Recensioner:         Välgjort för Wiehes närmaste   Även om "Isolde" är ett välgjort album med tio konsekvent mörka och dova sånger har jag svårt att se hur det skulle kunna angå fler än de som redan tillhör den övertygade kretsen kring den ståndaktigt proggiga visrock-mannen från Malmö. Albumet är det andra i en trilogi som förra året inleddes med "En gammal man" och som kommer avslutas nästa år med något som antagligen är mer politiskt orienterat (det är ju valår). Wiehe, som i år firar femtio år på svenska scener, brukar ju göra så, blanda det inåtblickande med politiska utblickar.   Titelspåret gästas av Joakim Thåström medan Eva Dahlgren sjunger duett med Wiehe i en sång som låter mer Leonard Cohen än Leonard Cohen själv. Då blir det, på olika sätt, rätt påfrestande. De är ju alla tre sångare som fastnat i vokala manér som gör att de mer eller mindre blivit till karikatyrer på sig själva.   Fast den släpiga doowop-balladen "Himlen och lite till" utgör en fin slutpunkt med en snygg gitarr som flirtar med Eric Clapton och en hammond som breder ut sig som en mjuk matta i diskret röda nyanser. SvD, 11 september 2013 Mikael Wiehe - Isolde   Å ena sidan är han på väg att fastna i ett maner. Han hade det tidigt, men med stigande ålder har Mikael Wiehe allt mer ihärdigt skrivit sånger som bygger på en liten retorisk figur som upprepas om och om igen. På "Isolde" gäller det nio av tio låtar, den tionde är en tonsättning av Karin Boye. Å andra sidan är han bra på det. När han ägnar en hel låt åt att endast benämna olika sorters ensamhet lyckas han öppna en existentiell avgrund, mitt i sin lugna uppräkning. Och musikaliskt är han både vig och rörlig, närmar sig olika kulturers folkmusik och duetterar med två av Sveriges mest sparsmakade, Thåström och Eva Dahlgren. Det mesta är rätt dovt, en åldrad sångpoet som förefaller sjunga sitt liv också där detaljerna inte alls stämmer. Av politiken möjligen en doft någonstans. Bästa spår: "Ensamheten" Nils Hansson, Dagens Nyheter, 9 september 2013 Mikael Wiehe - Isolde   Solidaritetskungen håller den knutna näven högt. En våg av likgiltig uppgivenhet sveper över vårt land. Få människor håller fast vid sin trägna kamp mot orättvisor, maktmissbruk och krig så som Mikael Wiehe. Denne fredens man fortsätter med att fira sina 50 år på solidaritetstronen med det andra albumet i den trilogi som nästa år skall fullföljas.   Wiehes röst är, trots försök till eldigare rytmer, fortfarande relativt entonig och ger sig inte ut på några ostyriga äventyr, ändå gror dynamik ur helheten. Han tar upp ämnen som exempelvis vrider och vänder på könsroller. En låt handlar om att som man bo med tusen kvinnor. Det kan låta som en dröm för alla män, men här förtrycker kvinnorna mannen och ställer tärande krav. Ensamheten där den inte förväntas höra hemma, är ett genomgående tema.   Speciellt när Thåström dyker upp i låten Isolde, där undergången skälver av outsläckligt liv. Wiehe sår det vackra fröet och Thåström får det att växa till en blandning av en köttätande växt och en färgstarkt vacker blomma. Även Eva Dahlgren bidrar med sin sensuella mystik, som tillsammans med Wiehe skapar en drömskt melankolisk stämning.   Trots mycket mörker känns skivan hoppfull och slutar med den viktiga uppmaningen att vi inte ska fly undan, allt är möjligt. Mathilda Dahlgren, Gaffa, 2013 Mikael Wiehe - Isolde   Mikael Wiehe har under sina femtio år som artist balanserat det personliga med det politiska. Så småningom har de båda flätats samman till en gemensam bild där det som sker i familjen, mellan de egna fyra väggarna, har en politisk klangbotten och de politiska kampsångerna om Sverige, Chile eller Nicaragua handlar mycket om individens ansvar att engagera sig för det gemensamma. Solidaritet kort sagt.   Isolde är en rättfram rockplatta om än med inslag av den jazz, visa och kabaretmusik som funnits med under hela resan.   Den välformulerade poeten Mikael Wiehe stjäl plats från plakatförfattaren. Duetten med Thåström är magnifik. Johan Lindqvist, GP, 2013 Isolde - Mikael Wiehe   Lämna hjärnan på hatthyllan, och du kan missa hela poängen med låten "Ge mej nått att leva för", en bön om sammanhang och något att uppgå i och dö för. Det är ett stycke förföriskt svällande musik, om en lika förförisk utopi som är potentiellt förödande eftersom den befriar den troende från ansvaret att tänka själv. På fyra minuter illustreras de enkla svarens lockelse. Wiehes nya album är mer komplext än så, även själva musiken där folk- och rockmusiker med olika kynnen samverkar i en rymlig klangvärld där de för dramats skull ändå ger sig in i skärmytslingar. Gitarristen Ola Gustafssons stora ögonblick kommer i finalspårets harmoniska avrundning, men mest hörs han – och alla andra – i den magnifika Thåströmduetten "Isolde". Bästa spår: Isolde Håkan Engström, SDS, 2013