Wiehe - Den evige proggaren

För några år sedan satt Mikael Wiehe med band i ett back room i Falkenberg och laddade upp innan en spelning.
"Vi kände oss stentuffa, drack pilsner, hade fötterna på bordet, pomada i håret och sa till varandra att nu går vi ut och kör över publiken". När bandet är maximalt taggat knackar det försiktigt på logedörren och en liten vaktmästare sticker in näsan och säger " Det ser ut att bli mycket folk i kväll, ska jag slå på hörselslingan ".
Det berättar han från scenen på det inofficiella genrepet inför den närmsta vänkretsen på KB i Malmö och han drar samma historia dagen efter på utomhuspremiären i Hässleholm.

Mikael Wiehe är femtiotvå år gammal och fortsätter att spela rock i den svenska sommarnatten. Efter att nyligen ha givit ut sin bästa platta under 90-talet, "Sevilla", är han på turné med ett ungt, svartklätt band i ryggen. Killar som han kunde vara pappa åt. I Hässleholm är ståuppkomikern Jan Bylund "förband" och han omnämner huvudattraktionen som "farbror Wiehe" minst ett halvdussin gånger från scenen.
Det är väl så det är. När Dylan åker runt på den eviga "Never ending tour" med ungtuppar vid sin sida och sparkar lite men benen i de rockigare numren jublas det. När Wiehe under "Lillan står i hagen" utför ett dansnummer så hysteriskt koreograferat att det skulle gett Dylan hjärtflimmer så kallas Mikael Wiehes spelglädje för "ovärdig uppsluppenhet" av Per Bjurman i Aftonbladet (som dock för övrigt ger Wiehe beröm).
I rutig skjorta står han där och sjunger sina kärlekssånger inför en publik som spretar åt alla håll vad gäller ålder och stil. Två tjejer i tjugoårsåldern har åkt upp från Malmö och spänner upp en banderoll där det står Filosofen från Cuenca, en av Hoola Bandoolas klassiker. En man som ser ut som en hårdrockare men visar sig vara en mjukis från Växjö säger att Wiehe ska absolut inte syssla med rock. Smålänningen får inte höra Trädet eller någon annan av de obskyra ballader han älskar. Wiehe har heller inga Hoola-sånger på sin repertoar. I slutet av åttiotalet gjorde han en liveplatta och från den finns inte en enda sång med denna kväll. Trots att Mikael Wiehe betraktas som en man från förr, en människa gjuten i ett stycke, en konstant i vår föränderliga värld, så går han uppenbarligen vidare. För den som nu orkar bry sig om att jämföra kartan med verkligheten.
Först spelade han jazz, sedan sjöng han på engelska och var på väg till Stikkan Anderssons Polar innan det blev MNW i Vaxholm. När Wiehe valde sida ringde Stikkan upp honom och skällde som en bandhund. "Jag ska stoppa dig på varje scen, i varje radio- och TV-program", hotade han den person som tio år senare skulle omnämnas som "tråkigare än Palme" av ett gäng spolingar kallade Ebba Grön. Men det var bara på skoj för sedan spelade Imperiet in Wiehes "Fred" och Thåström satt i Wiehes knä och log när lagbilden efter ANC-galan i Göteborg l985 togs.
Mikael Wiehe säger "jag går inte att köpa för pengar" och berättar om erbjudanden från olika reklambyråer som vill köpa hans sånger, i första hand Vem kan man lita på?, för att använda i reklamkampanjer.

