Tvivlet är hoppets syster eller broder

Tvivlet är hoppets syster eller broder
Vänsterpress nr5 april 2001

Förra året kom Mikael Wiehe med en ny platta, ”Sång till modet”. Det var också 30 år sedan Hoola Bandoola Band bildades. Vänsterpress åkte ned till Malmö för att göra en intervju och ta reda på om han fortfarande står till vänster på den politiska skalan eller om ryktena om Wiehes avfall är sanna. Det blev ett samtal som spände över 30 års skapande.

Det finns ett flertal teman som återkommer i din musik. På din senaste platta har du två sånger som tar upp galenskap i en eller annan form. I slutstrofen på andra låten, där du sjunger för dårar, säger du att ”jag är samma som dom” . Ser man på plattan ”Garanterat individuell” (Hoola Bandoolas första skiva)har du också två sånger, ”Hemmet” och ”Måndåren” som berör samma tema. Vad du tar upp är normalitetsbegreppet, det vill säga; vem är det som är galen och varför blir folk galna?

—När ”Garanterat individuell” gjordes 1971, fanns det en sån debatt. Eller rättare sagt ett påstående att det egentligen var samhället som var sjukt och de som var inspärrade som var friska. Det kan man i och för sig fortfarande fråga sig men det är klart att frågan kommer i ett annat perspektiv i dag när de flesta avdelningar på mentalsjukhus och psykiatriska avdelningar är nedlagda och dårarna går runt på stan. I det sammanhanget är dagens låtar mer en solidaritetsförklaring med de utanförstående.
— Jag säger ju faktiskt heller inte att jag är samma som dom men jag säger att jag sjunger om saker som dom förstår. Och det är inte riktigt samma sak. Det finns en liten distinktion som jag inte har tänkt på tidigare. Det är klart att varje samhälle har sin definition på någon sorts normalitet, det skiftar naturligtvis från samhälle till samhälle, men det är klart att de som faller lite utanför här kanske är normala i ett annat samhäller, eller ett annat sammanhang. Men visst finns det också människor som är mentalt sjuka. Visst finns det människor som har det så dåligt att de till sist inte klarar av sig själv eller världen.

Det fanns kritiker som efter ”Basin Street Blues” skrev att du lämnat det politiska.

— Det förutsåg jag. Jag har följts av en rubrik i hela min karriär. Det vill säga: ”Vem kan man lita på?” Jag hade klipptjänst bara en mycket kort period därför att man blir manisk av att få tjocka kuvert om sig själv hela tiden. Men jag skulle tro att det skrivs mängder av artiklar varje år som har med mig att göra som har rubriken ”Vem kan man lita på”. Eller ”Nu har han svikit, nu har han gett upp”. De artiklarna bryr jag mig inte om, det har jag aldrig gjort. Jag vet ju att även när jag gör en sån skiva som ”Basin Street Blues” så är jag fortsatt starkt politiskt intresserad och vet att jag så småningom kommer att skriva andra låtar också. Efter ”Basin Street blues” så kom ”Det ligger döda kameler i min swimmingpool” som också till stora delar är en väldigt utåtriktad skiva. Den liksom den senaste plattan.

En del av dina sånger är baserade på litterära upplevelser. ”Moståndets estetik” är en sån liksom ”Hemingwayland”. Litteraturen är viktig för dig?

—Jag läste första delen av ”Motståndets estetik” i Avignon 1974 under teaterfestivalen. Jag gick nästan inte på teater utan låg på ett billigt hotell och läste istället och tyckte att boken var fantastisk. Även andra konstupplevelser över huvudtaget betyder väldigt mycket. Det finns ju så mycket influenser, om man bara tar den senaste plattan. Nästan alla låtarna är inspirerade eller influerade av andra upplevelser.
—För ett tag sen tänkte jag på att man kan säga: ”jag älskar Sex Pistols, Bruce Springsteen, Bob Dylan och Elvis Presley och jag vill låta så.” Och det har funnits en enorm massa artister som har sett ut som Elvis Presley låtit som Beatles, härmat Bob Dylan eller gett järnet som Sex Pistols. Alltså okritiskt ta över någon annans uttryck. Det tycker jag sällan blir intressant. Det som är intressant är när man har något man vill uttrycka, någonting som man vill berätta och det konstnärliga uttrycket tror jag är en skärningspunkt mellan influenser och egna erfarenheter. Jag har till exempel aldrig stuckit under stol med att jag är djupt influerad av Dylans 60-talslåtar. Det är klart att man har en fas i sitt liv när man måste härma andra för att lära sig hantverket, det är som att vara lärling hos en snickare, men så småningom är det en del som förmår uttrycka sig själv. Man måste vara väldigt öppen utåt och lyssna väldigt mycket inåt. Man måste både ta sig själv på allvar och ta omvärlden på allvar. Man måste hålla sig informerad både om det yttre och det inre. Historien är ju full av exempel på folk som har informerat sig om det yttre och sen liksom brakar ihop därför att de inte lyckats kombinera. Jag menar folk som varit snöräta socialister utåt och sedan gått hem och pryglat hustrun och förtryckt folk på olika sätt. På det personliga planet är det oerhört viktigt att det inte predika socialism och samtidigt göra saker som på ett eller annat sätt bryter mot just det man predikar.

