Socialism.
Demokrati.
Konst.
Tre värdeladdade ord, som av många tas för givet. Vad betyder dom för samspelet i en rockgrupp? Och hur fungerar det i praktiken när Sveriges störste socialistiska sångförfattare är orkesterledare för några unga musiker?
MIKAEL WIEHE & Co heter sammanställningen på LP och turné. Schlager försöker reda ut hur balansen mellan Wiehe och Company ser ut. Om Lindansaren kan hålla sig kvar på linan.
 
Köpenhamn 
 
En korvkiosk på Fredriksundsvej i Köpenhamn. Två röda danska korvar och tre bröd till Mikael. En korv och ett bröd till mej.
Mikael har en korv i handen och slickar precis av ketchupen, då jag sätter in stöten: Vad tycker du om att dina plattor i Danmark distribueras av Polygram?
Medan Mikael funderar på vad han ska svara ska jag passa på att ge en bakgrund. Som du vet var ju Mikael Wiehe en av dom största förgrundsgestalterna i 70-talets progressiva musikrörelse och fortfarande är han ett slags symbol för progressiv musik. Därför spelar han naturligtvis in sina plattor för dom små alternativa och/eller progressiva skivbolag - tidigare MNW, numera Amalthea- som startades inom musikrörelsen.
Amaltheas plattor distribueras i Sverige av den alternativa skivdistributören Plattlangarna.
I Danmark har Plattlangarna tidigare samarbetat med Danmarks alternativa skivdistributör, Dansk SAM. Men nu har Plattlangarna lämnat SAM och gått över till en kommersiell distributör, Polygram.
- Det gick inte att vara kvar hos SAM, säjer Mikael. Jag såg försäljningssiffrorna på mina plattor och det var ju vansinne. Jag sålde knappt en platta.
- Likadant var det för Affe (Björn Afzelius).
Hans plattor sålde bättre än mina, men också dom sålde dåligt. Trots att Affe spelat mycket i Danmark och är mycket populär här.
Då finns det två vägar att gå, säjer jag emot.
Antingen byter man till en kommersiell och förhoppningsvis mer effektiv distributör. Eller också stannar man kvar och arbetar för att förbättra den alternativa skivdistributören SAM.
Det som är, så att säja, iögonfallande är att just Plattlangarna och därmed också skivbolaget Nacksving "bytt sida". Bakom Nacksving står ju Tommy Rander och just han - och också du - har ju alltid högljutt hävdat att om ett alternativ, t ex ett skivbolag eller en skivdistributör, inte fungerar bra, då ska man förändra och förbättra alternativet. lnte gå över till kommersialismen.
- Javisst ska man helst göra det! Men så vitt jag förstår var det omöjligt att få Dansk SAM bättre och mer effektivt. Plattlangarna har ju försökt. För övrigt har beslutet fattats i Amaltheas styrelse och jag var emot.
- Så vitt jag vet har Polygram bara hand om den fysiska distributionen. Information och PR sköts av Genlyd genom deras bolag Musikpres.
Det som är synd, säjer jag, är ju att Dansk SAM är den enda distributören som tar hand om alla dom små skivmärken som det blir fler och fler av i Danmark. Detta är ju inte direkt ekonomiskt lönande. Så Därför behöver ju Dansk SAM plattor som säljer mer, som dina och Björn Afzelius.
- Jamen SAM lyckades ju inte sälja våra plattor!
Mikael Wiehe har köpt slafsewienerbröd "mest åt mej själv, men ta du också"- och medan han häller vatten i kaffebryggaren i Werner studios fikarum säjer han: - Jag kan också erkänna att det är en hel del kompromisser med den här skivinspelningen. Att jag spelar in i Werner studio t ex- istället för i MNW:s studio i Waxholm. Det är första gången jag spelar in i en kommersiell studio.
- Det beror på Carolina. Jag har prioriterat familjen. Jag ville inte bo veckovis i Stockholm. Nu tar jag varje dag flygbåten hem till Malmö och fru och dotter. Jag tror bara det är två dar under inspelningstiden som jag sovit över i Köpenhamn. -Men - jag erkänner också - det låter bättre här. "Lindansaren" kommer att ha ett bättre ljud än nån av mina tidigare plattor. 
Tekniker på kommersiella studios är ofta bättre än på dom icke-kommersiella. Lönerna är högre och konkurrensen hårdare inom den kommersiella sektorn.
