Wiehe står pall

Är du eller har du någonsin varit medlem i en kommunistisk organisation? Så skulle kanske Joseph McCarthy ha inlett denna intervju. Året är 1992. Systemskiftet rasar över riket. Varje liten kommunal nämnd står med privatiseringskniven mot strupen. Den konservativa intelligentian dansar ystert i strålkastarljuset, efter att ha försmäktat på avbytarbänken i decennier.
I ett sånt läge kan det inte vara roligt att heta Mikael Wiehe.
Så tänkte jag.
Wiehe blev folkkär genom att klä socialistiska tankar i poetiska bilder. Vem kan inte nynna sagan om Keops pyramid. Det osänkbara "Titanic". Flickan som kånkar på en döende kråka.
Vad rör sig i Mikael Wiehes skalle i dag?
Det är knäpp tyst kring honom, så mycket är säkert. Publiken i Sverige blir mindre, samtidigt som den växer i Danmark och Norge.
Men tystnaden beror inte på att Wiehe sitter och trycker i Malmö och skäms för sina vänstersympatier. När jag ringer och föreslår en intervju tackar han genast ja.
- Jag har ett behov av att prata om de här sakerna, säger han.
Det är ingen underdrift. Vi träffas på Pressklubben i Stockholm. Wiehe pratar i tre timmar, praktiskt taget utan att hämta andan. Han är ivrig som ett barn, går upp i falsett, orden stockar sig. Och han verkar väl medveten om att han på sina håll ses som en magister och besserwisser – ibland inleder han harangerna med att vädja "ah, jag kan väl få bre mig lite..?"
När vi väntar på mackorna och folkölen säger jag något om hans senaste platta. Det är kallprat. Men Wiehe börjar gå igenom varje låt; melodin, arrangemanget, produktionen. Jag tänker, herrejävlar, det här kommer aldrig att ta slut.
- Sidan två.., säger Wiehe, höjer ögonbrynen och flinar lätt uppgivet innan han fortsätter. Det är ett sympatiskt flin. Det säger: Jag vet, jag är för djävlig, men jag kan inte hejda mig.

Alltså: Är du eller har du någonsin varit medl…

- Jag kommer från en av de "blåaste" valkretsarna i Sverige, Slottsstaden i Malmö. Jag tillbringade ungdomen med att spela på högerns tedanser och kasta sten på sossarnas valbussar, och jag gick i ett läroverk där alla bodde i villa – utom jag. Sen kom gudskelov slutet på 60-talet, när man rycktes ur den här inkrökta, insnöade världen. Jag läste sociologi på universitetet. Saker och ting började hänga ihop.
- Och alla de tankar som jag fick mig till livs… att makten ska komma nerifrån, och internationell solidaritet…det är så djävla bra! Det tycker jag fortfarande. Men jag har aldrig varit partiansluten, för det fanns jämnt folk som ville hålla långa tal på konserterna, och kom med ämnen att skriva om. Och jag har aldrig kunnat skriva på beställning.
- För mig innebar vänsterrörelsen hur som helst ett uppvaknande ur en borgerlig törnrosasömn. Och jag har aldrig kunnat somna om igen.

Hur kändes det när järnridån började rämna?

- När vi blev kommunister sa folk ibland: "Åk till Ryssland!" Men den vänster som fanns då, och som jag fortfarande känner sympati med, den uppstod ju i motsats till skp, som senare blev vpk. Så när folk vill lägga Stalin i knät på mig, det tycker jag bara är löjligt.

Omvälvningarna i Östeuropa har alltså inte lett till några svårare självprövningar? Ingen ånger för att du inte protesterade mot Gulag?

- Östblocket och Sovjetunionen var en förbrukad utopi för min generation. För oss fanns utopin snarare på Kuba. Det var mindre dogmatiskt, inte så mycket dödsstraff och politiska fångar. Sen kom Nicaragua… Men vi intresserade oss inte så mycket för Sovjet.

Vadå "förbrukad utopi"? Du kan väl inte komma ifrån att man blundade för förtrycket i Östeuropa, eftersom det hade "fel" politiska förtecken.