Två låtar handlar om, om det är rätt uppfattat , din egen syn på och förändring av din egen roll. Nämligen ”Alla dessa minnen” och ”Förändringar”.

— Det har jag inte tänkt på men det är alldeles riktigt. Den ena är mer utåtriktad och den andra mer inåtriktad,

Men de hänget ihop, det handlar på något sätt om att se sig själv i sin egen roll på ett nytt sätt.

—Jo, det är nog sant. ”Alla dessa minnen” som kom på platta 1991, var skriven ungefär -90. Jag minns inte när sandinisterna förlorade valet i Nicaragua, men det måste ha varit då någon gång. Det är en sorts positionsförflyttning, jag tycker det är en sorts revidering av ”Victor Jara”. Propaganda och paroller kan nog spela en roll i en given politisk situation. En paroll eller ett slagord kan uttrycka någonting som samlar väldigt många människor men i det ögonblick parollen är formulerad är den också redan gammal. Tiden har redan gått vidare och att tro på parollerna kan vara förödande, förblindande och till och med kanske motverka det som man trodde sig kunna stödja och medverka till.
—Parollerna verkade kanske mobiliserande och uppmuntrande på ett sätt, men det dolde ju också den verklighet som låg under nämligen att så enkelt var det inte, det var mycket mer komplicerat än så. Det räckte inte att gå ut och skrika ”Un pueblo unido jamas sera vencido” (Ett förenat folk segrar) utan det krävdes ett mycket djupare och mycket långsiktigare arbete. Och så tänker jag: jamen, det är som nu när nazismen växer sig starkare i Sverige och folk går i fackeltåg och det skrivs manifest. Jag tycker det är viktigt att svenska artister tar ställning och visar var de står, absolut, det är viktigt i sig, men jag inbillar mig inte att det på något vis påverkar utvecklingen mer än ytterst marginellt. Vad jag möjligen hoppas på är att den fond vi bildat i samband med spelningen i Globen kan medverka till att föra utvecklingen vidare på djupare och lite längre sikt. Vad man kan och bör fråga sig är varför vi gick ifrån ett ideal om demokrati, medbestämmande och samhörighet med människorespekt, likalön och jämlikhet till den extrema motsatsen där vi ju är nu? Det är ju också så att i det här landet är nästan en total majoritet av Sveriges befolkning drabbade av den nyliberala extremismen. Ändå, går den segrande fram.

Men ni trodde på framtiden den gången?

—Vi trodde att vi var oövervinneliga, vi trodde att framtiden var vår, vi trodde att folket skulle segra. Inget av det hände. Tvärtom. Allt gick åt helvete och det har gått mycket mer åt helvete sen dess. För mig var ”Alla dessa minnen” en låt som jag var tvungen att skriva för att inse, för mig själv åtminstone, att så var det. Men den slutar med ”och kanske kan någonting av det vi lärt vara lite till nytta för någon”. Precis som folk åkte till Spanien och slogs 1936, en del dog, andra kom tillbaka, fick sitta i buren och hånades. Det tog 30 år innan La Manomonumentet restes i Stockholm. Men vi som kom 32 år senare - 1968 - och som jag 36 år senare -1972 - vi studerade ju vad dom hade gjort, vi respekterade dom. De var något att leva upp till och på samma sätt är det kanske med hela vår generation, det vi gjorde i början på 70-talet ochsom har varit så förhånat sen dess.
— Nederlaget berodde naturligtvis inte bara på yttre motstånd utan också på inre mekanismer, alltså blindhet, självöverskattning, självbedrägerier, sekterism, allt möjligt skit. Plus att fienden också var välorganiserad. Nederlaget berodde både på inre och yttre faktorer, men trots allt fanns det en kärna, en tro, en solidaritet med de som inte är starkast, snyggast och snabbast och bäst. Att de som inte är det trots allt är lika mycket värda. Om det är kvinnor, om det är barn, om det är mentalsjuka, fångar, om de arbetar i industrin, sliter på sockerrörsfält i tredje världen eller bananplantager, det fanns en medvetenhet om att också alla dessa andra människor hade rätt till ett värdigt liv. Och det var själva essensen, kärnan i vänsterrörelsen och den är god och värd att vara glad och stolt över.

