| | | | | |  
 
 
... På väg mot en halv miljon sålda plattor under en tioårsperiod.
… Föremål för en doktorsavhandling vid Lunds universitet om sina texter.
… Tolkar Bob Dylan så att Dylan själv ger honom beröm från scenen.
… Är 35 idag och har spelat sedan han var 12 och tänker fortsätta minst tio år till.
… Är en av musikrörelsens högst betalda artister och upplever sig som oerhört privilegierad.
… Mikael Wiehe – en av svenska 70- talsmusikens största profiler i en intervju om sig själv,
   texterna, framtiden och pengarna.
 
Wiehe Musikrörelsens tungviktare
 
 – Texter måste aktivera folk. Presenterar man gult och blått så ska den gröna färgen skapas i åhörarens huvud. Man måste överlämna något åt den som lyssnar.
Ibland tycker jag också att jag lyckats skriva texter som fungerar på det viset.
 
Mikael Wiehe kommer i höst att bli föremål för en undersökning, en doktorsavhandling vid Litteraturvetenskapliga institutionen på Lunds universitet. Hans texter har fascinerat lyssnare och kritiker alltsedan Hoola Bandoola Bands första platta, "Garanterat individuell" släpptes för tio år sedan.
Tyvärr är det lätt att göra två typer av fel, antingen att det blir för svårbegripligt eller också övertydligt.
 
Lyfta fram väsentligheter
 
Vad det handlar om generellt när man skriver texter, förutom kunnande, inspiration och tur, är en förmåga att kunna lyfta fram väsentligheter.
Vi kommer in på två Wiehelåtar som båda diskuterats en del, och som många satsat på att analysera sönder till sista kommatecknet.
"Titanic"?
Det är ett ganska perfekt tema att arbeta med utifrån den teknik jag tidigare beskrivit. Här har vi en händelse som är välkänd, den behöver man inte gå in på ytterligare. Istället kan man satsa på miljöskildring av båten och människors reaktioner…
Vad uttrycker "Titanic" för dig?
Den beskriver den välartade medelklassens oförmåga att hantera en oväntad situation. Spänningen i den låten ligger mellan den lille mannens pedantiska iakttagelser av betydelselösa detaljer och åhörarens vetskap om att han står inför en jättekatastrof.
 
Pessimistisk berättelse
 
En annan låt som det talats mycket om är titelmelodin till senaste plattan, "Flickan och kråkan". Det är ett pessimistisk berättelse, med massor av synthesizers i bakgrunden och i kontrast till detta Wiehes ljusa vissångarröst.
Det har sagts att låten handlar om musikrörelsen som helhet.
- Det gör den inte. Jag anser inte att musikrörelsen är död, även om formerna har förändrats mycket. Man kan säga att den har mindre opinionsbildande betydelse i dag än, låt oss säga, i mitten av 70-talet.
Vad ligger då bakom sången?
Jag har tillåtit mig att göra en helt personlig reflektion. Den målar upp en känsla av hopplöshet, som alla människor självklart känner ibland.
På sitt sätt är "Flickan och kråkan" en kompromiss. Jag har låtit den konstnärliga bedömningen ta överhanden över det rent politiska. Rent politiskt, taktiskt skulle man naturligtvis lämnat slutet öppet och gett utrymme för ännu fler tolkningar.
 
Känsla av jakt
 
Men jag tycker inte att låten skulle blivit lika bra då.
Egentligen är "Flickan och kråkan" en konventionell svensk vals i moll, men Greg Fitzpatricks synthesizers hetsar tempot och en känsla av att vara jagad strömmar som en iskall vind genom sången.
Jag har alltid varit intresserad av synteser mellan olika musikstilar. Elektrisk musik och folkmusik till exempel. Nu känns kopplingen mellan elmusik och elektronisk musik, typ Talking Heads, väldigt spännande och jag skulle gärna vilja fortsätta på den här vägen.
 
Nya steg hela tiden
 
Det viktigaste för en själv tror jag är att man inte reproducerar sig, utan hela tiden försöker ta nya steg. Sen kommer det alltid att finnas andra som hela tiden ligger långt före en, men det är inte det väsentligaste.
En som anses ha legat före under stor del av sin karriär är Bob Dylan och Bob Dylan är en musiker som influerat Mikael Wiehe en hel del.
Jag gillade Dylan fram till "John Wesley Harding" (släpptes -68), efter det har det varit någon enstaka låt.
Mikael menar att under de första åren var Dylan en myt. Han stod för något som var mycket, mycket större än han själv. Han var då en del av hela 60-talet.
Efter -68 blev han bara en bra låtskrivare och en oerhört bra sångare, men står inte för något.
 