- Jag har tjatat och tjatat på NIFF (en förening för Nordens ickekommersiella skivbolag) att dom varje år skulle dela ut stipendium på 10.000:- till ett par inspelningstekniker. Så att teknikern kunde åka till t ex Los Angeles och bara titta på och lära sej hur teknikerna där gör när dom spelar in. Det är så teknikerna på kommersiella studios har lärt sej. Ja, Mikael Wiehe urskuldar - ordet är mitt, inte Mikaels - sej så ivrigt att jag måste säja till honom att han inte behöver försvara sej för mej. Det är ju hans val, inte mitt. Jag kritiserar honom inte för att han valt Polygram istället för Dansk SAM och Werner studio istället för MNW. Jag tycker bara att det är intressant att höra hur musikrörelsens stenhårda 70-talsåsikter luckras upp/nyanseras (välj det ord du föredrar) i den eviga balansgången mellan alternativ och kommersialism, på gott och ont.
- Vad tycker du? frågar Mikael.
Nu sitter vi inne i studion där Mikael tillsammans med Greg Fitzpatrick och teknikern Jörgen Knub håller på att mixa. Mikael har spelat fyra låtar för mej : "I väntan på livet.(Det kommer)", " I min Toyota", " Tycker du" (som sen inte kom med på LPn) och " Lindansaren".
För mycket gitarr, svarar jag och inleder därmed ett nytt kapitel i den oändliga följetongen med titeln " Att våga, men ändå inte" som fortsätter varje gång Mikael och jag träffas.
Senaste kapitlet, som behandlar den svåra konsten att stå mellan två höstackar - 70-talets rockmusik och 80-talets rockmusik - och vilja spela den sistnämnda men ändå inte släppa den förstnämnda, kunde du läsa på "Grönt ljus" i SCHLAGER nr 76.
Det käbblet fortsätter Mikael och jag utanför den här artikeln.
 
Jag ska bara be att få påpeka två saker.
1. Mellan mitt besök på Werner studio och när jag nu lagt LPn " Lindansaren" på min skivtallrik har gitarren dragits ner och syntarna dragits upp.
Jag ska inte ta åt mej äran för det. I studion sa Greg till mej att "egentligen tycker jag precis som du, syntarna ska betonas mera och gitarren mindre, men när du säjer det märker jag att jag ställer mej på Mikaels sida".
Greg har väl fattat extra mod. Bravo, Greg!
2. Det modigaste Mikael hittills har gjort på platta är titelsången "Lindansaren". En högst traditionell melodi, ja! Men Mikael kompar sej själv enbart på syntar och lyssna på syntarna! Som dom bryter av mot den vackra, sentimentala melodin. Syntarna är skärande, skrikande och balanserar melodin perfekt. Men om inte den vackra melodin funnits där, hade man då ens kunnat lyssna på syntarna? Så fula, så otäcka och skrämmande är dom ju.
Jag har varit ute på stan, ätit en tartar och druckit en Tuborg och en gammaldansk. l kön till flygbåten stöter jag på Mikael igen.
På flygbåten till Malmö är det Mikaels tur att beställa in en gammeldansk och en Tuborg och nu pratar vi om den liveinspelning med Mikael Wiehe & Co. jag sett i Moderna Museets trädgård i Stockholm.
Det var en blandad publik, säjer jag. En yngre, ny publik och en äldre, den gamla Hoolapubliken. Många av din gamla publik bara stod och undrade vad det var frågan om när ni spelade dina nya, funkiga syntlåtar. Likaså var det många yngre som verkade tycka att dina äldre låtar och dom nya, men mer "traditionella" Wiehe-melodierna var tråkiga, kanske omoderna.
- Det finns två sorters låtar på LPn, säjer Mikael. Två sorters texter. Ett tag funderade jag på att göra två LP-plattor. En med "barnsliga låtar" och en med "vuxenlåtar". Jag tänkte inte på texterna utan på melodierna, säjer jag. Numera gör du ju två sorters låtar. Dels melodier, som du alltid har gjort, dels låtar som bygger på rytmerna.  Vad har synthesizern betytt för dej?
- Peter Gabriel har sagt i en intervju och det är också min erfarenhet, säjer Mikael, att synten flyttar över tyngdpunkten från musikerna till kompositörerna. Från mitt håll sett har synten betytt frihet. Med hjälp av synten och en bandspelare kan jag spela in musiken precis som jag vill ha den. Det blir lättare att visa musikerna hur jag vill att det ska låta. Vill jag ha ett fransk musettedragspel kan jag spela det på synten och vill jag ha stråkar behöver jag inte gå och prata med en stråkensemble. Jag spelar in stråkar med synten.
- Sen innebär synten också ett nytt sätt att komponera. Det nya är att man kommer på en liten du-du-du-dududu-melodi-slinga som man matar in på sin sequencer och sen kan man flytta melodin ner eller upp en tonart i det oändliga. Talking Heads-sättet att göra musik, om du vill.
