TEKNIKEN FÅR INTE STYRA MIG!

Mikael Wiehe i studion: TEKNIKEN FÅR INTE STYRA MIG!

Barfota, i ett par säckiga jeans och med saxofonen om halsen står Mikael Wiehe i en inspelningsstudio i Köpenhamn.
Koncentrerat lyssnar han på teknikern Jørgen Knub och Greg Fitzpatricks synpunkter.
Ofta går åsikterna isär om hur det egentligen borde låta.
- Jag är oerhört beroende av teknikerna men min musikaliska grundidé måste finnas kvar när den passerat genom alla deras maskiner, säger Mikael Wiehe och drar en hand genom håret.
Under några hektiska timmar följde Ny Teknik inspelningsarbetet med Mikael Wiehes senaste LP "Lindansaren".

- Syntarnas och trummaskinernas intåg i musiken är enbart positivt. Det är som att komma in i ett välbekant rum och hitta en dörr till ett nytt okänt rum. Det är spännande och lekhagen har blivit större genom den tekniska utvecklingen inom musiken, säger Mikael Wiehe, galjonsfigur för den progressiva musikrörelsen i Sverige.
- Den nya musiktekniken har gett mig en massa nya spännande ljud som är viktiga i min musik, säger Mikael Wiehe som prövat det mesta inom musiken.
Han har spelat saxofon i jazzband, varit trubadur och rocksångare i Hoola Bandoola Band. Idag spelar han synt och använder mycket avancerad elektronik på sina skivor. - Ett ljud som jag fick fram ur en synt lät väldigt orientaliskt. Med hjälp av sådana ljud kan jag ta med lyssnarna på resor både tid och rum, säger Mikael Wiehe som sitter uppkrupen i en sliten soffa i Werner Skivstudio på Fredriksundsvej utanför Köpenhamn. Han håller just på att avsluta inspelningen av sin nya LP-skiva "Lindansaren". Titellåten är en vemodig skildring av ett cirkusbesök. Mikael Wiehe spelar alla instrument själv och med en synt härmar han en lite ostämd fiol som tar med lyssnaren till en cirkusmanege med sågspån och spännande dofter.
- Men det är mest som kompositör jag har hjälp av den nya tekniken.

Bandar idéer

Jag har alltid en liten minibandspelare med mig. När jag får en idé till en låt sjunger jag in den på bandspelaren. Sedan kan jag mata in musiksnutten i sequensern i min synt. Sequensern är en slags elektronisk "bandspelare". I den kan man programmera in en melodislinga som sedan spelas upp i valfri tonart och i vilket tempo som helst.
- Sequensern är en förutsättning för många av låtarna på min nya skiva. Förut har jag inte kunnat skriva snabba låtar, det kan jag nu med hjälp av sequensern, säger Mikael Wiehe och går in i studions kontrollrum där han sjunker ner i en gammal biograffåtölj.
Vid det stora mixerbordet sitter Greg Fitzpatrick. Han hjälper till att producera den nya skivan och att programmera syntar. Ur högtalarna ovanför mixerbordet dånar tuff rockmusik. En ilsket vinande gitarr tjuter i öronen och i bakgrunden hörs en försiktig syntstämma..
- Det låter för svagt om synten, säger Mikael Wiehe och ber, på perfekt danska, teknikern Jörgen Knub att stänga av bandspelaren.
Greg Fitzpatrick blir mycket irriterad.
Du sade ju nyss att jag skulle dämpa synten, fräser han.
Det blir en hetsig diskussion om vad som egentligen sagts och hur det ska låta. Greg Fitzspatrick reser sig ilsket och lämnar kontrollrummet.
- Man måste vara en djävul när man instruerar teknikerna så de inte får övertaget, säger Mikael Wiehe och tittar på Greg Fitzpatricks tomma stol.
- Det finns en ofrånkomlig styrning från teknikerna i och med att de behärskar inspelningstekniken bättre än vad jag gör.
- Men om de vill ha med ett syntljud eller ett gitarrsolo som inte tillför musiken något, då kommer det inte med på skivan. Där är jag stenhård, säger Mikael Wiehe.
- Jag bestämmer över det musikaliska, men ljudkvalitén lägger jag mig inte i. Det klarar teknikerna bäst. De har ju också massa bra idéer om musiken som jag försöker vara lyhörd inför, säger Mikael Wiehe.
Nu har den hetsiga stämningen lagt sig och Greg Fitzpatrick har åter tagit plats bakom alla rattar och reglage på mixerbordet.
- Greg har påverkat min musik mycket genom sina idéer och syntspel, säger Mikael Wiehe.

