Den ständigt närvarande

Den ständigt närvarande Mikael Wiehe

I Sverige intar han en särställning. Ingen annan sjunger så mycket och så kraftfullt från vänster som Mikael Wiehe. Han har precis fyllt sextio och hans röda glöd är lika stark som alltid.
- Jag strävar efter att hela tiden hitta nya sätt att uttrycka mig om både världen och mig själv. Just nu känner jag ett väldigt behov av att formulera mig om den borgerliga politik som ska genompiskas i Sverige, säger han till Proletären.
På senaste skivan "Dylan" som han gjorde tillsammans med Totta Näslund sjunger de Mikael Wiehes Dylantolkningar. Den nordamerikanske sångaren är en ständig inspiration.

Är Bob Dylan den som påverkat dig mest?
- Ja, han är inte ensam, men det är nog så trots allt. Det är hans tidigare skivor som jag håller högst och som påverkat mig mest. Man ingår alltid i en tradition. På ett sätt är jag i samma tradition som Woody Guthrie där Dylan också ingår. Men jag ingår också i en svensk tradition.
- I mina öron har han gjort tre-fyrahundra fantastiskt bra låtar och lika många inte lika fantastiska. Han har hela tiden förnyat sig. Det är mitt mål att också göra.

Låten "Ni som tjänar på krig", en tolkning av Masters of War, sjöng Mikael Wiehe på Malmöfestivalen i somras. För oss som stod i publiken var det en stark upplevelse.
- Den skrev Dylan tidigt, -63. När han var 22-23 år. En ung, arg man. Det är en svidande uppgörelse med de som planerar och tjänar på krig. Rumsfeld. Och den svenske försvarsministern. Förhållandena har inte förändrats så mycket. Det är de medelålders männen som skickar söner i krig – men inte sina egna. Svenska soldater dör i Afghanistan. Amerikanska gossar dör i Irak. Varje människas död är en tragedi men motståndet i Afghanistan och Irak är berättigat.
- Man kan säga att jag snott Dylans vrede i sången och gjort den till min egen.

I den politiska kampen är Mikael Wiehe ständigt närvarande. På LO:s decemberdemonstration mot försämringarna av a-kassan spelade han och dessförinnan deltog han med låten "Aliosman Hristov" på en skiva till förmån för flyktingar. Låttexten är baserad på en tidningsartikel.
-Jag läste om den här mannens fall i en artikel, som gick att sätta musik till. Den handlade om bulgarienturkiska flyktingar i Halland som skulle utvisas. Flera försökte begå självmord genom att hoppa från taket på flyktingförläggningen och Aliosman Hristov dog när han hängde sig i badrummet. Många år senare när jag spelade förband till Lars Winnerbäck i Lysekil kom det fram en kille och sa att "den här låten måste handla om mina grannar."
- Så det ringde upp en kille och sa att han var en av sönerna till Aliosman. Han hade tyckt att låten var jobbig att lyssna på men gillade den, och det gjorde hans mor också.

Invandringen och främlingsfientligheten har under hösten debatterats flitigt i Sydsvenska dagbladet med anledning av Sverigedemokraternas framgångar i Skåne.

-Det råder inget tvivel om att kärnan i Sd har ett högerextremistiskt förflutet. Men jag tror att Fredrik Ekelund har en poäng när han säger att vi kan inte prata om "dom" längre utan nu är det så många så att vi måste fråga vilka bland "oss" är det som röstar på Sd. Det är inte i första hand högerextremister eller rasister. Deras framgångar beror på ett vacuum i politiken. Den nyliberala politiken som administrerats av sossarna har lämnat många svikna och övergivna. Då börjar folk fråga sig, vad beror detta på?
-Sverigedemokraterna kommer med lätta lösningar på ganska svåra problem: "de där jävla invandrarna" får skulden.

Samtidigt tycker inte Mikael Wiehe att invandringen är oproblematisk. Under de senaste tio-femton åren har det kommit en miljon invandrare till Sverige och även om en majoritet är från våra nordiska grannländer så menar han att det uppstår konflikter.
- För en sjuttiofemåring som heter Nilsson i efternamn är det kanske inte så lätt att få grannar från Somalia och Irak. Nittioåtta procent av alla människor vill arbeta och skapa en framtid för sina barn. Arbetslösheten har spelat en jättestor roll och gjort att de som kommit hit bara kunnat arbeta svart.
-Det är en ganska stor andel gamla Socialdemokrater som röstar på Sd. Det faller ett större ansvar på socialdemokratin än på högern för Sd:s framgångar, hur absurt det än kan vara.