Det är ju en officiell hemlighet inom "branschen", om man uttrycker sej så att Mikael Wiehe är en bestämd person. Han vet hur han vill ha det och som han vill ha det blir det också. Jag har hört en del mutter från inspelningar med Hoola Bandoola och också från 'Kråksånger'- LPn.
Och jag minns första gången jag träffade dej. Det var för längesen när jag under Hoola Bandoola-tiden gjorde en intervju för Expressen med dej och Björn Afzelius. Björn yttrade bara ett ord under hela intervjun. Det var när du sagt att i Hoola bestämmer vi allting tillsammans och du vände dej till Björn och sa: " Eller hur, Björn?" "Jo", svarade Björn.
Vem bestämmer i det här bandet?
- Vi har inte bildat det här bandet tillsammans. Det är jag som har satt ihop det. Bandet heter ju Mikael Wiehe & Co. Och det - precis som namnet säjer - är mitt band. Musikerna kommer från olika håll. Har spelat olika sorters musik och har säkert också olika politiska åsikter.
- Men samtidigt tycker jag på nåt sätt att det här är det mest demokratiska band jag spelat med. Jag kan inte förklara det riktigt. Jag bara tycker att det är det. Tycker bandet det också?
- Det vet jag inte.
Du har inte frågat dom? Du har kanske inte vågat fråga dom?
- Nej, jag har inte frågat dom.
Jag tänker fråga dom. Jag tänkte att den har artikeln skulle handla lika mycket om Co som om Mikael Wiehe.
- En utmärkt idé, tycker jag. Dom har säkert mycket att säja och det ska bli intressant att läsa vad dom säjer.
- Vilka ska du prata med?
Ja, jag tänker prata med Fjellis, förstås. Den ende som var kvar från dina föregående band. Av dom nya, unga i bandet tänkte jag prata med Hans och Annie.
 
Mikael
 
- Det finns en grundförutsättning för det här bandet.
Jag vill ha ett band som spelar mina låtar på det sätt som jag finner bäst.
I förra veckan tjuvstartade Mikael Wiehe & Co sin turné med ett par spelningar i bl a Varberg och Lund. I morron börjar turnén på allvar.
Varför har Mikael Wiehe valt att bilda ett band med just dessa musiker? Varför ville han göra en LP och turnera just med dom?
Är det nån skillnad mellan Hoola Bandoola Band och Co? Hur har låtarna på nya LPn arbetats fram? Hur har samarbetet mellan Mikael och bandet varit? Jag sitter hemma hos Mikael och pratar med honom tills han tycker att man måste gå och lägga sig för att vara i form till morrondagens turnéstart.
Carolina kan inte somna. Hon kommer och lägger sig bredvid Mikael i soffan. Tummen i mun, så somnar hon.
- Det ligger många års erfarenhet bakom en sån här orkester. Det är ett band som fötts av nödtvång och av en idé. Det är en blandning av teori och praktik.
- Att jag valt att samarbeta just med dom här människorna beror förstås på att jag tycker att dom är bra.
- Men bandet är inget kollektiv. Det finns två skäl till det.
- För det första vill jag inte - på grund av min dotter Carolina - ut och turnera så mycket dom närmaste åren. Och då kan jag inte garantera att mina musiker kan försörja sig. - Det var likadant med Nyberg, Franck & Fjellis. Vi sa att ett och ett halvt år spelar vi tillsammans. Sen får vi se hur det blir. Räkna inte med att det blir längre.
- Det här bygger på erfarenheten från Kabaretorkestern.
Där fanns det en mängd lika starka viljor som stred mot varann. Jag upplevde det som om alla dom andra slutade - men inte jag.
- För det andra vill jag alltså ha min frihet. Fungerar inte bandet vill jag kunna spela med andra. Vid sidan om gör jag politiska spelningar med Affe. Jag arbetar med körmusik.
- Friheten gäller naturligtvis också dom andra i bandet. Både Annie och Hans arbetar ju med sin musik vid sidan om det här bandet.
Fjellis spelar i Toplezz. Om nån eller några vill sluta efter turnén är det synd eftersom jag tycker att det funkat bra. Men jag tänker inte hålla kvar nån. Konstnärligt arbete måste bygga på att det är skoj - för alla.
- Hoola Bandoola var ett kollektiv. Även om jag kom med flest låtar och också gjorde flest arr var det gruppen som bestämde. Vi röstade och majoriteten vann . Det var frustrerande ibland.
- Jag ar för ekonomisk demokrati. Jag tror inte på omröstningsdemokrati i konstnärliga sammanhang. Man kan inte rösta om trumpetstämmor. Och inte heller ha ett band som väljer låtar efter principen att ''jag spelar en av dina låtar som jag inte gillar så spelar du en av mina låtar som du inte gillar".
