Wiehe i motvinden

Vem kan han lita på?

Mikael Wiehe, proggrörelsens hovpoet, berusade sig på optimism. Han har inte nyktrat till på två decennier. På analyssoffan drev han terapeuten till vansinne: "Mikael, det är inte världen vi ska ändra på här, det är dig!"

"Jag får inte spela på Hultsfredsfestivalen", säger Mikael Wiehe. "Jag har försökt i alla år, men jag är inte välkommen!"
Ringer du upp och ber att få komma?
"Javisst! Men de tycker inte att jag passar där…"
Mikael Wiehe ler brett och ögonbrynen åker upp över de runda glasögonbågarna: "…men det tycker jag att jag gör!"
Mörkret faller utanför Mikael Wiehes arbetslägenhet, en port bort från bostaden på Rådmansgatan i Malmö. Nästa år fyller han 50, och här sitter han bland sina syntar, gitarrer och bandspelare och tycker att han blir orättvist behandlad av den unga arga rockfestivalen som räknas i Sverige.
Mikael Wiehe, den ena hälften av proggens Lennon/McCartney-par, som sida vid sida med Björn Afzelius seglade högt och stolt på vänsterårens brusande framtidsvind. Då var Mikael Wiehe sin samtid. Hoola Bandoola Band var möjligen den grupp som uppfann den svenska rockmusiken, och avgjort musikrörelsens största publiksuccé: sex år med minst 15 spelningar i månaden, allt utsålt. Deras andra LP, Vem kan man lita på, låg etta på försäljningslistan fyra månader i sträck.
"Det gjorde inte Blå Tåget och Samla Mammas Manna!", flikar Wiehe in på en Malmömusikers typiska vis, fortfarande en aning revanschlysten på de uppsvenska band som betraktades som finare och mer experimentella.
I Hoola Bandoola tonsatte Wiehe sin tids unga drömmar. Därefter har han tonsatt dess vuxna vilsenhet. Så snart Hoola var upplöst och proggen förbi började han bearbeta saknaden. Visan om Titanic, med sin folkkära öppningsrad, skrevs 1978: "Det började som en skakning på nedre däck". Då trodde man förstås, av gammal vana, att den handlade om kärnkraftskapitalismens undergång. Vid det här laget har även Mikael Wiehe insett att det är vänsterns undergång den handlar om, känslan av att någonting glider under fötterna, men man vet inte vad; en världsbild och en ungdom som sjunker i djupet, trots att de sagts vara osänkbara. För nittiotalsöron kan denna "Andraklasspassagerarens sista sång", med sin stramt tyglade smärta, också låta som en tidig manlig sorgesång över känslokontrollens förbannelse. En kluven sorgesång, som samtidigt är en respektfull hyllning till hederskänslans små obemärkta martyrer: "Sen lämna' råttorna skeppet för att söka sig mot land. Men vi stod kvar där på däcket och höll varann i hand."
Mikael Wiehe är stolt över att ha stått kvar där på däck, det har han aldrig gjort någon hemlighet av. Och stolt är han fortfarande, om än på ett något anspråkslösare sätt, när han får betala priset för sin krävande hederskänsla. På senare år har han fått glapp i sin publikkontakt. Förra plattan, den inte särskilt lyckade Det ligger döda kameler i min swimmingpool, bombade: katastrofala 7 000 ex, när alla hans tidigare soloplattor stadigt sålt 50 000. Hans nya platta – den akustiska, spänt melodiska Förvandlingen[Trollkarlen M.W.] – är en av de bästa han gjort, men ser inte ut att bli någon storsäljare för det. "Jag säljer inte särskilt många plattor längre", säger han med ett svagt leende, "till mina konserter kommer 400-500 personer och det är inte särskilt mycket Men alla vet vem jag är, och vad jag står för, och de flesta kan sjunga några av mina sånger. Det är också ett mått på framgång för en artist."
Själv tycker Mikael Wiehe att han rakare än de flesta åldrande rockstjärnor ställer frågan hur man går vidare i livet utan att förvandlas till en ren nostalgitripp – en fråga som har relevans även för andra än rockstjärnor – och för denna brottningsmatch med tidens djävul tycker han att han borde få mer credit.
"Alla pratar om Neil Young, och beundrar att han alltid brutit upp från tryggheten och sökt nya vägar. Det har jag också gjort! Varför är det ingen som tycker att jag är häftig för det!?"
Otroligt. Ingen annan artist i rockens prestigefixerade värld skulle medge sådana pinsamma funderingar. Och ingen annan skulle heller på samma gång kunna låta så orubbligt självsäker.
De vällustiga utbrotten mot rockens smaketablissemang följer ett retoriskt mönster som är bekant för varje Wiehe-fan. Vers 1: En orättvisa är begången. Vers 2: Det är förjävligt. Refräng: Men! Jag/Vi har rätt och kommer att segra!
Så förtvivla inte systrar fast vägen verkar lång, för varje dag så blir det klarare, det finns en värld och vi ska vinna den, osv.