Den viktigaste lärdomen är, förutom det du säger, att många blev politiskt skolade. De som växte upp då fick en skolning som var fullständigt oslagbar. Många vilar forfarande i dag på den när det gäller analysen av samhället.

— Det gör jag också, samtidigt kan jag säga, att när jag ibland träffar folk i mötesform så tål jag inte se ett A-fyrarablock och en kulspetspenna, jag får kris. Jag klarar inte av det. Någon annan får sköta det. Men det är marginellt, det stora är analysen av världen och det är analysen av världen som har ifrågasatts. Hela tiden, hela tiden, hela tiden större eller mindre påhopp. Och det stärker mig bara i min uppfattning att den är värd att angripa fortfarande, att det är så viktigt och i huvudsak så riktigt och jag tänker: vad var det vi bekämpade? Jo, diskrimineringen i USA, militärjuntorna i Latinamerika, fascismen i Europa, kolonialismen i tredje världen, förtrycket av arbetarklassen. När jag hör Per Ahlmark kalla detta för ”det galna kvartsseklet” så menar jag vem fan är det som är galen? Ja, inte var det vi som utan makt gick på gatorna och demonstrerade, snarare var det väl dom som satt i kanslihuset och byggde upp allt det här: bejakade USAs hegemoni, bejakade utsugningen av tredje världen, bejakade förtrycket.

Ett annat tema i din musik är sökandet efter mening. Det finns på flera ställen exempelvis, ”Jakten på Dalai Lama”. Du har det på också på ”Det ligger döda kameler i min swimmingpool” eller låten ”Hela mitt liv”.

— Ja, det finns där hela tiden, det är så sant. Man måste veta vad man önskar sig för att få vad man vill ha, men det är inte alltid man vet vad man önskar sig. Så är det nog.
— Det är väl en mäktig drivkraft också? Sökandet efter meningen är ju en av de centrala frågeställningarna i en människas liv.
— Sökandet efter det lyckade i livet i vid bemärkelse, inte bara i kärleken utan i förhållandet till sig själv. I förhållandet till andra människor men också lyckoriket, alltså det messianska, det som jag känner att jag har så starkt gemensamt med Ingemar Simonsson (radikal präst i Malmö). Så starkt att vi ibland gör saker tillsammans. Sökandet efter.., ja lyckan det är en väldigt stark drivkraft och som sagt ”I still haven´t found what I am looking for”(Jag har fortfarande inte funnit vad jag söker). Men att man aldrig kommer fram kan ju få en att reagera så olika, somliga tar livet av sig, dom står inte ut längre och för somliga blir det en drivkraft att aldrig ge upp och så finns det allting däremellan. Bitterhet, cynism, förakt för dom som är naiva nog att inte inse sina begränsningar, hatet mot dom som verkar lyckligare än en själv, missunden. Alltså allting finns där. Mellan självmordet och okuvligheten.

Du är fortfarande i hög grad politiskt aktiv men du har aldrig varit medlem i något parti, varför inte?

— Jag har ställt upp på många enskilda frågor och jag har sympatiserat med olika partier, men jag har aldrig gått med för ingen jävel ska någonsin tala om för mig vad jag ska skriva. Och i det ögonblicket jag tvivlar så ska ingen kunna tysta mig. Man måste vara ärlig mot sig själv, man måste ta influenser utifrån. Tvivlets syskon är tron på en bättre morgondag, därför att då tvivlar man på det reellt existerande oavsett om det är socialismen eller kapitalismen. Att se sprickorna, att se var det kan bli bättre, att se var det inte håller ihop, att se lögnen och falskheten och maktbegäret och allt det här som finns i människan. Det är en av konstnärens viktigaste uppgifter. Det kan man göra på många sätt, det behöver inte vara negativt, behöver inte vara så att man bara klankar på folk, man kan också måla upp det motsatta men att tvivla på det förhandenvarande är själva grogrunden för att tro på någonting bättre. Tvivlet är hoppets syster eller broder.

Text: Örjan Svedberg och Richard Jändel