- När jag presenterade "Flickan och kråkan" för Arne (Franck) och Håkan (Nyberg) tyckte inte dom att det var deras grej. Håkan tycker inte om syntar och trummaskiner. Därför gjorde jag "Flickan och kråkan" tillsammans med Greg (FitzPatrick), och Fjellis. I Köpenhamn sa du att det här bandet - trots att det alltså inte är ett kollektiv - ändå är det mest demokratiska band du spelat med. Vad menar du med det?
- Ja, jag tror det är det. Jag tycker inte att jag måste gå in och styra nån. Jag tycker om Annies ljuduppfattning. Och Fjellis spelar ju som han alltid gjort. Vad gäller ljuduppfattning stämmer inte Hans med min. Men jag tycker Hans är en jävel på slagverk.
- Jag vet inte om dom andra håller med mig om att dom har bidragit mycket till musiken. Jag har inte frågat dom. Fråga om sånt, det tycker jag, om uttrycket tillåts, är " tantigt".
- Vissa låtar låter väldigt lika mina demotejper. Men ändå är det inte lika. Musikerna lägger ju alltid till sitt spelsätt.
- Jag ska ta ett konkret exempel: " I min Toyota". Den består av två grundkomponenter: gitarr- och basmelodin, som jag först sjöng in på min lilla bandspelare och sen spelade in på band med hjälp av sequencern, och gitarrsolot.
Men arret - jag tycker att Jocke har gjort trumkompet och Hans har lagt till "click-clack"-motrytmerna. Och Annie, hon har lagt till nåt jag inte ens vet vad det är. Ett slags klang. Ungefär så har det fungerat med dom flesta låtarna.
Men ändå är det du som bestämmer. Du är, kan man säga, arbetsgivaren och musikerna i bandet dina anställda. Dom ska arbeta för att få fram det resultat du vill ha.
- Ja, men ändå skiljer det sig inte ett skit från Hoola. Jo, det gör det. Men inte så mycket. Jag fattar dom konstnärliga besluten. Och det finns inga krav på politisk hemvist i det här bandet.
- Det finns många band där musikerna får samma lön oavsett hur mycket pengar som kommer in från en spelning. Profiten tar ledaren hand om. Det finns band där stjärnan och bandet åker till spelningarna var för sig, inte bor på samma hotell.
- Ekonomiskt fungerar det här bandet likadant som Hoola. Vi delar på royaltyn från LPn. Vi delar på pengarna från spelningarna. Vi reser i samma buss, bor alltid på samma hotell. Av STIM-pengarna för sångerna går en del till bandet.
- Jag hoppas att sånt ska märkas och smitta av sig. Att musikerna ska känna att det här inte är vilket band som helst. Jag hoppas att det ur det här kan växa en politisk gemenskap.
- Det finns fördelar med att spela med mig. Man tjänar hyfsat med pengar, får bra PR, blir intervjuad av Bengt Eriksson.
- Men det finns också nackdelar. I synnerhet för Hans och Annie som gör egen musik. Vet du var alla står politiskt?
- Nej. Fjellis har samma bakgrund som jag. Joakim står rätt nära oss, tror jag. Annie vet jag inte alls. Och Hans, han är dödslurig och mycket speciell. I bland kan han säga saker så man hoppar högt. Men jag tycker om Hans.
- För mig är politik enkelt. Men annars är inte alls politik enkelt.
- Jag var fanimej ingen föregångare mellan 1967 och -73. Jag lärde mig av dom som var långt före. Och ändå hade vår generation nästan politiken gratis. Idag är det mycket svårare. Därför vill jag inte pådyvla folk en politisk uppfattning.
Frågar du bandet vad dom tycker om texterna? Får dom "godkänna" texterna?
- Så vitt jag vet har jag presenterat samtliga texter för alla i bandet. Jag presenterar och förklarar alltid texterna. En förutsättning för att man ska kunna spela musiken är att man vet vad texterna går ut på. Men samtidigt - att läsa upp en text för musikerna, det är en konstig, lite jobbig situation.
- Men godkänna. När det gäller texter är jag sån att jag möjligen tar emot kritik från min bror (Thomas Wiehe) och Affe. Och när det gäller politik har jag en genomtänkt syn på Sverige, socialdemokratin, Latinamerika och USA. När det gäller politik är jag som ett kryssningsfartyg. Jag är svår att stoppa.
Du kanske alltid är som ett stort fartyg medan musikerna i bandet är små, små motorbåtar som inte kan stoppa dig? Utan att du tänker på det. Mikael är tyst en kort stund.
