Mentorn Mikael Wiehe:
»Jag är argare än någonsin«

»Jag vill inte vara något jävla monument för en svunnen tid.« Det säger Mikael Wiehe, som tycker att det är roligare nu än på 70-talet - och som är argare än någonsin.

-Det finns en lång rad saker i samhällsutvecklingen som leder till utanförskap och hotar demokration, säger han.- Jag har samma grundinställning som förr men jag har varit med om mer och är inte lika snabb att fördöma andra. Jag ser att saker och ting är komplicerade och har en mindre hårdhänt syn på hur det hela ska gå till. Man kanske inte behöver hänga alla kapitalister, säger Mikael Wiehe.

När jag ska intervjua Mikael Wiehe om kulturen som vapen för förändring, letar jag bland mina egna minnen. Jag var tonåring när jag på radio för första gången hörde en låt med Hoola Bandoola Band, stannade upp och bestämde att den skivan skulle jag ha.
Över 30 år senare hör min 14-åriga dotter Matilda till de ungdomar som idag lyssnar på Wiehe och kan många av hans texter utantill. På en och samma dag kan han spela för tusentals entusiastiska ungdomar på Arvikafestivalen som hoppar och skuttar och avbryter honom med bifallstjut och applåder vid strofer de gillar - och några timmar senare spela för en mindre, stillsammare och äldre publik på visfest på Kils hembygdsgård. Det är få förunnat att få fäste i flera generationer så där!

Visst har Wiehe med åren blivit etablerad: han har fått kulturstipendier av LO, Aftonbladet och Arbetet, utsetts till årets Malmöbo och årets Skåning, fått Evert Taube- och Cornelis Vreesvijk-stipendier, sjungit med kyrkokörer runt om i landet och deltar i arbetet med en ny psalmbok.
Han har sedan debuten 1971 givit ut 30 skivor och tre egna sångböcker (numera presenterade på en egen hemsida: www.mikaelwiehe.se).
Men den som tror att framgången och åren slipat av några vassa kanter tror fel. På Wiehes senaste skiva En sång till modet finns flera visor som vibrerar av vrede, som i Den enda vägen:
»Ännu högre arvoden till dom som redan har, ännu högre fallskärmar och avgångsvederlag. Ännu lägre skatter för dom som bidrar minst, ännu större företag med ännu högre vinst. Ännu färre regler för marknadens aktörer, fifflare, bulvaner och skalbolagsdirektörer. Flera miljonärer i finare palats, med pigor ifrån Polen, som säkert vet sin plats2. Och så refrängen: »Dom säger, det är vägen, den enda vägen fram. Men om det här ska kallas framåt, då ska jag ingenstans.«
Det låter nästan som förre LO-ordföranden Bertil Jonsson som fick utstå en del spe när han i samband med föreslagna försämringar i arbetsrätten förklarade sin avsikt att »ställa sig i vägen«.

Jag träffar Mikael Wiehe när han är i Stockholm för att spela in nya skivan ”Kärlek och politik”, som kommer i början av 2004. Han säger att Den enda vägen är en typ av fyrkantiga sånger som han kritiserades för att skriva på 70-talet - trots att han faktiskt inte skrev sådana då.
- Men nu gör jag dem för nu är det läge att vara tydlig. Tiderna har förändrats så att allt har blivit tydligare: filmerna är våldsammare, porren grövre, kapitalismen mycket mer sniken, klyftorna mycket djupare mellan rika och fattiga, USA är mycket mäktigare. Det är mycket som blivit extremare. När verkligheten blir fyrkantigare, behövs mycket tydliga sånger, säger han.
- Jag känner mig mer extremistisk idag än på 70-talet! Jag blir argare i takt med att tiden blir värre, säger han - och radar upp företeelser som sätter fart på adrenalinet: näringslivets elit som unnar sig förmåner, offentliga sektorns nedmontering och privatisering, ghettoisering, politiker som borde företräda det arbetande folket istället för att vara hantlangare för nyliberalismen.
Det är en lång rad saker i dagens samhällsutveckling som leder till utanförskap och hotar demokratin, menar han.
- Det är min absoluta övertygelse att det bästa samhället byggs underifrån, säger han med eftertryck.