Det går omkring en man i Malmö med en fru som tjatat på honom i en månads tid att han ska köpa nya byxor till turnépremiären. På förmiddagen premiärdagen går han ner på Marimekko och köper ett par linnebyxor, som är för långa. Medan bandet gör soundcheck inför några poliser och en tom gräsmatta i Hässleholm sitter fru Wiehe med nål och tråd och lägger upp sin mans byxor. Under konserten springer deras två små döttrar omkring och samlar burkar på festival området. Detta gör inte Mikael Wiehe bättre eller mer värd än de svenska artister som till exempel åker till New York eller London för att köpa scenkläder. Det gör honom bara annorlunda och det gör att hans brors Thomas ord i Dansmelodi från 1972 fortfarande är giltiga: "Vi har inget band som Rolling Stones… Men vad gör det! Här är vi/Vi är samma sort som ni".
Medan de internationella rockmusikerna alltmer fjärmar sig från det som kallas vardag och lever i en kuvös onåbar för publiken går Wiehe åt motsatt håll. Efter spelningarna ställer sig Mikael Wiehe vid ett litet bord och säljer skivor, skriver autografer och pratar med sina fans. Så ni som går för att se Mikael Wiehe […] missa inte del två i showen – Wiehes mini-stand-up föreställning. "Jag har Hoola-boxen för klassicisterna, jag har min senaste cd för modernisterna, jag har vinyl för puristerna, jag har kassetter för bilisterna. Och så har jag min samlingsskiva för alla jävlar som inte vet vad dom vill ha", deklamerar den progressiva musikrörelsens gudfader.
Tjejerna med banderollen kommer fram och undrar varför det inte kommit ut någon live-cd från Hoolas återföreningsturné 1996. Wiehe svarar att han jobbar på det. Tålamod. Men ungdomen har inget tålamod så det slutar med att Wiehe ber tjejerna skriva ner sina adresser så ska han själv spela in en kassett med Filosofen… och skicka den till dem. Han säger sig sällan ha problem med knäppskallar eller fyllon. Tvärtom uppstår ofta minnesvärda möten. Dessutom tjänar han en skaplig hacka på kommersen. Det sticker han inte under stol med. Många i hans publik hör till de människor som inte frekventerar skivbutiker i någon högre utsträckning.

Premiärfesten avhålles på en grillbar utanför Hässleholm. Wiehe, fru, barn, bokaren Anders Larsson festar loss på korv och äppel-Mer. Det är en bild att ta med sig och ställa jämte de stora elefanternas back stage excesser. I höjd med Tjörnarp når orgierna sin kulmen i och med att Mikael Wiehe smäller i sig en kexchoklad.

Fakta/Wiehe

1946 Mikael Wiehe föds.

1971 släppte Hoola Bandoola Band sin första platta.

1973 slutar Wiehe sitt jobb som lärare i svenska för invandrare för att kunna ägna sig åt musiken på heltid.

1976 Hoola Bandoolas medlemmar går skilda vägar och Wiehe blir soloartist.

1986 Wiehe och gamle vapendragaren Björn Afzelius sommarturnerar ihop igen till förmån för sandinisterna i Nicaragua. Det blev succé: efter de 15 första spelningarna hade duon slagit 13 publikrekord runt om i parkerna. På hösten släppte de första gemensamma plattan sedan Hoola Bandoolas "Fri information" 1975.
Försäljningen nådde guldnivå redan under förbeställningarna. Recensenterna var däremot inte glada, DN:s Bengt Ohlsson berömde de engagerade texterna men kallade resten för "mögelmusik".

1996 återförenades Hoola Bandoola. "Helt ofarliga är inte Hoola. Och det finns textrader som sänder rysningar längs min ryggrad. Men som sagt, bandet är inte bra. Jag tror inte att det finns någon på scen som inte spelar eller sjunger fel minst en gång" konstaterade DN:s Harald Bergius i recensionen av bandets välbesökta turnépremiär i Karlskrona.

1998 i april kom plattan "Sevilla" som av ett flertal kritiker ansågs vara den bästa Wiehe gjort på länge. Dessförinnan hade han mottagit Evert Taube-priset på 50 000 kronor. Motiveringen var bland annat att Wiehe skapat "levande och gränsöverskridande kampsång" under sina år i svängen.
Mikael Wiehe har släppt ett drygt 20-tal plattor som sålt över en miljon exemplar, och han har fem barn.

Intervju, Dagens Nyheter, 1998