Mikael Wiehe sveper sin rock om solidariteten

För fyra år sedan kritiserade DN:s Per Mortensen häftigt Mikael Wiehe för politiskt övertydlig musik och "pamflett schlager". I dag längtar han efter "fler Wiehear i den svenska rocken" och sökte upp Wiehe för ett samtal om musik, politik och moral

- Du är den ende journalist jag någonsin velat slå på käften.

Jag visste att Mikael Wiehe kände så. Men själv hade jag alltmer börjat tröttna på den till intet förpliktigande estetiska atmosfären i dagens rockvärld, på all musik utan hållning.

Så kallade åttitalister anklagar s k sextitalister, och plötsligt började jag kanske konstigt nog längta efter fler Wiehear i den svenska rocken. Hade sossarna velat såga ner almarna i dag, hade de säkert lyckats.

Mikael Wiehes senaste plattor har varit konstnärliga steg framåt. I dagarna släpper han en ny skiva, "Hemingwayland", och gör ett trettiotal konserter runt om i landet i mars och april. Så det kändes både journalistiskt motiverat och personligt angeläget att träffa Mikael Wiehe, att få tala lite om hans nya rocks roll i revolten som kanske försvann, och hur man står emot vinden från höger i detta åttital.

Min artikel, som hade retat Mikael Wiehe, talade om hans musik som "pamflettschlager", hans avgiftade sarkasmer och övertydliga låtar som uttryckte tvivel på lyssnarens fantasi och tolkningsförmåga.

Jag påstod att Mikael Wiehe gjorde taktisk musik. Det var i en recension av hans album "Kråksånger", och den var delvis skriven som polemik mot Wiehes försvar av musik med tveklösa pekpinnar i vpk:s tidning Ny Dag.

- Jag var djävligt sur på att all moral var borta ur låttexterna, bara några år efter att musikrörelsen hade nått sin kulmen. Apropå den där dispyten, så försvarade jag rätten att rikta "pekpinnar" för fyra år sedan eftersom det var just moral och politik en massa massmediemänniskor plötsligt tog avstånd ifrån. Hellre pekpinnar än flykten från fanorna kände jag.

Punken hade moral, men ville inte ha pekpinnar.

- Nej, men hela motsättningen mellan musikrörelsen och den nya vågen -77 föll ihop som en sufflé. Man arbetade egentligen för samma sak men med olika medel.

Jag tyckte - och tycker – att han gjorde konstnärliga eftergifter för budskapets skull på Hoola Bandoolas plattor och sina första soloskivor.

- Tidigare hade jag teorier om hur musik borde göras. T ex använde jag Södra Bergens balalajkor på en inspelning därför att det skulle komma in fler tjejer i musiken.
Fortfarande lägger jag sången långt fram i ljudbilden på mina skivor så att den skall höras tydligt.

- Men jag har alltmer förstått att förhandsbestämda förutsättningar kan hämma gestaltningen, utlevelsen, kraften.

Mikael Wiehe talar varmt om Peter Gabriel och Talking Heads som två exempel där intelligens, medvetenhet och denna kraft förenas i en musik som med nödvändighet blir politisk.

- Det är tid nu för en annan balans mellan uttryck och budskap, tror Mikael Wiehe. Han pekar också på imperiet och Tant Strul, artister som står för både bra musik och ett motstånd. Det är inte uttryckt i klara politiska linjer, men hörbart bottnande i mänskliga erfarenheter och värden.

Tråkig och kraftlös

Vi enas om att Dan Hylander, Björn Afzelius, Eva Dahlgren och Ulf Lundell är andra svenska artister som lyckas sälja både skivor och konsertbiljetter, och dessutom demonstrera en hållning. Ändå finns en uppgivenhet, ett ointresse i atmosfären. Varför?

Wiehe tror den beror på en polarisering i vänster – höger i politiken, där mitten är på väg att försvinna.

- Det kanske är en köksteori det här men … jag tror att det är som tonåring man ser de reella farorna, t ex missilerna som nu placerats ut i Väst- och Östeuropa. Men insikten, känslan, tar sig nu uttryck i mondänitet i stället för raseri, "det har ju ändå gått så långt". I stället går man in för ett slags carpe diem (njut dagen).