Denna formel finns i nästan alla hans sånger. Det som ger vändningen sin karaktäristiska Wiehe-skruv är att vi inte behöver vistas särskilt länge i förtvivlans mörker innan han tycker det är dags att dra fram hoppets ficklampa ur bakfickan, och lysa oss väg till dörren mot framtiden.
Wiehe är inte den som vältrar sig i eländet – den väsentliga moraliska handlingen för honom är att ta ut kursen; att ta, som det hette, ställning.
Som konstnär är han inte modernismens och rockens vanliga självplågare, som för vår räkning går vilse i skärselden. Snarare volonterar han som motståndets redlige styrman, som surrad vid sitt roder håller en rak existentiell kurs genom tidens stormar – eller, med åren allt vanligare – över de kusliga vidderna av händelselös stiltje. Därute, vid förtvivlans rand, har han skrivit några av sina bästa sånger, som den sammanbitet mäktiga Fågel Fenix, en komprimerad kampsång som lyfter med butter beslutsamhet. Wiehes Fenix från 1983 flyger inte på medvind utan på en ren vilja, den trosvissa uppåtkurvan är uthamrad till en flack, spänd båge över avgrunden: "Res dig ur askan av det som var förbränt, stig ur dimma, stig ur rök. Höj dej ur gruset av det som gick i kras, stolt som dagen när den föds."
Nittiotal, ett hotellrum i Stockholm. Kabel-TV:n visar Mandomsprovet och på sängkanten sitter Mikael Wiehe och gråter.
It's too late, fräser Mrs Robinson i bitter triumf. Not for me, kvittrar dottern och rymmer med Dustin Hoffman.
"Det finns en sån optimism i den filmen. Denna ofantliga optimism som präglade den tid då jag var ung. Och som inte finns kvar längre – varken i vår tid eller hos mig själv."
Tjugosju år tidigare hade Mikael Wiehe suttit på ett hotellrum i Malaga och spelat Dylanlåtar med en amerikansk student, som berättat om denna nya film som alla pratade om hemma i staterna – en film som visade precis vad det handlade om, som visade hur the times they are a-changing, hur det unga och levande konfronterades med det gamla, förgrämda, förstenade.
Optimismen finns bevarad i Hoolas tidiga plattor (samtliga tillgängliga på CD). Lyssna på Vem kan man lita på från 1972: jublande ung rock'n'roll, uppenbart släkt både med de tidiga Beatles glädjerus och med The Bands snubblande säkra traditionsrock. Men mest av allt får sången mig att tänka på Chuck Berrys sorglösa billåtar – när den sladdar in mot refrängen i full fart, och kompet går ner i halvtempo och motorbromsar så det osar om taktstrecken: "Och när vår präst från konfirmationen står och pekar i det blå, och ingen fattar om han visar vägen eller känner vilket håll vinden blåser på". "Jag känner fortfarande att jag måste upp på tå när jag sjunger de sångerna."
För proggens störste rockstjärna var optimismen en mäktig drog. Avtändningen har varit svår och lång. Den avgörande krisen började i mitten av åttiotalet, när både privatliv och artistidentitet gick i spillror för Mikael Wiehe. Under en turné med gamle Hoola-kamraten Björn Afzelius, efter den omåttligt framgångsrika duo-plattan (300 000 ex) som gav Wiehe två hits på Svensktoppen, drabbades han plötsligt av insikten:
"Faan, sa jag till Affe, här går vi och känner oss som revolutionärer – men i själva verket har vi blivit tryggetssymboler."
Om privatlivet vill Wiehe inte säga mer än att det var i kris – punkt slut! – och att ett äktenskap föll isär. Han är maniskt hemlighetsfull med det privata, och det vore inte Wiehe om han inte hade ett genomtänkt principiellt skäl för det. När jag frågar efter hans nuvarande hustrus namn svarar han i stället med en liten utläggning om integritet och heder:
"Jag bestämde mig tidigt för att hålla familjen utanför. Många artister är beredda att dela med sig av både familj och bakrecept när de är lyckliga. När de sen ska skiljas klagar de över pressens förföljelser. Men då är det så dags – då klingar det falskt. Om man håller en rak linje från början, då har man något att stå på när man vill freda sig."
Det verkar kanske överdrivet, medger han, att vägra avslöja sin frus namn – men det är en liten pusselbit i en större livshållning som är viktig för honom. Punkt slut. De har i alla fall fem barn i familjen, i åldrarna tre till arton, två gemensamma.
Wiehe sjunger fortfarande Vem kan man lita på, med de hånfulla raderna om John och Yoko Lennon som gått i psykoanalys, men någon gång under krisens bearbetning har han själv legat där på terapisoffan. Han kommenterar upplevelsen på den nya plattan, i en sång som heter Kloka gumman. Slutsats i sista versen: "Världen var den samma när jag gick som när jag kom". Man ser framför sig den arma terapeuten slitande sitt hår inför denne envist marxistiske materialist ("Men Mikael, det är inte världen vi ska ändra på här – det är dig!").

