla av liv, av engagemang. Han hade lämnat teaterlivet och ägnade sig helt åt sången", minns hon. Som både konstnär och aktiv medlem i kommunistpartiet, hade han svårt att få tiden att räcka till. "Han trodde att vi skulle ha tid för varandra senare, när de ansvarsfulla åren var över. Men de mördade honom". De lyssnade tillsammans till Allendes sista tal, och medan pansarvagnar och flygplan attackerade Monedapalatset, åkte Victor Jara till Tekniska Högskolan efter fackföreningens uppmaning till alla arbetare att stanna kvar på sina arbetsplatser. Tillsammans med 600 elever, lärare och tjänstemän höll han sig på universitetsområdet. Militärerna omringade dem, fängslade dem och tog dem till den centralt belägna idrottsarenan "Estadio Chile". Några dagar senare tog sig en av bårhusets tjäntemän till hans adress för att meddela Joan att han var död och att det var bråttom att begrava honom innan han hamnade i en kommunal massgrav. "Jag gick in i bårhuset och såg hundratals lik i rader. Han låg sist i en lång rad av unga människor, universitetsstudenter. Han hade en svart tröja, hans byxor var nerdragna och han hade blåa kallsonger. Han var sönderslagen... Det blev ingen begravning och sen dess har han vilat i en anspråklös nisch i en vägg på Allmäna Kyrkogården (Cementerio General) i Santiago. Jag inte har velat flytta honom därifrån, "för att det är en del av Chiles historia". Pablo Neruda låg, tills han blev flyttad till sin bostad i "Isla Negra", bara några meter ifrån Victor Jara. Mordet på Victor Jara släckte också Joans passion för dansen, som hon utövat proffesionellt sen många år tillbaka, och som var anledninget till att hon 1954 kom till Chile. "Jag tappade lusten, det var inte längre möjligt för mig att uttrycka det jag ville genom dansen". Nu har hon återfått denna passion, hon leder ett danscentrum. Det är "mycket svårt" att förlåta dem som kränkte de mänskliga rättigheterna. De har inte bett om förlåtelse men skryter tvärtom med det de gjorde. "Det är mycket svårt för anhöriga att spontant förlåta dessa brott som ödelade så många liv och som lämnade så många djupa och smärtsamma sår hos så många. Men jag lever inte på hatet, jag har ägnat mig åt Victors liv" försäkrar hon. Hon är en stor beundrare av Michelle Bachelet, Chiles president. "Hon har antagit en enorm utmaning och jag önskar, i alla kvinnors namn, att hon gör ett bra jobb trots de besvärliga tiderna. Men jag är inte den som ska döma henne. Hon gör allt som står i hennes makt" tillägger hon. Om Victor levt "vet jag inte om han hade sjungit nu", men hon säger sig vara säker på att han skulle ha bidragit så gott han kunde.
|
|
|
| | |
| | |
| | |
| | |
| | |
| |