Men har inte vänstern och musikrörelsen misslyckats i så fall, om den i längden blev för tråkig och just för kraftlös för att engagera? Och är inte din musik i dag, som jag hör den, en bekräftelse på att du egentligen tycker samma sak? Har du inte blivit friare som poet och musiker?

- Jag var precis lika "fri" när jag skrev "Stoppa matchen" (om tennisen i Chile), eftersom jag kände för vad jag skrev. Men nu tycker jag kanske starkare att musiken skall få fungera och leva på sina egna villkor. Det är den känslan som gör Tom Waits senaste ("Swordfishtrombones") så fantastiskt bra. Varje låt är gjord utifrån sina egna villkor, utan mallar eller regler.

- Okay, musikrörelsen är i stort sett atomiserad nu. När den fanns stred jag för att folk i den skulle rätta sig i ledet. Nu känner jag mer att "spela på, för fan".

Wiehe berättar också att den turné han skall genomföra kommer att bli mer påkostad, mer effektfull än någon han tidigare gjort. Att ge publiken "show" hade han sannolikt betraktat som en eftergift på musikrörelsens tid, men så ser han det inte längre.

- På sjuttitalet ville vi visa att vi inte ställde oss över publiken, inte fanns till på dess bekostnad. Därför dessa rutiga skjortor och anspråkslösa föreställningar. Men den där "jag är inte förmer – inställningen" kan också skapa feghet.

Ja, det kan ju också bli så "vanligt" och övertydligt att det blir trist till slut.

- Se på La Tropicana på Kuba, med deras sprakande föreställningar, med artister som ändå solidariserar sig med publiken.

- Och själv har du anammat åttitalets rytmer och elektronik.

- Men jag tillhör fortfarande inte dem som gör konst för konstens skull, även om jag kanske inte längre skriver refränger för att folk skall kunna sjunga med i dem.

- Regis Debray (fransk författare som följde Che Guevara genom djungeln och numera är utrikespolitisk rådgivare åt Mitterrand) har skrivit att taktik är nödvändigt i politiken, men att taktik i konst gör konsten dålig. Det ligger mycket i det, men jag håller inte med till hundra procent.

- Jag solidariserar mig med den vänstra halvan, gör musik för just den och vill fortsätta förmedla vänsterns visioner, utopiernas giltighet. Vad Debray än säger har den övervägande delen av den väsentliga västerländska konsten på ett eller annat sätt varit upprorisk, revolutionär, det må gälla Beethoven, såväl som impressionisterna. Upproret blir aldrig föråldrat.

Håll ändå med om att Beethoven inte var taktiker, och att l'art pour l'art-konstnärer som Rimbaud också sagt väsentligheter.

- Det kan vara "politiskt taktiskt" att inte sälja sig, om man så vill. Jag tar mer hänsyn till mitt konstnärliga samvete nu. Men när Annifrid Lyngstad ville spela in "Flickan och kråkan" sade jag nej efter att ha tänkt länge. Jag skulle ha kunnat ge bort pengarna jag skulle ha tjänat på det till Amnesty, javisst men det hade ändå inte känts bra. Har man börjat sälja aldrig så lite av sig själv, har man också börjat förstöra sig.

Sjuårscykler

Det är just kommersialiseringen som i Wiehes tycke gör rocken grund. Det är den som berövar rocken dess kraft, moral, uppror. I dag är Wiehe inte lika textmässigt taktisk i sina låtar, men han talar med eftertryck om sin vilja att göra solidariteten synlig i det han gör, utan att musiken eller utspelet skall bli lidande.

I "Hemingwayland" (titellåten på Wiehes nya skiva) kämpar ensamma män vidare, mot dåliga odds, inte alls säkra på att uppnå målen, men för att behålla värdigheten.

Mikael Wiehe talar om sjuårscykler för förnyelsen inom rocken. Elvis – 56, Beatles – 63, musikrörelsen -70, punken -77. Nu har det gått sju år sedan punken och hårdrocken är den enda skönjbara "rörelsen". Vad gör den politiske rockmusikern i det kalla åttitalet?

- Jag har ju aldrig placerat mig i någon partifålla. Men jag skulle vilja göra något inför valrörelsen, försöka påverka den. Men jag vet inte hur.

Per Mortensen, Dagens Nyheter, 1 mars 1985