Han har oavbrutet skrivit och sjungit sånger för att påverka: - i solidaritetsarbetet med ANC, Nicaragua och Chile, i kampen mot rasism och nazism här hemma i Sverige, i protester i samband med EU-möten i Malmö och Göteborg under svenska ordförandeåret. Han har samlat in miljontals kronor för goda ändamål och ställer varje år upp på ett antal konserter utan ersättning.
Mikael Wiehe läste en gång något om »ungdomens radikalism som övergår till medelålderns melankoli«. Han hävdade länge och bestämt att detta inte gällde honom - men upptäckte till sin förvåning att också han hade en sådan period.
Och visst finns det rader i visorna som är både melankoliska och medelåldriga, men också gripande. I sången ”Jag vill inte dö” heter det:
»Färdigförgubbad, oklanderligt trist, sitter man där på sin pinne till sist. Kroppen är gammal, köttet är tungt, men själen vill flyga och hjärtat är ungt.«
En annan medelåldersskildring, vars inledning påminner om Titanics ”Det började som en skakning på nedre däck”, heter ”Förändringen”:
»Det hände mig nåt konstigt häromåret, det hände mig en alldeles vanlig dag Det börja’ som en missfärgning av håret. Jag kunde inte fatta vad det var Jag greps av nån sorts underlig förstämning. Det var nånting jag var tvungen att förstå.«

EN DEL AV NÅGOT PASSERAT

Han skriver om hur han minns när hela livet låg framför honom och han tog hela världen i sin famn och alla var del av samma kamp - nu lever de i mörker och för-tvivlan, »ingenting betyder någonting alls«.
»Nu vet jag vad som hände häromåret. Jag fattade till slut fast det var svårt. Vi är en del av nåt som redan är passerat och framtiden är inte längre vår. Jag ser på mina barn ibland på natten, där sover dom med världen i sin famn. Jag hoppas, dom ska resa sig en morgon och göra det vi inte längre kan.«
Visst är det medelåldringsmelankoli - och visst är det vackert?
Så kan man hitta många »besvikelsens sånger«. Och han har faktiskt själv kallat en av sina sångperioder, efter proggen på 70-talet, för »nederlagets sånger«:
- Jo det är sant. Det fanns en sådan tid. Men sen upptäckte jag att jag inte hade lust att hänga läpp längre. Det var strax före vänsterns återkomst. Man är ju nästan aldrig ensam utan mitt i en trend. Plötsligt hände mycket samtidigt.

DAGS FÖR NYA VISOR:

»Var i hela världen skulle ljuset synas, om inte mitt i natten när mörkret är som tätast?«
»Det finns en längtan utan gräns, en port som alltid står på glänt. Längst in där morgondagen föds är himlen ändå röd, som hoppet när det tänds.«

ATT SKRIVA VISOR

Mikael Wiehe har haft en enda anställning i livet: i samband med universitetsstudier var han invandrarlärare på deltid, och det fortsatte han med under de två första åren med Hoola Bandoola. I 30 år har han alltså varit »sin egen«, som sångskrivare och artist - hur ser ett sånt jobb ut till vardags, och vad är sämst och bäst?
- Det finns ingenting som är sämst! Allt är bäst!
Han säger det med en förundrande entusiasm - efter alla dessa år.
- Det är bäst att få sitta hemma och ägna en dag åt att skriva texter. Inspirationen kommer i perioder. Jag har alltid en bandspelare på mig så att jag kan fånga idéer som kommer när det rinner till.
- Just nu repeterar jag med musiker inför nästa skivinspelning och får höra hur saker som jag har haft i huvudet tar form. Det är fantastiskt! Och sen att komma ut och spela och möta olika slags publiker, det är också bäst!
Han har aldrig riktig tänkt: »Nej, nu gör jag någonting helt annat«. Men när Hoola Bandoola lade ner sig själva 1976 gav han sig två år för att se om han kunde skriva tillräckligt med egna låtar för att kunna fortsätta. Det blev ett flöde stridare än han hade vågat hoppas: musik och texter nog för två skivor. Då bestämde han sig för att satsa - varpå han fick skrivkramp. Men då gjorde det inte så mycket för han hade ju låtar över, så att säga.

