Wiehes plus & minus i Malmö

- Det finns många samverkande faktorer till att människor upplever en ökande rädsla i samhället. Och jag tror att den miljö man bor i är en av dem.
Musikern och Malmöbon Mikael Wiehe pratar gärna om boendemiljö i ett vidare perspektiv. Ett intresse som väcktes av hans lust att studera vackra hus. Intresset stannade dock inte vid tilltalande arkitektur; idag ser han boendemiljön som en samhällsangelägenhet. Eller problem kanske?

- Torftig miljö skapar frustration hos ungdomar som tar sig negativa uttryck, säger han. Visst kan man se vandalism som ett utslag av individuell illvilja, men på ett högre plan är förstörelsen tecken på människors motvilja mot sin egen miljö.
- Växer man upp i ett område eller kvarter man tycker om, vinnlägger man sig att ta vara på det. Har man dessutom fått vara med om att planera, ha ett rejält inflytande, ja, då tar man också ett rejält ansvar.

Rivningar upprör

Själv har han genom åren upprörts ohyggligt, som han säger, av de rivningar som drabbat stora delar av Malmö. Han anser att nästan allt som därefter byggts upp har varit sämre än det som stod där tidigare. Och då pratar han inte om den inre bostaden, utan om den yttre miljön. För boendet handlar, för Mikael Wiehe, om mycket mer än planlösningar, kvadratmeter och färg på väggarna.
- Det handlar om att bygga in förutsättningar för mänskligt liv, inte bara i lägenheten, utan också utanför.
Och här återkommer han ständigt till Rosengård, Lugnet och Caroli City som representerar raka motsatsen.
- Caroli City är ett skräckexempel på hur man utplånar en hel stadsdel. Lugnet är ett annat, där man bygger en förort mitt inne i centrum och skapar en ödslig tomhet. Rosengård är i Wiehes ögon paradexemplet på torftig boendemiljö. Eller som han uttrycker det.
- Där finns väldigt få möjligheter att uppnå meningen med livet; mänsklig samvaro. Wiehe dundrar vidare.
- Jämfört med Danmark är Malmö en katastrof!

God vilja slog fel

Hårda ord och inga visor. Har då Malmö inga tillgångar beträffande boendemiljön? - Jo, massor. Men det som Malmö har att vara stolt över är ju till väldigt stor del vad tidigare generationer lämnat i arv, om vi pratar om centrum.
Der är enligt Wiehe framförallt 60- och 70-talet samhälls- och boendeideologi som idag står som sorgliga monument för den tidens dröm - det nya samhället.
- Allt gammalt skulle bort. Nu skulle det vara soligt, ljust, fyrkantigt och effektivt. Ett perfekt samhälle med den räta vinkeln som högsta estetiska ideal och människan som ett nummer som skulle passa in.
Naiva drömmar?
- Kanske det. Men det låg säkert mycket god vilja bakom de här rivningarna av Stockholms city och andra stadskärnor i Sverige. Och man trodde säkert när man byggde Rosengård att man skapade något som var väldigt bra.
Han tar ny sats.
- Men baksidan av Libershus på Västergatan… det borde man få utstå många hemska år i fuktiga fängelsehålor för att ha tillåtit ett sådant byggande mitt i en medeltida stadsdel. Dags att tänka om alltså. Mikael Wiehes eget recept för den goda staden bygger på människan.
- Vår stadsmiljö är ursprungligen påverkad av Medelhavsländerna, som fortfarande bygger städer enligt de gamla stadstankarna; tillfällen för möten mellan människor. Där försiggår livet i allas åsyn. Det finns t ex portvakter i varje port och det här innebär hemhörighet och trygghet. Och tryggheten ger möjlighet till kontakt.

Gårdar med gräsmatta

- För mig är lösningen att man bygger hus med affärer längs trottoarerna och att man innanför har stora, härliga gårdar med gräsmattor. En kombination av familje- och barnvänligt på insidan och det allmännyttiga på utsidan, inflikar han och pekar på HSB-hus på Föreningsgatan som ett bra exempel på detta.
Sett i ett större perspektiv är det också av största vikt, menar Wiehe att Malmö fortsättningsvis vid byggandet av nya stadsdelar skapar städer och inte förorter. En lösning som inte på något vis utarmar city.
- Nej, det kommer alltid att finnas ett kommersiellt och konstnärligt liv som kräver större underlag än vad stadsdelen kan ge, t ex opera, museum, specialaffärer etc. Mikael Wiehe känner stor respekt för danskarna stadsfilosofi.
- De har verkligen försökt att bevara stadskärnorna och bejaka affärslivet. Sedan 30-talet råder det t ex rivningsförbud av innerstaden. Man får heller inte lägga kontor på första våningen.
Man behöver dock inte fara över Sundet för att hitta bra stadsplanering. Staffanstorps nya centrum tilltalar Wiehe mer än på ett sätt.
- Man anknyter både till lokal tradition och mänsklig skala. Och man bygger en stad istället för ytterligare en förort.
- Men, tilläger han lakoniskt, det är en dansk arkitekt som har ritat det också.

Allt kan bli bättre

Vi är tillbaka där vi började, vid Wiehes intresse för vackra hus. Vad anser han vara ett estetiskt tilltalande hus?
- Nästan vilket hus som helst, där jag ser att någon har velat göra det vackert. I 60- och 70-talets arkitektur rådde en slags hyperfunktionalism. "Är det funktionellt så är det vackert". Naturligtvis ska det fungera. Men utifrån det finns det oändliga möjligheter. Och det går visst att bygga vackert med utgångspunkt från dagens estetiska värderingar. Men, estetik räcker som sagt var inte för Wiehe. Att bygga förutsättningar för mänskligt liv även utanför portarna förblir hans ständiga käpphäst.
- Och då räcker det inte med en gunga och en klätterställning, fastslår han bestämt.

Pia Matsson, Arbetet/Nytt Boende, vecka 5 1995