Och Mikael Wiehe har förändrats, hans musik har förändrats.
"Jag har aldrig sett mig som en efterföljare till Taube och Cornelis", säger Wiehe, "men jag kommer att bli det!"
Han reser sig och lägger på en platta där Mikis Theodorakis sjunger sina egna sånger, med en mjuk, spänstig energi.
"När jag hörde detta fattade jag plötsligt att jag inte kan konkurrera med att försöka skrika högre än de unga. Jag måste hitta en annan kraft, som är mer min egen. Jag började med att spela jazz som tonåring. Då såg jag ut som Carl Bildt och spelade musik från en annan tid och ett annat land. Sen började jag spela rock, musik från min egen tid men från ett annat land. Sakta har jag närmat mig det som är jag själv. Nu vill jag göra musik som kommer härifrån, från Malmö, här där jag kommer ifrån. Jag vill skriva sånger om allting, låtar som kan användas i livets alla skeden."
Så på sätt och vis gör Mikael Wiehe om sin store inspiratör Bob Dylans berömda genrehopp, fast i omvänd riktning. Dylan tog för 30 år sedan med sig folksångens allvar och poesi in i rockmusiken, nu tar Wiehe med sig rockens vitalitet och kliver över i den utrotningshotade svenska viskonsten.
Eller kanske försöker han snarare uppfinna en nutida malmöitisk folkmusik, sprungen ur det tunga skånska spelmansarvet, invandrarnas bouzoukispel och latinsväng, ur den fallna proggens näringsrika mylla och ur minnet av gårdsmusikanterna han hörde från mammas kök:
"Folkmusiken", säger Wiehe lågt i arbetslägenhetens dunkel, "det är där kraften finns. Folkmusiken och den musik som 17-åringarna gör i sina källare när de ser världen för första gången – det är källorna till allt gott i musiken."

Per Andersson, MånadsJournalen nr 3, 1995

Genomled sina tonår i sjuttiotalets Malmö där Mikael Wiehe var kung.