| | | | | |  
 
     

Vecko Revyn hösten 1985

Mikael Wiehe klär sej som om han ville provocera Svenska Herrmoderådet att begära polishämtning. Sliten grå kavaj. Anmärkningsvärt ny gråblå tröja som effektfullt bryter av mot den skotskrutiga skjortan. Till det bär han blå jeans och mycket väl ingångna bruna skor med fyrkantig tå, inköpta på rea i Karlstad för fem år sen. ”De bästa skor jag haft.”
Han är unik såtillvida att han inte har några speciella scenkläder utan uppträder som han går och står. Med hela sin person säger han att ”Hej, jag heter Mikael Wiehe och klev just av bussen. Jag vill sjunga för er och hoppas att ni vill lyssna”.
Han svettas inte på scen för scenstilen är mycket stillsam. Sångerna och mellansnacket får göra jobbet åt honom.

Sångerna, ödmjukheten och trovärdigheten har gjort honom respekterad långt utanför gränserna för den alternativa musikvärld han kommer ifrån och där han har sina rötter. Han har lyssnare långt utanför de egna leden. Det är den respekten som gör att artister från alla håll ställer upp när han kallar till stödgala för ANC (African National Congress) som organiserar de svarta i Sydafrika till kamp mot apartheid-systemet.

Han vore inte den han är om han inte försökte tona ner sin egen roll i jättegalans tillkomst till ett minimum.


-Jag har bara sparkat in bollen på plan, säger han. Det vore smickrande om alla dessa duktiga människor ställde upp bara för min skull, men så är det inte. Sydafrika engagerar många människor och det behövdes bara ett förlösande ord för att sätta lavinen i rullning.
Mikael och de andra organisatörerna av galan ringde på en dag upp de artister de ville ha med och ordnade de medverkande innan man gick ut och berättade om planerna i pressen.
Vi gjorde tvärtom mot vad andra brukar göra. Det vanliga är att man säger, vi ordnar en gala och hoppas att den och den ställer upp.

- Det är viktigt att de artister som är med i galan har en personlig trovärdighet i den här saken. Och det tycker jag att alla som är med här har.

- Vi har fått tacka nej till ungefär hundra artister som ville vara med. Inte för att vi inte tyckte de höll måttet utan för att det inte fanns plats för dem.

Tiden har kommit ikapp Mikael Wiehe igen. Plötsligt är stödgalor och idealitet inne och helt rätt igen. Det måste kännas lite underlig för Mikael som aldrig slutade trots att leden kring honom glesnade betänkligt mot slutet av 70-talet.

- Jag har gjort mellan tio och 30 sådana här spelningar per år. Ensam eller tillsammans med Björn Afzelius.

Han nämner tre anledningar till att han och Tommy Rander på skivbolaget Nacksving i Göteborg drog igång ANC-galan.

- Första skälet är att vi har en lång tradition av stödkonserter. Det är många som ställer upp, men jag brukar dra in mest pengar.

- Andra skälet är att vi i Malmö har en årlig och mycket stor musikfest i Pildammsparken, där det brukar samlas runt 20 000 personer. Så vi vet att vi kan fixa det.

- Den tredje anledningen var förstås att Live Aid-galan blev en sån succé. Jag såg bara någon timme av den, men det verkade vara välgörenhet i god liberal anda. Barmhärtighet är en fin mänsklig egenskap. Men välgörenhet främjar inte goda mänskliga relationer. För det förutsätter att en part är i överläge och en part är i underläge.
ANC-galan är inte välgörenhet säger Mikael Wiehe utan ett jämlikt stöd till människor som kämpar mot förtryck. Han försöker förtydliga skillnaden genom att säga:
- Det fanns säkert många vita i USA på femtiotalet som kunde tänka sig att droppa en slant i den blinde negerns tennkopp. Men som aldrig skulle låta honom åka på samma buss.
Nu kommer Mikael att stå på scen tillsammans med artister från otäcka kommersiella bolag som Polar. Bolag som han aktivt bekämpat hela sitt aktiva musikliv. Är stridsyxorna nedgrävda nu och motsättningen mellan musikrörelsen och den etablerade skivindustrin glömd?
- Nej, men vi har gått ihop för att visa vad vi tycker i en fråga. Vi har enats om att apartheid och förföljelsen av svarta i Sydafrika är för jävlig. Och att vi inte ska döma ut folk efter ras och hudfärg.
- Det självklara faktum att det inte gör mindre ont att få en batong i huvudet bara för att man har krulligt hår.
- Däremot har vi fortfarande olika åsikter om vad man ska med konsten till säger han vänligt stridslystet och petar i de sista resterna av sin lunch, en plastburk med ost och skinksallad som han äter nersjunken i soffan på sitt skivbolag ”Amalthea” i Malmö. […]