Behöver lära teknik

- Jag skulle behöva lära mig en del av det som Greg är mästare på; att koppla ihop olika syntar, sequensers och trummaskiner och få dem att styra varandra.
- När man behärskar den tekniken kan man spela in musik som är rytmiskt exakt och som kan hjälpa musikerna att hålla den rätta pulsen under inspelningen.
Både Greg Fitzpatrick och Mikael Wiehe, som idag arbetar med syntar, har varit förgrundsfigurer inom den progressiva musikrörelsen i Sverige. Många andra musiker från musikrörelsens glansdagar i början av 1970-talet, är inte alls förtjusta i syntar och modern musikelektronik.
- Det är mycket av psykologiska skäl, tror Mikael Wiehe.
- De flesta musiker i min ålder började spela för ganska länge sedan. Idag har de blivit duktiga att spela och bygger mycket av sin identitet kring sitt instrument. När det sedan kommer ny musik och nya instrument upplever de det som ett hot. Och istället för att lära sig det nya tar de avstånd och säger att syntar och syntmusik är kass.

Behöver friska ögon

- Men unga musiker har inte sådana intressen att bevaka. De kan pröva det nya med friska ögon, menar Mikael Wiehe som har flera unga musiker i sitt nya band.
- Man måste våga pröva det nya. Jag vill ha en förändring av samhället i socialistisk inriktning, då måste jag visa viljan till förändring även i min musik.
Men Mikael Wiehe gillar inte all ny syntmusik.
- Stråkmaskiner är förfärliga och mycket syntmusik låter alldeles för jämntjockt och trist. Många syntspelare behärskar inte sina instrument och kan inte utnyttja alla spännande ljud som går att få fram med syntarna.
- Det finns tre saker jag ogillar; perforerat toalettpapper, fabriksskivat matbröd och syntar med färdigprogrammerade ljud, säger Mikael Wiehe på sin breda skånska och skrattar gott.
- Sedan tycker jag att det är synd att många syntgrupper lagt sig till med någon slags ingenjörsimage och visar upp något okänsligt och kallt. Syntar i sig själv är inte kalla och tekniken är inte omänsklig eller ond. Det är användningen som avgör vad som är bra eller dåligt.

För allas bästa

- Man kan använda tekniken för eller mot allas bästa.
När musikernas fackföreningar motarbetar den nya tekniken med syntar och trummaskiner och påstår att de nya instrumenten tar musikernas jobb blir Mikael Wiehe upprörd.
- Det är lika reaktionärt som när målarnas fackförening hindrar ungar från att måla sina egna klassrum.
- Syntarna kommer inte att ersätta andra instrument. Ingen förväxlar en synt med en symfoniorkester. Fackets krav på regleringar är dömda att misslyckas. Det hade varit lika fel att stoppa elgitarren när den kom som att idag försöka motarbeta syntarna, säger Mikael Wiehe med eftertryck.

Sveriges Mr Synt

Greg Fitzpatrick är Sveriges Mr Synt.
Han hjälper artister att programmera och spela synt, komponerar och föreläser om syntmusik. Han har också en firma som säljer, reparerar och hyr ut syntar.
De flesta av sladdarna från Sveriges syntar leder till Greg Fitzpatrick, ändå säger han:
- Egentligen gillar jag inte syntvågen.

Greg Fitzpatrick sitter på golvet omgiven av syntar. I rummet bredvid lagar en tekniker en trasig synt och från studion i källaren strömmar rockmusik. Platsen är AB Greg Fitzpatrick på Roslagsgatan i Stockholm.
- Första gången jag använde en synt var 1971. Jag var studiotekniker och hjälpte Bosse Hansson att spela in "Sagan om ringen". Han var helt ointresserad av teknik, så det blev jag som lärde mig använda studions synt, berättar Greg Fitzpatrick.
- För att sedan kunna skaffa egna billiga syntar startade jag en firma. Den firman har idag växt till Sveriges syntmetropol. I alla tänkbara sammanhang när det handlar om syntar anlitas Greg Fitzpatrick. Nyligen var han i Köpenhamn och hjälpte Mikael Wiehe med hans nya platta. Greg Fitzpatrick både programmerade syntar och hjälpte till att producera a LP-skivan
När teknikerna på Sveriges Radio ville ha ett seminarium om syntteknik, var det Greg Fitzpatrick som fick rycka in.
Många av de melodisnuttar som används som signaturer för olika radioprogram har Greg komponerat. Han har också skrivit musiken till flera teateruppsättningar och tevefilmer. Just nu håller han på att spela in en egen LP-skiva.