- Jamen det var trots allt inte 1936 och Stalinrättegångarna, utan vi talar om ett Sovjet i slutet av 70-talet. Ett samhälle på nedgång, men ändå inte den diktatur som rådde under Stalin.
Samtalet driver vidare, in på ståuppkomik, och det faktum att många av de så begabbade "fyrtiotalisterna" numera roar stora åskådarskaror genom att vara grova i munnen och häckla Bildt och EG. Spindeln i ståuppnätet är ingen mindre än Bertil Goldberg, en stark man i 70-talets progressiva musikrörelse.
- Jag tror att standupen tagit över en del av det här Blå tåget-, Bob Dylan-fixet. Jag talar alltså om Ordet nu. Ordet var viktigt för Dylan på 60-talet, och för proggrörelsen på 70-talet. Och den traditionen förs vidare mer av standupen än i musiken.
- Dylan började som en ensam kille med gitarr. Men sen växer musiken så inihelvete att det blir omöjligt att höra vad sångaren säger. Det finns ju inte en band med självaktning som spelar på den volymen att man kan höra vad sångaren sjunger. När Thåström står på scen är det mer utlevelse än kommunikation.
- Men det handlar om utopier också. Den utopi som dominerade debatten i början av 70-talet var den om kollektivets möjligheter. Sen fick den sin chans, och misslyckades. Nu står vi inför en ny utopi: den om den ensamma småföretagaren. Att sälja sina egna bullar, vara driftig och framåt. Jag tror att standupen förverkligar den utopin.

Så man kan verkligen tala om en "ny individualism"?

- O ja. Och det handlar mycket om vem man skulle vilja vara. Tänk på 70-talet , alla studenter som ville vara arbetarklass men inte var det. Och på Östermalm gick man i jeans och olle… Det var ofta löjligt, men det fanns också något bra i det, en solidaritet, en öppenhet.
- I Sverige har det jämnt varit fint att vara en socialdemokratisk arbetare. Men nu vill man vara framgångsrik företagare. Och det syns! Det spelar ingen roll om man är en sjundeklassens hästhandlare – man ska ha stora klockor, gangstersvidar och pomadafrisyrer. Man vill vara förmer.
- Men det har vuxit fram ett slags antistatlighet i Sverige, och den känns ganska befriande. Visserligen har det tagit sig uttryck i sånt som Ny Demokrati. Men… det är lite av samma anarkistiska hållning som i Danmark. Det är en nation av småföretagare, och den som inte snor 200 spänn ur kassan är bara en dum djävel.
- Här har vi däremot alltid varit solidariska med staten. Det är inte många år sen jag betalade 85 % procent i skatt – och jag tyckte dessutom att det var en hederssak att inte smita. Men staten har ju också förverkligat mycket som varit oss till nytta. Skolor, sjukvård och vägar.

Har du märkt några tendenser till McCarthyism i högervågens spår?

- Nej… Men faktum är att min senaste platta sålt sämst av alla. Och jag har färre spelningar. För tre år sen kunde jag bestämma hur mycket jag ville lira. Det kan jag inte nu. Det tror jag beror på många saker. Att folk inte går ut så mycket, eller att min senaste platta inte är så bra. Men jag förknippas med rätta med många av de visioner som vänstern stod för. Och de är överspelad nu. Men… ah, jag kan väl få bre mig lite?

Kör hårt.

- Jag var nyligen på invigningen av ett teaterhus i Malmö – Fakiren. På scenen var det ett slags nummerrevy, folk som gjorde korta saker. Och det fanns en sån distans i allting. Allt från ironin i en standupscen till tre flickor i klänning som spelade flöjt och en som åt glasflaskor så att blodet rann, och det fanns genomgående en sorts distansering i uttrycket, ett ickeverbalt uttryck.
- Det som jag sysslade med på 70-talet var ju en verbal, intellektuell kommunikation med ord. Men när tre flickor spelar flöjt och en fjärde äter glas så hon blöder… det väcker starka känslor, men man vet inte varför. Det var en fantastisk upplevelse – och jag kände mig totalt främmande.
- Sen kom ett par med gitarr upp och sjöng en låt om att stoppa Öresundsbron. Och det kändes så fruktansvärt djävla ute att jag bara satt och skruvade på mig. Det uttrycket var förbrukat.
- Nöjesvärlden är som en stor vridscen. Det kommer ett uttryck, man lyckas säg´ något på ett sätt som folk tycker är spännande – men sen vrider sig scenen ett halvt varv. Och samma artist är lika bra som tidigare, skriver lika bra låtar – men plötsligt är han inte intressant. Scenen har vridit sig. Artisten har hamnat på skuggsidan. Det där tror jag händer oavsett politiska strömningar.

Hur känns det att tillhöra något så initiativlöst som vänsterrörelsen?