Sitt politiska engagemang delade han med kamraten Björn Afzelius, som avled i lungcancer 1999. Strax därefter framförde Mikael Wiehe "Den jag kunde va" på en minneskonsert i Malmö, en låt till och om sin mångåriga vän.

-Mina låtar befinner sig i olika stadier av utveckling. När Victor Jara dog hade jag haft en låt på gång ett tag. Jag hade haft en låt på gång när Björn blev sjuk. Händelsen gjorde att jag kunde skriva låten färdigt. "Jag vill att du spelar den på min begravning", sa han och det gjorde jag.

Sedan dess går det inte en konsert utan att Mikael Wiehe sjunger eller talar om "Affe".
-För mig är det ett sätt att hålla honom levande. Det känns bra att ha honom med.

Tillsammans reste de i Latinamerika och Chile. De turnerade där, spelade in pengar till Sandinistregeringen på åttiotalet och stod på de kämpande folkens sida mot militärjuntorna och USA-imperialismen. Idag är Pinochet död och vänstern är på frammarsch.
-Pinochet var en diktator som USA stödde men som till skillnad från Saddam Hussein inte gjorde sig ovän med sin herre. Att tänka sig att Henry Kissinger skulle hängas i Villa Grimaldi i Chile eller Bush i Abu Graib(?) vore att hoppas för mycket på rättvisans omutlighet. -
Det finns utan tvekan en sorts vänstervind och ett försök från ursprungsbefolkningen att inta sin rättmätiga plats. Det ser mycket olika ut i länderna men gemensamt är att man inte vill styras från grannen i norr.

Vad tycker du om Kuba och Venezuela?
-Jag upptäcker att så fort jag diskuterar Kuba så blir jag en principiell försvarare. Att Kuba lyckats motstå USA i alla dessa år är en stor inspiration. Det finns mycket att kritisera och ingen vill kopiera Kubas system rakt av. Venezuela har haft stor nytta av Kubas läkare. Samtidigt är jag kluven inför Caudillo-rollen hos Castro och Chávez, det påminner om Karl den IX som allierade sig med bönderna för att slå mot adeln. En slags upplyst despoti.
- Det är inte en borgerlig demokrati på Kuba. Men de folkliga rörelsernas inflytande ger en annan modell som har sina fördelar och nackdelar.

När man talar med Mikael Wiehe förstår man att det är en man som studerat, tänkt till och bildat sig en egen uppfattning. Genom åren har han ständigt samlat artister för politiska projekt, som ANC-galan 1985 och Artister mot nazister 2001. Men varför är det så tyst från artisthåll när borgarregeringen försämrar a-kassan?
-Det finns många förklaringar. En allmängiltig är att många är så upptagna av sig själva och sin karriär att de inte hinner med. Artisteriet är ett ganska individualistiskt släkte.
- De sista 25 åren har kopplingen mellan musik och politik svartmålats och nedvärderats väldigt effektivt. Proggen har utmålats som nåt av det allra värsta man kan tänka sig. Folk är rädda för att framstå som trista och tråkiga. Samtidigt är populariteten hos exempelvis Björn Afzelius och även min egen musik ett bevis på att det inte lyckats.

Mikael Wiehe menar att många betraktar proggen med en viss skepsis eftersom den tillhörde en generation som lovade mycket men de stora samhällsförändringarna uteblev. Allt som gjordes på 60- och 70-talet var inte heller så kul, menar han. Men samtidigt får han något lyriskt i blicken när han minns en spelning med Hoola Bandoola band tillsammans Fria Proteatern1973.
-Fy fan vad vi var bra! Och vi var ju inte ensamma. Fria Proteatern, Nynningen, det fanns många. Det är ju tacksamt för proggens och vänsterns belackare att lyfta fram det sämsta.

Även om tiderna förändrats känner sig Mikael Wiehe inte ensam. På sin 60-årsfest, som arrangerades på Stortorget under Malmöfestivalen, hyllades han av Thåström, Timbuktu, Stefan Sundtröm med flera. De sjöng alla var sin av jubilarens mest omtyckta låtar - inför 20 000 personer i publiken.
Bara ett fåtal gånger har hans åsikter satt käppar i hjulet för honom.
-En gång med Hoola utanför en fabrik i Olofström blev vi bortkörda, de fick inte lyssna på oss på arbetet. En annan gång var i Göteborg 2002. Men det kan jag bjuda på. Om jag inte skulle väcka förargelse nånstans skulle jag göra någonting fel. Och med så många vänner som jag har klarar jag av ett fåtal fiender.

Nils Littorin, Proletären nr 4, januari 2007