- Jag tycker ju inte det. Jag tycker att jag - ibland - är väldigt öppen för impulser. Men jag vet ju inte vad dom andra tycker - om dom tycker att dom får bestämma för mycket, för lite eller lagom mycket.
Är det sant att du ville att Peter Gabriel skulle producera LPn?
- Jag skrev brev till honom. Men han svarade aldrig.
Hur tror du det hade gått? Han har väl minst lika stark vilja som du. Peter Gabriel skulle väl ha tagit dig i öronen och lyft ut dig ur studion.
- Ja, det hade kanske inte gått. Han hade väl fått sparken.
 
Fjellis
 
- Det är surt om det står i recensioner att "den gamle hårdrockaren är kvar". Säjer Jan Eric Fjellström, Fjellis.
Vi träffas på skivbolaget Amaltheas kontor i Malmö.
En liten, men dock en detalj, som du kan lägga på minnet. Den kan visa sej ha en viss, symbolisk, betydelse.
Hur länge har du spelat med Mikael?
- Jag började under sista svängen med Kabaretorkestern.
Det var i ... november -79.
Innan dess spelade jag med Affe och innan dess med Thomas Wiehe.
- Senaste året har jag också varit anställd som teatermusiker vid Blekinge Länsteater. Tidigare har jag arbetat med Bruksteatern i Malmö.
Mikael Wiehes band har dom senaste åren påmint om dom tio små negerpojkarna. Fjellis är nu den ende av dom "gamla" musikerna som är kvar sen Wiehe, Nyberg, Franck & Fjellis.
Varför stannade du kvar när trummisen Håkan Nyberg slutade? Du och Håkan har ju ett eget band tillsammans, Toplezz.
- Håkan tycker helt enkelt inte om syntar. Men jag hyser inget synthat.
- När vi startade Toplezz spelade vi bara covers. Nu gör vi egna låtar som bygger på blues och traditionell rockmusik. Det är det som är mina rötter. (Toplezz har precis spelat in sin första singel för Amalthea och Fjellis ger mej en kassett med dom två singellåtarna. "Vá É Dé för Fel På Mig" och " Håll Nu, Baby". "Typisk" skånsk rock & blues i närheten av Bluesblocket och framför allt Wilmer X.)
- Men jag hyser inga betänkligheter mot att också spela med Mikael. Han har ju gjort vissa uttalanden i tidningarna om pilsner och rockmusik och det kunde vara riktat mot Toplezz.
Men jag tar inte åt mej. Jag vet att Mikael också gillar rock, men han har väl behov av att profilera sej.
Men du är ändå så gott som ensam i, om man säjer så, den äldre svenska rockgenerationen om att spela "ny rockmusik". Det verkar ju inte vara så många äldre svenska rockmusiker som är så värst förtjusta i synthesizers.
- Kan det inte bero på en sån enkel sak som att dom äldre rockmusikerna inte tar chansen att spela "nyare" musik? Och att jag fått den chansen.
- Jag förstår inte hur man kan tycka illa om ett speciellt musikinstrument. Det är ju som om dom yngre rockmusikerna skulle komma och säja att elgitarren är kass. Då skulle jag bli…
- Till syvende og sidst är det ju musikens innehåll som är det viktiga. Man kan tjusas av vacker musik oavsett om den spelas med synt eller elgitarr.
- Jag får mina största kickar av musik som har nåt att säja, som är en social grej. - När vi började repa in Mikaels nya låtar undrade jag ibland vad i helvete vi höll på med.
Men annars upplever jag inte att jag gör nåt helt annorlunda när jag spelar med Mikael än när vi spelar med Toplezz. Nytt och nytt, klart med svenska mått mätt tycker jag att några låtar på LPn är ny musik.
- Istället för att sätta upp elgitarrer mot syntar och traditionell rock mot nyare rockmusik, tycker jag det är roligare att uppmärksamma att det blir fler och fler tjejer i rockmusiken. Duktiga tjejer. Annie (Bodelson) t ex, hon är mycket duktig. Pink Champagne och Tant Strul och tjejerna i Lolita Pop och Commando M Pigg. Anne-Lie Ryde och Py- Pys nya LP är ju väldigt fin.
Vad lyssnar du då på för ny musik?
- Jag hinner aldrig med. Jag hinner aldrig lyssna på musik medan den är ny. Jag började t ex digga Bob Marley tre, fyra år efter att han var hot.
- Den enda nya musik jag lyssnat på när den var hot är väl Peter Gabriel. Den där LPn med låten om "Biko".
- DAF tycker jag om. Tjejbandet Unknown Gender. Jag tycker om det där obönhörliga, den primitiva rytmen, den sexiga sången.
"Tyskblues", kan man kalla DAF för det?