Okänd komponist

- Den kanske inte alls blir så "syntig". Egentligen tycker jag mer om att spela gitarr eller piano. Men visst är det roligt att spela synt. Leklusten kommer fram och mitt tekniska intresse kan jag också tillfredsställa.
Trots att Greg Fitzpatrick är den svenska syntmusikens profil nummer ett, så gillar han egentligen inte syntvågen!
- I den nya syntmusiken betonas syntarna alldeles för mycket. Folk kommer att tröttna på allt för mycket syntar. Det kommer att leda till syntmusikens egen död, tror Greg Fitzpatrick.
- Syntarna kommer nog att bli mindre populära för att sedan komma tillbaka och användas på ett mer artistiskt sätt.

Två inriktningar

Greg Fitzpatrick tror att framtidens syntmusik kommer att få två olika inriktningar. Dels musik som är enkel att göra. Det blir helt mekanisk musik som inte kräver någon speciell skicklighet av den som spelar. Musiken programmeras in i synten på ett enkelt sätt från ett tangentbord som ser ut som en skrivmaskin. Den andra inriktningen kommer att kräva mycket mer av musikerna än vad dagens instrument gör. Med hjälp av elektronik kommer musikerna att kunna överföra sina känsloimpulser till syntarna på ett mycket förfinat sätt. På de modernaste syntarna idag finns mycket avancerade tangentbord. Både anslagets hårdhet och hastighet styr syntljuden. Andra tillbehör gör att musikern kan styra synten med munnen genom att blåsa i ett rör.
- Framtidens syntar blir svårare att spela men blir också mycket mer känsliga och uttrycksfulla.
Greg Fitzpatrick hoppas också att det blir vanligare att orkestrar och elektronmusiker samarbetar.
Men det finns ett stort hinder för ett sådant samarbete. En vanlig orkester spelar ofta efter noter, men det finns inget bra sätt att notera alla de olika ljuden och sätt att spela på en synt.
- Noter är alltid en förenkling och en kompromiss. Förmodligen försvann en massa musikaliska uttrycksmöjligheter när notskriften hittades på av några munkar på 1500-talet, tror Greg Fitzpatrick.
- De kulturer som inte har något notsystem för sin musik har musikaliska kvaliteter som vi saknar. Ett exempel är att vi inte har något sätt att notera kvarisioner vilka är vanliga i asiatisk musik.
Musiker styrs mycket av vad som står i noterna, och det som inte går att notera blir inte så viktigt att lära sig.
Att människor tröttnar på syntmusik är inte det enda hotet mot synten. Musikernas fackföreningar vill exempelvis begränsa syntarnas användning (se NT 1984:1). De vill hindra att syntar tar jobben från musikerna.
- Men den utvecklingen är svår att stoppa så länge det är ekonomin som styr. Hela den tekniska utvecklingen handlar om rationaliseringar för att ersätta mänsklig arbetskraft med maskiner. Det här gäller också inom musiken, menar Greg Fitzpatrick.
- Det började egentligen redan när kyrkorgeln uppfanns. En enda musiker kunde fylla en hel kyrka med musik. Med hjälp av förstärkare och instrument som elorgeln och elgitarren behövs det heller inte så många musiker på scen för att det ska höras även i en stor konsertsal.

Musikerna blir kvar

- För grammofonbolagen gäller det att göra så billiga inspelningar som möjligt. För dem är det alldeles utmärkt om de kan hyra en syntspelare till en violinbakgrund i stället för att engagera åtta violinister från Hovkapellet.
- Men musikerna kommer inte att försvinna från konserthallarna, tror Greg Fitzpatrick. - När folk går på konsert vill de inte se en datorsynt på scenen som spelar av sig själv. På scen måste det hända någonting, det måste vara show och underhållning. Det är roligt att gå och titta på världens snabbaste gitarrist.
Om fackföreningarnas aktioner kan göra musikerna medvetna om den utveckling som är på gång tycker Greg att det är bra.
- Facket har hittills gjort alldeles för litet, men jag kan ju inte säga vad facket ska göra för att stoppa mig, säger Greg Fitzpatrick och skrattar lite försiktigt, omgiven av syntar i Sveriges syntcentrum.
Men på Greg Fitzpatricks tröja står det med stora, blå bokstäver: "Stoppa plågsamma syntförsök." Kanske ett nödrop från en musiker som utan att egentligen vilja det blivit Sveriges Mr Synt.

Jan Melin och Tom von Sivers, Ny Teknik 1984:2