Den första Hoola Bandoola-skivan sålde 15 000 vilket var mycket på den tiden Den gick ihop ekonomiskt redan efter 2000 ex. Efter Hoola har de flesta skivor sålt i 50--75000 ex. Allra mest sålde skivan som han och Björn Afzelius gjorde tillsammans 1986, hela 400 000 ex. Allra minst: Det ligger döda kameler i min swimmingpool, 1992, bara 7000 ex. Den försäljningsfloppen kom som en överraskning.
- Jag tyckte om att göra den skivan - men det var få som ville ha den, konstaterar han lugnt. Jag förberedde mig på att göra andra saker om nu folk inte gitte höra mig mer.
Att jobba som frilans innebär att »går det dåligt får man jobba som satan och går det bra får man jobba ännu mer«, som han uttrycker det. Han jobbade väldigt hårt i början av 90-talet- med en samlingsskiva på CD med de populäraste låtarna, en sångbok med 100 sånger, musik till en dansk balettföreställning och musik, texter och översättningar i olika kombinationer till andra artister som Totta Näslund, Rikard Wolff, Monica Zetterlund, sångerna till en musikal, Kejsarinnan, baserad på en bok av Selma Lagerlöf. Senare blev det två musikaler till, byggda på malmöitiska arbetarförfattaren Mary Andersson, och filmmusik till en tv-serie.
Fram till början av 90-talet hade han trott att han inte kunde skriva på beställning. Men han fick anledning att tänka om.
- Jag var tvungen - och då gick det bra. Nu vet jag att om jag sätter mig ner mellan tio och fem så blir det någonting.

Mycket av hans arbete går ut på att spara och bearbeta idéer som kommer upp - teman, formuleringar, musikslingor. Han har 57 block fyllda. Nu får han fylla fler block för att sålla fram det som han tycker är tillräckligt bra för att behålla.
- Jag har ganska sent skaffat rimlexikon och synonymordbok - och ibland kan de vara till hjälp. Men för det mesta är det inte där man hittar nyckeln. Det måste börja med vad det är jag vill säga. Sen är det OK om jag kan säga det på ett roligt sätt.
Det gäller att »få konsonanterna att svänga mot musiken«. En text kan passa när det gäller antalet stavelser, men den svänger inte med musiken. Det skiljer sig t ex mellan korta och långa vokaler och toner. »Körsångare sjunger bara på vokalerna.«

När han var ung var det vanligare att visorna kom en och en, färdiga efter kort tids arbete. Numera tar det längre tid och han jobbar mer parallellt med många, upp till 50 låtar samtidigt. Han sitter och bläddrar fram och tillbaka i blocket, läser av och skriver till. Under största delen av arbetet är papper och penna verktygen. Först när det i stort sett är klart skriver han rent på dator.
- Sen när jag börjar att sjunga kan det vara vissa ord som inte fungerar och man kommer på nya grejer.
- Sångerna kräver helt klart mer ansträngning nu. Man kan ju säga att det är bra att det inte kommer för lätt och färdigtuggat. Men det fanns ibland en energi i de tidigare låtarna, både text och musik, som jag kan sakna.

MENTORSKAP

Många unga förhoppningsfulla skickar sin musik till honom för utlåtande. Som en mentor.
- Jag får hur mycket som helst, för mycket, för jag får problem att hinna lyssna på allt. Men jag försöker göra det, jag tycker att det ingår i mitt jobb. Ska jag vara helt ärlig är det mesta inte bra, det är osjälvständigt och härmar det som redan finns och är dåligt sjunget och tänkt. Men jag försöker formulera kritiken på ett positivt sätt. Och inemellan finns det något man tycker är bra. Det finns en ambition, man hör någon som vill någonting. Det har hänt att jag har förmedlat kontakter till andra. Men hittills har det mesta som jag på det sättet rekommenderat vidare inte slagit. Jag har ingen känsla för vad som slår. Det gäller även mina egna sånger. Jag begriper aldrig vilken låt som kommer att bli populär och varför.

Går det att ge råd till andra som skulle vilja påverka med hjälp av visor?
- Att ge råd är oerhört svårt. Det är bara att försöka vara ärlig - och göra så gott man kan. Men jag vill inte uppmuntra någon till att skriva av politiska skäl för det brukar inte bli bra. Skriv för att det är kul för fan! Många sånger som jag hört som har gjorts med de bästa syften har varit urusla. Det som är dåligt kan inte ursäktas av det goda syftet vad det än är. Jag själv skriver sånger av lust och glädje. Sen har jag en uppfattning som speglar sig i mina sånger.