- Jag läste i SCHLAGER om att dom unga svarta i USA lyssnade just på Kraftwerk och DAF. Att dom tog upp den musiken och använde den. Det tog jag som en bekräftelse på att det i den musiken - i all musik - finns en grund, en urmusik, och det är den svarta musiken och dess rötter. Jag har alltid tyckt att svart musik är urmusiken. Att svart musik är den bästa musiken. Dom fattigas musik.
- James Brown t ex. Hans musik är så distinkt, den har så små uttryck, det är så sparsamt och välarrat. Just det sparsamma, det välarrade och rytmiska, det finns ju också i dagens syntmusik. Och det finns också hos Jimmy Reed. Jimmy Reed ... han är ... han är bäst.
- Jag lyssnar inte så mycket på nyare musik.
Robert Palmer har jag lyssnat lite på. Gary Numan har jag lyssnat mycket lite på. Commando M Piggs första LP · det är en platta jag diggar. Skriv det!
Mikael sa till mej att han tycker att det här är det mest demokratiska band han spelat med.
- Det är ju Mikael som har sista ordet.
Det är ju också Mikael som med hjälp av Greg har mixat. Men han verkar ha stor respekt för dej. När jag besökte studion var Mikael mycket tveksam om han vågade ändra din gitarr utan att fråga dej om lov.
- Jag har tidigare skällt på Mikael för att han ändrat gitarrljudet.
- Min funktion i det har bandet är att få gitarren att vara en del av helheten. Inte mer och inte mindre.
Har du varit med och kollat texterna?
- Jag har haft mer koll på texterna den här gången än jag brukar ha. Vad ska man säja om texterna? Dom är allmängiltiga. Ingen kan väl ha några invändningar mot texterna? Alla kanske inte ställer upp på innehållet i texterna, men alla i bandet gör det. Det är jag säker på.
Om Mikael skulle vilja att det här bandet ställde upp på liknande Nicaragua / EI Salvador-konserter som han spelat på tillsammans med Björn Afzelius- vad skulle ni säja då?
- Självklart att vi skulle ställa upp.
- Det backar jag inte för. Inte efter demonstrationen mot löntagarfonder igår. Hörde du på radion? Hörde du hur dom sjöng " Du gamla du fria"? Och den upphetsade radioreportern:
"Hur många är dom? Ååå, dom är 75.000!!!"
- Jag röstar på VPK och jag kommer att fortsätta att rösta på VPK. I brist på bättre.
 
Hans och Annie
 
Jag har precis hunnit sätta mej med en kopp kaffe och Malmös gratistidning Nöjesguiden på Café Maritza när Hans Åkerheim anländer.
La du märke till det? Här är en liten, men dock en detalj som jag är så förtjust i att tolka in en viss betydelse i.
Fjellis, den äldre musikrörelseveteranen i Mikael Wiehes band, träffade jag på det alternativa skivbolaget Amaltheas kontor. Hans och Annie, representanterna för den yngre generationen i bandet, träffar jag på Cafe Maritza, som är det treeendiga inneträffstället för Malmös syntrockhassar och dito annier.
- Jag ska sluta. Efter den har turnén ska jag sluta. Det är som att spela i ett dansband. Jag har försökt att göra egen musik men det går inte. Jag har blivit alldeles tom i huvet. Så börjar Hans och så fortsätter han. Jag måste fråga om han verkligen vill att jag ska citera allt han säger.
- Nja, kanske inte. Det är frågan. Förresten, skriv vad du vill. Det gör det samma. Då anländer också Annie Bodelsson.
Har "Lindansaren" blivit en bra LP? frågar jag.
Annie: - Jaa.
Hans: - Det finns en antydan till att den skulle ha kunnat bli bra.
- "Tycker du" och "Jag ser dig" är dom två låtar jag tycker är bäst, säger Annie.
- Två mer udda låtar, fortsätter Hans, men dom kom inte med på LPn.
Hur hade LPn blivit om ni fått bestämma?
Båda: - Annorlunda!
Hans: - Om man ska kunna och vilja vara med och påverka måste man känna att man är ett band. Hade vi känt det, då tror jag LPn blivit mycket annorlunda. Andra låtar. Jag tror t ex Mikael har en jazztradition i sig som han inte visar.
Annie: - Mer körer skulle jag ha velat ha. Dialoger mellan solosång och kör. Men för att man ska vilja jobba för sina idéer måste man ju också ha möjlighet att realisera idéerna. Annars är det meningslöst.
Det är alltså Mikaels band? Han bestämmer?
Hans: - Javisst. Mikael har den attityden att "det låter bra, men nej tack". Då resignerar i alla fall jag efter ett tag.
