|
|
 |
 |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |
| Wiehe & Sevilla Nya intryck, nytt uttryck |
|
| En fasantupp krafsar i rabatten utanför huset där Mikael Wiehe bor. Mitt i stan. Två stenkast från Triangeln. En vän berättade häromveckan att Mikael snart äger hela den här HSB-fastigheten. "Där är hans kontor, där bor familjen, där har hans fru en syateljé, där bor hans svärmor". Bara 98 lägenheter kvar, sen är kåken min, som Mikael själv uttrycker det, när jag kallar honom fastighetskung. Mikael Wiehe bor alltså kvar i stan, han har inte gjort som så många andra, slagit sig ner i konstnärsgettot på Österlen. Han är kvar i Malmö, Han är 52 år och han har just släppt sin nya skiva, "Sevilla". Som namnet till trots inte har ett dugg med Spanien att göra. Inte med Malmö heller för den delen. Snarare är detta Mikael Wiehes mest amerikanska platta så här långt. Vi tittar ut genom köksfönstret från den lägenheten som är hans kontor. Fasantuppen påtar vidare och Mikael berättar att han ofta har kaniner här också. Djurlivet kommer från Pildammsparken, som ligger runt knuten. Det är snart 30 år sedan Hoola Bandoola Band debuterade och för två somrar sedan gjorde Mikael en turné med det gamla bandet. Ett jubileum, ett bokslut som inte blev det politiska korståg över nationen han hade hoppats på – "jag hade helst velat att vi åkt runt med Thåström och Latin Kings, men det gick inte". Det blev i alla fall en turné som han tror har inspirerat den nya plattan. - När vi spelade med Hoola 1996 så lät det mycket amerikanskt. De nya versionerna av de gamla låtarna genomsyrades av The Band, Dylan, Joni Mitchell och Crosby, Stills & Nash. Men liksom Bob Dylan och Robbie Robertson inte låter likadant idag, gör inte jag det heller. Jag ser "Sevilla" som en samtida, modern skiva. Mycket av den moderna ton tackar han sin producent, trummisen Stellan Colt, för. Stellan, som är inspirerad av de ljudbilder som den kanadensiske producenten Daniel Lanois har gjort till sitt signum. Lanois, som bland annat gjort Bob Dylans och Emmylou Harris senaste plattor till något många betraktar som dessa veteraners största ögonblick. Med Stellan Colt som en svensk Daniel Lanois har det blivit svävande, smekande arrangemang som Mikael Wiehe menar tagit honom till en musikalisk plats han länge varit på väg mot men inte riktigt vetat hur han skulle hitta till. Men att släppa en del av kontrollen till en producent, en annan person i rummet, är en ångestfylld historia för Mikael Wiehe. - Om jag ska analysera mig själv så handlar det nog innerst inne om min ovilja av vara kritisk och min rädsla för att ta konflikter med andra. Det lättaste är ju att ha kontrollen över allting själv, så sliper man alla strider. Det var alltså inget enkelt beslut att släppa in Stellan Colt i sitt musikaliska liv. Inte minst för att det var Stellan som tog initiativen. Via en gemensam vän bad han Mikael spela in några låtar som han skulle får göra "vad han ville" med. Mikael tänkte länge, men gav till slut Stellan fyra-fem låtar att "leka" med. När han fick resultatet tänkte han ännu längre. Men inte för att det var dåligt. - Nej, inte alls. Jag tyckte mycket om det jag hörde. Och jag viste att jag inte kunde göra det själv. Ville jag då göra det, ja då fick jag nog fan våga mig ut i båten. Så blev det. Båten sattes i sjön. Men resan blev långt ifrån konfliktfri. När jag talade med Stellan om tiden med Mikael fick jag höra historier som mest påminde om dåliga äktenskapsgräl. Men så var det också två generationer som möttes. Det skiljer 20 år mellan dem och Stellan Colt har ingen som helst relation med den svenska musikrörelsen, Mikaels rötter. När Stellan var popstjärna på 80-talet var det som trummis i Time Gallery, ett band som utmärkte sig för stora, luftiga, perfekta produktioner, den sortens rockmusik i mittfåran som då tillverkades i parti och minut i Los Angeles och lite föraktfullt gick under namnet "FM-rock". Konflikter kan också vara konstruktiva och kreativa. Och allt gapande på andra våningen i Stellan Colts villa i Klagshamn, söder om Malmö, har lett till ett album som båda parter är mycket nöjda med. - Jag tror inte jag har släppt igenom något för att vara bussig mot Stellan, och inte tvärtom heller. Fast vi har stått där på var sin sida och sagt: "Ska vara med! Ska inte vara med! Kan inte vara så! Måste vara så!" Det är inte bara musiken som kan kallas modern. Inspelningen har varit nästan helt datoriserad. Sång och musik har samlats på Stellan Colts hårddisk där allt vävts samma till en helhet. Man kan göra vad som helst. Man kan flytta allting, stämma om i olika tonarter, man kan ändra tempo. Vill man skifta från D-dur till E-dur så stoppar man bara in ett program i datorn, så kommer musiken ut i andra änden i E-dur! Det kan sägas att Mikael Wiehe inte är odelat positiv till det här sättet att arbeta. - Nej, min grundinställning är att det man vinner på gungorna förlorar man på karusellerna. Egentligen tycker jag att musik görs av människor som sitter och spelar ihop. Men det var jättekul för mig att pröva det. Kanske gör jag likadant nästa gång, kanske går jag in med fyra man i en studio och hänger upp en mikrofon i taket. Samtidigt ska jag inte här måla upp bilden av Mikael Wiehe som gammal proggare. Under de år jag känt honom har jag alltid frapperats av hans obrutna nyfikenhet på ny musik. Några dagar efter vårt samtal var han väldigt noga med att inte missa konserten på KB med Eagle-Eye Cherry. Om när vi pratade om vikten av att ta del av sin musiksmak, kom vi naturligtvis in på Spice Girls. - Det är inget dåligt band, det ska ingen komma och tala om för mig. Man kan ha synpunkter på kommersen runt omkring, och det har jag också, men det är bra låtar och jag vet sedan länge att man inte kan spekulera fram bra musik. Man gör bra musik för att man gör sitt allra bästa. Fasantuppen utanför fönstret har återvänt till den tryggare tillvaron i Pildammsparken, vi pratar lite om framtiden, om två musikaler, om en sångbok och om sommarens turné. Men allra närmast i tiden, i höjd med att denna tidning trycks, så ska Mikael Wiehe ta emot tidningen Vi:s Evert Taube-stipendium på 50 000 kronor. - Det är ju en ära! Alla människor kan tio Evert Taube-låtar, precis som de kan typ fyra Olle Adolphson och sex Cornelis. Han gör ingen hemlighet av att själv vilja upptas i denna exklusiva skara. Därav sångboken med "The Complete Mikael Wiehe" nästa år. - Ja, tänk om man skulle kunna hävda sig i den konkurrensen. Tänk om det skulle kunna bli så att alla också kan kanske fem Wiehe-låtar. Jag rundar Johanneskyrkan, går ner mot Triangeln. Lämnar Mikael Wiehe med sina drömmar om att en gång bli nationalmonument. Jag sa inte till honom att han redan är på god väg. Förresten vet han det nog själv. Innerst inne. |
|
| Mats Nilsson, Timmen, april-maj 1998 | |
|
|
|
