| | | | | | | | | | | |
|
||
Med nya politiska protester knyter Mikael Wiehe ihop sin trilogi med albumet "Protestsånger" – och drar igång sin kamp för ett maktskifte i höst. – Jag hoppas att plattan blir den slutliga spiken i kistan för den borgerliga regeringen, säger han. Söndag kväll spelar han i Östersund. Fakta/Mikael Wiehe + Ålder: 67. + Bor: Malmö. + Aktuell: Med skivan "Protestsånger", som släpps den 12 mars. Plattan är en del av "Decibeltrilogi". Turné i hela landet under våren, spelar på Storsjöteatern i Östersund söndag kväll. Karriär i korthet: Började som jazzsaxofonist på 1960-talet, och medverkade i en rad band fram till 1970 då han bildade Hoola Bandoola Band med bland annat Björn Afzelius. Fortsatte som soloartist och i andra konstellationer, bland annat som duo ihop med Björn Afzelius. Medverkade i TV4:s "Så mycket bättre" 2011, och gav samma år ut samlingsboxen "Alla dessa minnen". Wiehes morgonrutiner är avklarade: Smöret ut ur kylen för att mjukna, ett gäng armhävningar (på lördagar hela 100 stycken) för hälsans skull. Och så ett par timmar i skrivarlyan intill lägenheten i centrala Malmö. Check, check, check. Här omvandlas politiska protester till textrader, tankar om kärlek och annat likaså, och det är här som mycket av musiken skapas. – På morgonen är hjärnan som bäst på mig, när jag är hemma brukar jag sitta här fyra-fem timmar om dagen. Visst var han lite mer bejakande och munter i början av trilogin "Decibeltrilogi" – men den som trodde att Mikael Wiehe skulle fortsätta på det spåret hade knappast årets EU- och riksdagsval i åtanke. Första låten på plattan är en känga till alliansen. Det som såddes och byggdes är numera dött och begravt – för att sammanfatta den bittra texten "Den brända jorden" med tio ord. – Det är precis det alliansen sysslar med, nedmontering av välfärden. Den överskuggande valfrågan är arbetslösheten och vad den ger upphov till. Den kan förklaras på flera sätt, men huvudförklaringen är den nyliberala modellen som ställt folk utanför arbetsmarknaden. Jag är väldigt oroad, säger Mikael Wiehe. Protesterna går hem hos fansen, konstaterade Wiehe inför förra riksdagsvalet när skivan "Ta det tillbaka" släpptes 2010. – Plattan sålde dubbelt så mycket som jag vanligen säljer. Som en förbannelse. Beskrivningen är Wiehes och handlar om att albumen brukar bli aningen spretiga och ofokuserade. Svårigheten att välja inriktning och genre gör att han ofta känner sig splittrad. Arbetet med trilogin har däremot gjort zick-zackandet till en styrka. – Den har hjälpt mig att strukturera, förbannelsen har blivit en välsignelse tack vare idén att göra en trilogi, säger Wiehe. Det blev drygt 40 låtar i trilogin och en bonusskiva med allt som inte fick plats. Alltså inget fel på arbetstempot under det dryga år som projektet behövde för att ros i hamn. Lägg till att Wiehe är 67 år gammal och skrev första låten för mer än 50 år sedan. Dags att trappa ner? – Nej, det här är mitt arbete. Det är precis som att det är lätt att skriva låtar, jag har ju gjort det i över 50 år och kan det här. Dessutom har jag mitt stora arkiv att dyka ner i om jag skulle behöva hitta en låt. En "Så mycket bättre"-skiva hänger inramad på väggen. Programmet fick Wiehe att nå en yngre publik. – Min publik blev större. Jag spelar numera för drygt fyra generationer. Jag är så glad att jag fick möjlighet vara med i programmet och visa upp min avspända sida också. Det var ett led i en sorts frigörelseprocess, att ifrågasätta bilden av mig själv. Nu väntar en turné, ett och annat gästspel hos röda under valkampanjen och så småningom en dansföreställning på Malmö Opera, som bygger på den så kallade "skilsmässoskivan". Att kasta sig mellan olika genrer och uttryck tänker han fortsätta med. – Jag skulle vilja utmana mig själv musikaliskt på något vis. Det görs mycket elektronisk musik, men mycket låter som det gjorde i början på 1980-talet. Jag känner igen det där. Det hade varit kul att testa elektroniskt, men det är ännu bara vaga tankar, säger Wiehe. |
||
|
||
John Alexander Sahlin, Länstidningen, Östersund, 27 mars 2014 | ||