Annie: - Man får inte gå in i bandet och tro att det ska vara ett demokratiskt band. Då blir man besviken.
Men Mikael har ju så mycket gott att säga om er! Han är ju mycket imponerad av dig, Hans, som slagverkare. Och likaså säger han att du, Annie, bidragit med en mängd syntidéer och ljud.
Annie sitter tyst en stund.
- Jag tycker att, säger hon sen, också syntarna från början kommer från Mikael. Det jag har gjort är att jag "tolkat" det han vill ha.
Jag brukar retas med Mikael, säger jag. Kalla honom "småfeg" Säga att han hela tiden rör sig framåt, men ack så långsamt.
Annie: - Det stämmer ju. Han är lite feg . Det tar tid för honom att smälta nya idéer. Hans: - Mikael är så beräknande. Han räknar liksom ut hur han vill ha det, hur det ska låta. Han tänker: hur passar nu den har biten ihop med det jag har tänkt?
Du, Hans, är ju också med på Robert Brobergs kommande LP. (Inspelad i Hans egen fyrkanalsstudio i Malmö.) Är det annorlunda att jobba med Robban?
Hans: - Robban är mera så där att man spelar nåt och så ropar han: Aha! Det lät kul! Det tar vi!
- Robban är spontan. Mikael kalkylerar med att om jag svänger fallskärmen hit så hamnar den där och så måste jag göra så för att få den att landa.
Men, säger jag, Mikael säger att det här bandet är det mest demokratiska han spelat med.
Annie: - Skulle Mikael i så fall vara mindre dominerande nu än han varit förut? Han kanske har en annan teknik nu. Ett slags skendemokrati, kanske. Man tjänar ju inget på att bråka med folk.
Hans: - Jag vet inte om det är typiskt. men det var meningen att alla i bandet skulle göra var sin låt som vi skulle repa in och spela på turnén.
Nu spelar vi bara Annies låt. Det var den enda som blev klar. Dom andra låtarna blev det aldrig tid att repa in.
Varför tror ni Mikael vill ha med er i bandet?
- Vi är väl representanter för den unga musiken, säger Annie och så skrattar hon.
Hans: - Vi ar unga och vitala. Vi är representanter för den generation Mikael inte längre tillhör.
Jag har sagt till Mikael att vad han skulle behöva är en idérik, kunnig och tuff producent som kunde ge honom en match i studion. Det säger jag inte för att vara elak - även om jag inbillar mig att det kunde vara nyttigt för Mikael med en eller annan läxa - utan för att jag tror att hans musik skulle vinna på det. Resultatet skulle kunna bli spännande och fantastiska musikidéer som Mikael aldrig skulle ha kunnat drömma om.
Hans: - Ja, jag tror det skulle vara bra.
Jag har ju också förut sagt till dig, Hans, att tänk om Mikael vågade komma till t ex dig och Annie med bara ett utkast till en text. Och sen arbeta fram alltihop - melodin, arrangemanget, resten av texten - i studion. Se var det tog vägen.
Annie: - Det undrar jag om Mikael skulle klara av.
Står hela bandet för Mikaels texter? Har ni varit med och godkänt dom?
Hans: - Om nån verkligen vill diskutera texterna tror jag nog Mikael ställer upp och gör det. Men jag är van vid att man lägger fram texterna så att alla i bandet kan prata om dom.
Annie: - Det är inte bara fråga om att ställa upp på texterna. Det är kul att få texterna i handen.
Men Mikael har aldrig frågat er vad ni tycker om hans texter?
Båda: - Nää. Men det ar klart att vi ställer upp på dom. Texterna är ju så symboliska att dom ställer väl varenda människa upp på.
Pratar ni politik i bandet? Har ni samma politiska åsikter som Mikael?
- Klart vi pratar politik ibland, säger Hans. Jag och Mikael har inte alls samma uppfattningar om politik. Och så berättar Hans om när han och Mikael "rök ihop" om Kuba. Mikael lär ha menat, enligt Hans, att på Kuba är allting bra men Hans pratade om Kubas politiska fångar och veckan efter kom det rapporter i tidningarna om journalisten som suttit i fängelse på Kuba och nu släppts ut och inte alls varit sig lik och så fortsätter Hans med att säga att alla socialistiska länder (Hans pratar sa fort och ivrigt att min penna inte hinner med, sa jag refererar ur minnet) är förtryck och diktatur och värre än samtliga kapitalistiska länder, fast med några undantag då, säger han när jag invänder "Chile då?" och sen ber jag honom att säga ett land som han tycker fungerar bra och då säger Hans "Sverige" och jag upprepar "Sverige? Är inte det åtminstone halvsocialistiskt?" och Annie nickar och Hans ger en beskrivning av socialister, eller rättare sagt socialisten, för alla socialister är sig lika, stenhårda, stensäkra typer som tycker att "Stalin var en hyvens kis" och jag känner inte igen mig ett dugg i den socialistiska urtyp som Hans beskriver och…
Om jag nu hängde med och fattade saken rätt så slutar Hans skildring av socialism och socialister ungefär med att socialister påstår att allting är politik. Det är fel. Politik är inte viktigt, menar Hans. Det viktiga är hur du själv handlar, vad du själv gör.
