|
|
 |
 |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |
|
||
I debatten om konservatism, som SvD initierade i februari – och som spred sig till DN och Axess – såg vi äntligen en sedan lång tid pågående process i svensk samhällsdebatt komma i mål. Det råder nu inget tvivel om att vi har en svensk konservatism för 2000-talet. Borta är den europeiska 1900-talskonservatismens envist kvardröjande stilkrav, fram träder en rörelse som bejakar ifrågasättandet som ett kulturellt och socialt värde, och är intresserad av framtiden. I varje fall så länge förändringens dynamo drivs av kultur, kapitalism och teknikutveckling, inte av de stora, ideologiska 1900-talskolossernas politiska apparater. När jag för fem år sedan skrev på den här sidan att det var dagens "radikala hållning" att vara konservativ, hade jag fel. Idag hade samma artikel haft rätt. Förändringen märks i bemötandet från vänstern och livsstilsliberalerna. Nyligen var jag och såg Teater Tribunalens välgjorda satir Fredrik, om maktförhållandet mellan den anställde och företaget. Efter föreställningen bjöds jag att diskutera ämnet med skådespelarna Anna Lyons och Ellen Nyman och publiken. Jag kan bara svara för mig själv, men medan meningsskiljaktigheterna ofta var tydliga, var stämningen i lokalen inte alls obehaglig. Det var trevligt. Det hade det inte varit för 15 år sedan. Observationen är anekdotisk, men jag vågar påstå att den konservativa falangen i Sverige inte längre ses som illegitim. Det är troligen dels en följd av att vänstern och livsstilsliberalerna har lämnat något dåligt bakom sig (att alltid ifrågasätta meningsmotståndarnas motiv), dels att de konservativa har förtjänat ett bättre bemötande genom att själva ha lämnat något dåligt bakom sig (intoleransen). Kvar står de viktiga konflikterna. Man skulle utifrån detta kunna hävda att konservatismens inträde på scenen har tydliggjort konflikten mellan vänster och höger efter decennier av spel på mittfältet. I det avseendet ska det bli intressant att se om comebackande Mikael Wiehes spekulation i tonårsvänsterns preferenser köper honom ett fritidshus i Italien. Den välbesuttne Wiehe, som står i relation till Neil Young som Christer Sjögren till Frank Sinatra, har alltså valåret 2010 gett ut en skiva som utgår från att människor med pengar (förutom artisten själv) ofrånkomligen är bärare av onda värden ("intresset ljuger aldrig"), vilket innebär att demokratin går i baklås i ett land befolkat av i huvudsak ganska rika människor: ytterkantsvänstern kan inte vinna val. I diverse public service-annonser har Wiehe sålunda fått flina åt sin alternativa idé, som provar tanken med halshuggna direktörer och upphängda borgarpolitiker. Kommer Wiehes målgruppsdiskussion med Warner verkligen att locka barnens veckopengar? Jag undrar. Försäljningskampanjen kring skivan (ja, den heter verkligen Ta det tillbaka…) känns retro utan att veta om det. Det ger ytterligare stöd åt min grundläggande känsla, att det finns en ny konflikt mellan vänster och höger. Mikael Wiehe har inte något med den att göra. |
||
|
||
