| | | | | |  
 

Visälskare vallfärdade till Holmön för festival
Varken långa färjeköer eller en rejält gropig sjö kunde stoppa visälskarna. Holmöns visfestival samlade i helgen omkring 1 500 personer till de tre konsertpassen.
 
Många hade kommit för att lyssna på Anna Stadling och Mikael Wiehe, två återvändare som publiken inte kan få nog av.
I en vrålande och snabb motorbåt kom de ut till ön strax innan soundcheck, bara för att snabbt växla ner och bjuda på en rad av sina finstämda sånger.
Mikael Wiehe, lika poetisk och politisk som vanligt, inledde med klassikern Keops pyramid och rörde många till tårar med vännen Björn Afzelius Sång till frihet. En 45 år gammal myt avlivades av Mikael Wiehe under intervjun med VK efteråt.
Under sitt första besök i Norrland 1973 var Hoola Bandoola Band inbokade i Universums minsta lokal i Umeå, men flyttades till en annan som rymde fem gånger fler åskådare.
+ Då begärde vi mer betalt, men krävde att de pengarna skulle skickas till de fängslade journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt. Detta framkom aldrig, så folk i Västerbotten har nog trott av det var vi som var giriga och ville behålla pengarna, säger Wiehe, som också minns publikreaktionerna i Universum.
Det var knäpptyst under hela konserten och i det omåttligt populära bandet undrade man vad som gått snett.
+ Men när vi spelat klart höll publiken på att riva stället. Du vet, tysta norrlänningar, säger skåningen, ler och drar in det speciella "jo" mellan läpparna som bara folk här uppe använder. Vid 72 årsålderbrinner han fortfarande och Keops pyramid är minst lika aktuell i dag som vid spelningen på Universum den gången.
+ Pyramiderna rasar ju inte så lätt. Och tar man kål på den ena så bygger nån en ny, säger Wiehe, som med tanke på utvecklingen i Sverige och världen har svårt att vara optimist:
+ Jag vågar inte sia om framtiden men i många avseenden ser den väldigt mörk ut.
Han har inga tankar på att ge upp och blickar framåt, trots begynnande ålderskrämpor.
+ Så länge rösten håller, naglarna inte spricker och folk kommer för att lyssna så fortsätter jag.
Och jag tycker det är skitkul, säger Mikael Wiehe.
Tillbaka på Holmöns visscen efter många år var den här gången också Christer Jilder, mannen som var med och startade visfestivalen 1994. Sedan dess har han jobbat i arrangörsstaben, nu framförde han sina tonsättningar av Tomas Tranströmers dikter, briljant kompad av jazzdrottningen Birgit Lindberg.
+ Det var jättelänge sedan jag stod på scen senast, tror det var någon gång på 90-talet. Känns ovant men trevligt, kul att få chansen att göra sin grej, säger Jilder.
Med den största färjan på reparation och extra långa färjeköer hade nog en och annan besökare valt att stanna hemma den här gången.
Nästa år ska Capella vara tillbaka i trafik igen. Då firar visfestivalen 25-årsjubileum.
Thomas Eriksson, Västerbottens-Kuriren 30 juli 2018