- Då är det ju lätt, invänder Annie, för kapitalister att säga att det och det och det är inte politik och det ska inte regeringen och dom politiska partierna lägga sej i. Fast det egentligen är politik. T ex att driva ett företag och genom det styra människor.
Vad tänkte ni när Mikael Wiehe frågade om ni ville spela med honom?
Annie: - Han frågade mig redan förra hösten. Då sa jag nej. För då höll jag på med Louise & The Porny Peas och vi skulle göra en LP. Men sen blev det inget av det och när Mikael frågade igen sa jag ja.
- Jag blev smickrad när han frågade.
Hans: - Jag blev också smickrad.
- När Mikael frågade hade vi arbetat tillsammans en del i min studio och jag tyckte det skulle bli roligt. Att få turnera, träffa journalister, sånt jag inte gjort förut.
- Men nu börjar det bli trist att bara jobba med nån annans låtar och musik. Jag vill inte längre bara spela för pengarna. Nej, det är väl inte bara för pengarna jag spelar med Mikael. Jo, det är det. Nej. Jo. Nej.
Annie: - Att spela in en LP, göra en lång turné. Det är en bra skola. Och så är det bra PR för en som musiker, förstås.
Vad ska ni göra efter turnén?
- Då ska jag sluta med Wiehe och bara syssla med min egen musik under ett halvår.
Annie: - Jag ska fortsätta att samarbeta med Louise från Louise & The Porny Peas.
Hans och Annie: - Vi har också en projektgrupp tillsammans, Evighetsmaskinen. Det är vi två och kanske ett par till. I december ska vi spela på Cafe Ariman i Lund. Det ska bli en annorlunda musikföreställning. Ett litet syntkapell med "leksakssyntar".
 
Avslutning
 
Tycker du att det här var en riktigt lumpen artikel? Jag har börjat tycka det själv.
Jag har ju, kan man säga, gått bakom ryggen på Mikael. Fått musikerna i hans band att skvallra och snacka skit om honom.
Varför ska jag just sticka knivar i ryggen på Mikael Wiehe? Nog finns det väl i så fall sångare och låtskrivare som förtjänar det mer än Mikael? Att låtskrivaren bestämmer hur kompmusikerna ska spela hans låtar är ju inte särskilt unikt. Jag såg t ex precis att Anders F Rönnblom gjort sin senaste LP utan två av musikerna i sitt kompband (och han är förstas inte värst han heller, absolut inte, det här var bara ett exempel).
Så varför Mikael. ..
Det enda försvar jag har är att jag inte gjort det för att vara speciellt taskig. Jag har gjort det för att jag tycker det är intressant att försöka ta reda på hur - och om - socialism och demokrati och konst - i detta fall musik - kan förenas. I praktiken. Mikael Wiehe är utan minsta tvekan den bäste socialistiske sångförfattaren inte bara i Sverige. Han har också, som jag skrev i början av artikeln, kommit att bli en symbol för en progressiv syn på musik och kultur.
Men att skriva sånger om och för socialism är en sak. Att vara en socialistisk, demokratisk kompositör, musiker och orkesterledare - det är, kanske, en annan sak.
Dessutom tycker jag att det är intressant att den äldre rockgenerationen och den yngre möts i Mikael Wiehes band.
Samtliga musiker i Co är för mig progressiva musiker. Det gäller både musik och åsikter. Ändå skiljer sig 70- och 80-talsrocken och 70- och 80-talsåsikterna mycket åt. Vad händer när allt detta konfronteras i ett och samma band?
Det är ju riktigt spännande!
Och sist, men inte minst, vill jag provocera Mikael.
Mikael Wiehe står idag med vänsterfoten i den gamla gitarrocken och folksången och med högerfoten letar han sig fram bland 80-talets elektroniska rockmusik. När han gör musik på platta eller turné - siktar han mot trädtopparna. Och Mikael är pricksäker: han träffar också trädtopparna.
Men vad skulle hända om han vågade lyfta från marken med bägge fötterna? Om han istället vågade sikta mot stjärnorna? Jag tror att Mikael skulle träffa stjärnorna. Jag vill gärna provocera honom att våga försöka.