Samtalet spårar nu in på Mikaels utseende och den brännande frågan om huruvida han är Sveriges sämst klädde man. Och varför han ser exakt likadant ut idag som han gör på skivomslaget till Hoola Bandoola Bands första skiva från 1970.
- Redan då insåg jag väl att det inte fanns något att göra åt mitt utseende så jag har låtit det vara i fred. Men jag brukar ha skägg på vintrarna och raka mig på somrarna. Nu har jag förstås skaffat den här lilla be-boptofsen på hakan.

Ja den ser klart jazzigt ut Mikael. Egentligen är han inte mindre fåfäng än någon annan säger han.

- Det är bara det att jag inte lägger ner så mycket energi på kläder.

Mikael säger att han hade förmånen att få växa upp i en tid då det var lika tufft att vara intellektuell och politiskt medveten som det idag är att vara sportig och att ha svällande muskler. Han säger flera gånger att han är tacksam för det.

- Om jag varit 18 idag hade nog inte min karriär gestaltat sej så här. Då hade nog mycket blitt annorlunda tror jag. Den tid man växer upp i spelar nog en stor roll för det man senare blir. Han har följt en rak linje genom hela sin karriär. Politisk medvetenhet och kamp parat med idealism och djävligt bra låtar.
- Jag tycker bara jag gjort vad vanlig anständighet kräver. De som kämpar mot förtrycket i Latinamerika gör det under olidliga förhållanden, Vi som lever och har det bra i Sverige måste ställa upp och hjälpa dem som verkligen kämpar och tar risker. Det är vad jag menar med vanlig anständighet. […]

Mikael har ett behov av att göra sig hörd säger han. Men någon roman tänker han inte skriva. Det är för lite musik i romaner tycker han.
Han spelar aldrig sina egna skivor. Inte ens gamla Hoola Bandoola.

- Det är så mycket förknippat med skivor man varit med om spelat in. Man hat hört dem 300 gånger i studion och bråkat och knycklat med ljudet så mycket att jag inte orkar höra dem.
- Sånger föds ur och uttrycker en känsla, men jobbet att få ner den känslan på skiva nöter ner den.
Mikael är en 39-åring som är nöjd med sitt liv säger han. Livet är en process där man försöker lära känna sig själv bättre. Där man strävar efter att bli en bättre människa.
- Visst vet jag mer om mej själv och hur jag reagerar idag än jag gjorde för tjugo år sen. Jag känner också mina brister bättre. Kanske framför allt dom.

Ända tills nu såg det här ut att bli en intervju med Mikael Wiehe som inte berörde musik med ett enda ord. Så får det inte bli. Därför kommer nu några ord om Mikaels musik. Han hade långt framskridna planer på att spela in en LP hemma med en akustisk gitarr. Sen kom Bruce Springsteen med sin ”Nebraska” och strax efter Ulf Lundell med ”12 sånger”.
- Så var den idén körd säger Mikael och ler.
Sen berättar han att han kan sluta skriva melodier nu. Om han vill så kan han ägna resten av livet åt att ta reda på alla halvfärdiga låtar och melodifragment han har som bara ligger.
- En del som jag tyckte var kassa för fem år sen visar sej vid en ny bekantskap vara överraskande bra.
Se där fördelen med att hela tiden utvecklas. För det gör Mikael Wiehe musikaliskt. Allt annat är sej likt.

  Joha Helmertz, Vecko Revyn hösten 1985  

 
mikael wiehe | | | | | |