Översatt Dylan-låtar
 
Mikael har jobbat med översättningar av Dylan-låtar. "Its All Over Now, Baby Blue" blev "Sakta lägger båten ut från land", "All Along the Watchtower" döptes till "Längst upp i högsta tornet" i Wiehes svenska översättning.
Jag har Dylanperioder varje år. Det är inspirerande som fan att översätta. Det sätter igång hjärnan. När man sitter utan en egen idé till en låt d å kan det vara bra att titta på andras låtar och jobba med dom.
Har man då tur kan det antingen bli en bra översättning eller kanske ge idéer till egna låtar.
Mikael Wiehe är 35 år och har spelat i band sedan han var tolv. Under 60-talet sysslade han med jazzmusik och under det kommande årtiondet var han förgrundsfigur i ett av svensk musiks mest banbrytande grupper – Hoola Bandoola Band.
 
Skriva är mitt liv
 
Det här med att skriva sånger är mitt liv, men självklart kan man ju pröva på andra saker vid sidan om.
På sista tiden har Mikael Wiehe prövat på att spela ensam på scenen.
Men det har varit en pärs.
I början var jag så rädd att jag inte kunde stå på benen, jag kände en ren skräck för att stå ensam på en scen. Nu har jag gjort det ett par gånger och det går lättare för varje gång. Fortfarande tycker Mikael Wiehe att det är lika roligt att spela.
Men turnerande är tröttsamt.
Det bästa vore ju att få spela i Malmö hela tiden, säger Mikael och skrattar. Men det går ju liksom inte.
En annan sak jag inte tycker om med turnerandet är att man blir så overksam. Man spelar kanske 1 – 2 timmar varje dag och däremellan gör man ingenting väsentligt. Reser, packar upp, packar ner dag ut och dag in.
Men turnéer behövs. Bland annat för att backa upp skivförsäljningen och att träffa sin publik.
Vi har inte gjort någon riktig turné efter "Flickan och kråkan". Ändå sålde den över 30 000 exemplar på de tre första månaderna.
Och i kväll kommer Wiehe och hans medmusikanter Jan Eric Fjellström (gitarr), Håkan Nyberg (trummor) och Arne Franck (bas) till Göteborg för spelning fred – lörd.
Bandet har ungefär 100 spelningar per år. Till detta kommer skivförsäljning och STIM - pengar.
Går det rent ekonomiskt?
Jag upplever mig själv som väldigt privilegierad. Jag klarar mig bra på vad jag tar in på musiken.
Mikael Wiehe har en beskattningsbar inkomst (efter avdrag) på mellan 60 000 – 70 000 kronor om året.
Jag måste vara en av dem som tjänar mest inom musikrörelsen.
 
Omsätter en miljon
 
Gruppen omsätter cirka en miljon kronor om året. Därtill kommer stödpengar från Statens kulturråd på 40 000 kronor.
Behövs dom pengarna för er del?
Vi skulle gå runt utan dom, men vi använder inte våra kulturrådspengar till dagliga omkostnader utan till att köpa utrustning. På det viset blir man inte beroende av pengarna om dom en dag skulle dras in.
Wiehe menar att det från olika håll görs stora affärer av att kulturrådet delar ungefär 1,5 miljon kronor varje år i stöd. Men det finns en sak som kritikerna missar.
 
Det mesta går tillbaka
 
Man måste givetvis skatta för pengarna från kulturrådet. Och dom pengar man får kommer på toppen av de övriga inkomsterna. Marginalskatten blir därigenom väldigt hög på just de pengarna, så det allra mesta som betalas ut går tillbaka i form av skatt.
Det bästa vore givetvis om stödpengar inte skulle behövas. Mikael utvecklar sina tankegångar.
Jag känner mig väldigt kluven i den här diskussionen. Men ser det som så att det finns två typer av musik.
Sysslar man med populärmusik, som jag gör, och har ambitionen att nå ut till människor med det man vill ha sagt, då måste man säga det så att tillräckligt många människor blir intresserade och därigenom täcker ens omkostnader.
Målet måste vara att vara självförsörjande.
Å andra sidan, säger Wiehe, finns det annan typ av musik som jobbar efter lite andra villkor.
- Ta musik med mer konstnärligt dokumenterad ambition, experimentmusik och annat. Musik som inte har som syfte att nå en så väldigt stor publik.
Det finns andra modeller för stöd till musiker.
Ta Kuba till exempel. Där har man s k konstnärslöner, men det är ju ett helt annat samhälle än vårt svenska. Men ändå måste man graderas och vem gör bedömningarna om vad som är kvalité och konst och inte?
Jag skulle inte i vårt samhälle vilja bli bedömd på det viset.
Han tillägger:
Inte i något samhälle, förresten.
Wiehe slutar:
Om man ska ha ett bidragssystem, som i Sverige, tycker jag allt att de bedömningsgrunder som Statens kulturråd använder inte är något större fel på.
Kjell Strömblom, GT, 28 augusti 1981