- Det är en enorm skillnad. På 70-talet var borgarna överspelade. Ingen brydde sig om dem. De starkaste motsättningarna stod mellan vänstern och sossarna. Och vänstern förespråkade ett starkt reglerat samhälle, byggt på förnuft, funktionalism.
- Men när jag åkte förbi en av de tråkiga förorterna, då tänkte jag att motsättningarna mellan sossarna och vänstern var ganska skenbara, för vad sossarna gjorde var att förverkliga många av vänsterns idéer. Man kan se det i somliga förorter, där man trott att med ett visst antal soltimmar och en viss yta grönområden skulle folk bli lyckliga. Men det är ju en reglering som blivit komplett misslyckad…
- Samma skenbara motsättningar kan man nu se mellan anarkister och nyliberaler. I själva verket står de ju mycket nära varandra.

Är det så konstigt att det kommit en motreaktion mot den starka stat som vi fått i Sverige?

- Absolut inte, ibland tänker jag mig vänsterns och sossarnas Sverige som en by på en bergstopp. Utanför byn finns ett stup. I all välmening börjar man sätta upp skyltar: "Akta er, ni kan ramla ner." Men trots allt är det några som ramlar ner. Då börjar man sätta upp stängsel runt byn fortfarande i all välmening. Men ändå är det nån som i fyllan och villan klättrar över stängslet och ramlar ner. Då måste man bygga ett skyddsnät som är ännu större och finmaskigare… till sist förbjuder man folk att gå ut. Och man har ett system där ingen ramlar ner och slår ihjäl sig – samtidigt sitter folk inlåsta i sina lägenheter. Det är faran med hela vänstersynen. Till sist tycker folk: "Jag kan väl för fan själv avgöra om jag ska ramla ner eller ej." Så river man stängslet. Och så börjar folk ramla ner… Frågan är var man hittar balanspunkten mellan instängningen och möjligheten att kasta sig nerför stupet.
- Men å andra sidan. Jag läste en artikel där en ung högerkille sa att inkomstskillnaderna i Sverige är 1 – 10 och att vi måste öka dem till 1 – 100. Då får folk ekonomiska drivkrafter. Veckan efter åkte jag till Chile. Och där är det så. Där sitter krymplingar på gatan och täljer gubbar, och småtjejerna suger kuk. Där krävs det en enorm förtryckarapparat för att folk inte ska bli rasande och välta hela skiten över ända. Folk hålls nere med pansarfordon på gågatan.
- Så en sån där snorgärs på 20 bast sitter alltså och förespråkar tortyrkammare. Men ingen ställer honom till svars för det.

Det visar väl bara hur förlamad vänsteroppositionen blivit.

- Jo men det är ju vi som förespråkat detta reglerade samhälle där folk sitter inlåsta på bergets topp. Och det är omöjligt att vara en opposition som säger: "Jamen folk kan väl få öppna fönstret fyra timmar om dan åtminstone?" För högern säger ju: "Riv alla stängsel." Och det är naturligtvis visionen om man sitter inlåst, då vill man inte få lov att öppna fönstret fyra timmar, utan det är: "RIV SKITEN!"
- Sen upptäcker man att barnen ramlar ner och slår ihjäl sig, och då börjar man sätta upp varningsskyltar… och då går det ett varv till.

Det låter knappast som om du bytt sida.

- De kommunistiska systemen har inte tillgodosett människornas behov. Det är därför de fallit. Att det sen varit ännu djävligare än man kunnat föreställa sig, det är ju inte värst för några svenska vänsterintellektuella, utan för dem som bott där.
- Men kapitalismen, som nu framställs som segrare, har inte i praktiken visat att det är bättre system. Kanske för ett fåtal. Men majoriteten av jorden befolkning lever under konsekvenserna av kapitalismen, i misär, svält och barnadödlighet, under militärdiktaturer som är sponsrade av västeuropeiska eller amerikanska intressen. Det finns ingen anledning att byta sida. Det är fortfarande dessa tankar om solidaritet, medmänsklighet och kollektiva lösningar som gäller.

Även när 200 miljoner människor i öst bara ställer sig up och kräks när man säger "kollektiva lösningar"?

- Det visar att alla system kan korrumperas. Men ingen säger ju att grundtanken i kristendom är dålig för att präster låtit folk brännas på bål.

Du verkar ha laddat upp ganska länge.

- Ja… jag står framför spegeln ibland och drar det här, för att peppa upp mig… Vafan, ska jag byta ut litteraturen på mina hyllor? Sluta läsa Graham Greene? Ska jag stödja såna här goddagspiltar som Carl Bildt?
- Jag tror inte på den fria marknaden. Den har aldrig funnits. De som förespråkar den har alltid backat upp den med väpnad makt: "Köper du inte mitt opium bränner jag upp dig levande." Det är den fria marknaden. Den vill jag inte ha. Åt helvete med den.

Bengt Ohlsson, Dagens Nyheter, 19 april 1992